text utan bild.

 

usch vilken deprimerande plats det känns som att den här bloggen blivit. jag ljuger åtminstone inte. fast ibland vet man inte riktigt hur mycket sanning som är tillräckligt, för mycket sanning.

 

när det redan känns som att man är på botten så tänker man alltid det värsta, men ändå inte att det ska finnas någonting under botten, att ännu fler hemska saker kan hända och att man kan sjunka längre ner. när jag är på botten är jag apatisk, deprimerad och väntar på bättre tider. att det ska komma ännu sämre tider var inte väntat, inte välkommet. såklart det inte var.

 

det har varit så mycket det senaste tiden. en fucking berg-o-dalbana. i vissa stunder har det känts riktigt bra, typ att fyfan vad jag älskar att studera det här, fyfan vad jag älskar att hänga med andra humanister och liksinnade, fyfan vad jag älskar mina nära och kära och fyfan vad jag ändå kanske gillar åbo. andra stunder är jag mest stressad, och faktum är att det är stressigt att ha sig själv att ta hand om, ett psyke, ansvar att betala hyra räkningar och städa på samma gång som du ska ha koll på precis allting, hitta alla texter och hinna läsa dem till föreläsningarna. hänga med på föreläsningar. få bra resultat. men det är bara livet. ibland har man mera att göra än annars, som nu den senaste tiden med tenter och årsfestprogram och annat skoj eller icke skoj. jag har väntat på lättsammare tider, jag har väntat på min psykologtid och min läkaretid. ändå hållit huvudet högt. tills det bara inte går längre.

 

när allt känns tungt och stressigt och man har svårt att fokusera så tror man inte att livet ska falla ihop lite till, att det ska börja kräva att du lägger ditt redan försvunna fokus på något ännu större. varsågod, sa livet, i januari blir du hemlös. bäst som fan du hittar något nytt nu och det snabbt som fan, spottar livet mig rakt in i ansiktet. och jo förresten, tillägger livet, låt mig också presentera lite lägenhetsstrul och se till att du kanske går flera hundra euro på minus om du inte agerar rätt och tar dig ur det här strulet. och nej du har inte gjort något fel, det är inte egentligen ditt ansvar men nu är det bara såhär, avslutar livet med att säga.

 

och nu är det här allt som får rum i mina tankar, fast egentligen får det ju inte rum. jag röker fem gånger oftare än tidigare nu. jag går in på toaletten och gråter så fort jag får chansen. jag kommer försent, missar saker, håller på att bryta ihop, skippar saker, orkar inte studera. allt jag kan tänka på är att finna ett nytt hem. jag springer på lägenhetsvisningar, scrollar igenom bostadssidorna så fort jag får chansen. innan jag somnar, på natten, då jag vaknar, då jag borde studera och på föreläsningarna och under lunchen. hela hela tiden. jag lägger all min tid och energi på detta. undrar hur jag ska ha råd. lovar att inse att man är själv i den här världen och alla ser efter sig själva. se på hur alla lämnar dig, sa nån, ingen skulle någonsin hjälpa dig eller bry sig om dig utan att få något utav det. jag säger emot, men börjar ändå tvivla. vilken naiv jävel jag är.

 

just nu vill jag fly fältet. jag vill lämna allt. ta ett mellanår fast jag inte kan det under mitt första år. jag vill bo någon annanstans, där man går och kollar en lägenhet säger att man tar den skriver kontrakt och tada! den är din. inga omöjligheter. till skillnad från här då alltså. jag vill ta tid att tänka på mig själv och min hälsa, kanske jobba, kanske inte göra något. bara inte stanna här i den här staden. just nu känns den som gift, människor som gift. och vad gör jag om jag blir utan hem? har jag råd att vara envis? för jag klarar inte av att med min ångest (just nu) bo med någon annan, bland andra, att dela dusch och kök. det går inte. så vad fan gör man.

 

bara håll tummarna för mig allihopa, hör av er om ni vet av något boende som inte ligger längre bort från stan än jag redan bott. skicka mig en bön. ge mig en kram om du ser mig. fråga bara vad som hänt om du absolut bryr dig. och hoppas med mig att idag blir bra, att jag orkar stiga upp, orkar borsta tänderna, orkar med årsfesten imorgon och att den faktiskt blir trevlig - att vårt jobb kommer ha lönat sig, och att jag orkar fortsätta med lägenhetsvisningar på måndag och att jag orkar studera. att jag bara orkar leva, ett litet tag till, jag hinner inte trycka på paus just nu. hur gärna jag än vill.

Publicerad 17.11.2017 kl. 09:06

dom få anteckningarna jag skrivit det senaste halvåret.

 

15/4/2017

ikväll såg jag människor.

jag såg själar.

 

20/7/2017

01:49

röda vägar, hav, åland.

det är varmare här.

mitt rum hade ingen lampa, den fick jag fynda på loppis.

elementet visslar hela tiden. utsikt över mariehamns torg. till vänster hav.

kaffe gjord i kaffepress, arbetsskjortor med bläcklinjer vid dagens slut och trötta fötter.

svarar tyvärr om någon frågar om jag röker. tänder en cigarett.

jag kysste en man från oklahoma, men kommer bara ihåg att hans skägg kittlades.

önskar ändå att du skulle skicka oftare, bry dig oftare. du tänker inte hälsa på.

men det är okej. vi är ju inte tillsammans så det måste vara okej.

 

31/7/2017

allt snurrar fort, fort. känner mig bäst i hela världen och i nästa stund världelös och patetisk.

två veckor kvar och så åker jag hem, för ibland går inte allt som planerat. men vill inte vara ledsen, vill vara en amason. jag är en amason.

du sårar men jag förlåter. det var inget, varsågod säger jag bara.

 

4/8/2017

igår. stockholm. det är ett annat liv dom lever där. jag är inte den. den som snabbt går längs gatorna i staden, vant stiger på en spårvagn, hänger på trädgården eller genar genom butikerna för då kommer man snabbare fram. inte än i alla fall. kvinnan i kassan på urban deli säger att det är fint hur allt jag köpt matchar, det skulle ingen här ens ha reagerat på. hur min smoothie hade samma färg som förpackningen till chokladen. alla går mot rött. jag såg en man med en cigarett gå rakt ut på gatan för att ställa sig och prata med en bekant som satt i bilen och väntade på grönt ljus. dom riktiga stockholmarna är väl inte rädda för allt det som gör stockholm stort. jag kände mig i alla fall mäktig när jag gick längs gatorna med min cigarett i handen och maggio i mina gula hörlurar. det pirrade i mig – här vill jag bo.

 

13/10/2017

jag mår förjävligt

sku verkligen måsta stryka några människor från mitt liv

min hjärna ruttnar,

mitt psyke är döende

men vem fan bryr sig om sånt när folk dör hit och dit av vettigare orsaker

för tre dagar sen kände jag mig så bra så att jag lackade mina naglar, nu känns den vinröda färgen patetisk

ena dagen lackar man naglarna, andra kan man inte andas

andas andas andas

för i helvete jag kan faktiskt inte andas är det så jävla svårt att förstå

 

4/11/2017

tack för igår.

har aldrig känt mig så levande förut.

 

bildkälla

Publicerad 05.11.2017 kl. 11:58

bokmässa och ångest.

 

halå där. tänkte skriva hit lite strunt nu när jag egentligen borde göra vad som helst förutom just det. men ni vet när man är så stressad och har så mycket att göra så det slutar med att man bara ligger på sängen och stirrar i taket? det är jag i ett nötskal. speciellt då det gäller deadlines och tenter. annars går det bra att läsa åttio sidor inför en föreläsning men när man har tent på fredag kan jag inte ens förmå mig öppna boken. varför ska det vara såhär?? min ångest är lika stor nu som inför studentskrivningar, hur sjukt är inte det? så i väntan på att mina litteraturvänner ska komma hit för att sy fast halarmärken och dricka vin så tänkte jag då berätta om min visit till helsingfors och bokmässan förra veckan.

 

 

yes. jag träffade kaj korkea-aho. min one true love och förebild. det var så jäkla fint och jag rodnade och svamlade och skakade i händer och ben. detta hände egentligen ganska så fort efter att vi anlänt till helsingfors bokmässa. jag hade några timmar tidigare satt mig på bussen från åbo till huvudstaden var jag direkt mötte upp linda och vi tillsammans med hennes vänner begav oss till messukeskus. jag var besviken över att en så stor del av mässan gick på finska, jag skulle ha velat ha så mycket mera svenskt material. men det som fanns på svenska var snajsigt. jag var endast där den första kvällen men jag och linda lovade varann att nästa år ska vi vara där alla dagar, ha bättre koll på programschemat och skaffa oss biljetter så att vi också kan gå runt och smaka på vin under mat och vinmässan som hålls samtidigt.

 

 

så förutom att råka på kaj korkea-aho så samlade jag på mig en hel hop tidsskrifter som var litteraturvetenskapsvänliga. detta för att jag åkte till helsingfors med väldigt liten budget så det jag fick med mig hem var endast gratissaker (nästa år ska jag se till att ha mycket pengar över att spendera på böcker och kanske nån prenumeration av tidsskrift) och för att jag fått lära mig att vi inte kommer bli litteraturvetare om vi inte läser liknande tidsskrifter. såå, jag tog tag i det. kan inte säga att jag läst dem ännu men tröskeln är lägre när dom ligger på min byrå.

 

när jag fick nog av att spatsera runt bland alla montrar och se på vackra böcker jag inte hade råd med så satte jag mig på bussen till linnéas lya. där myste vi tills jag tog mig tillbaka in till stan för att dricka en elva och sjuttios lonkero på torni. fast fint var det ju, jag tar gärna en cigg där igen med utsikt över staden och med linda bredvid mig. vi satt där och diskuterade livet i flera timmar, så fint att ha dessa människor inget kallprat behövs med. jag är en lyckost vad gäller det faktiskt, i princip alla jag umgås med kan man diskutera politik och sex och feminism helt sådär bara. sådant älskar jag. nåväl, jag sov över hos linda och vi handlade frukost åt oss på morgonen innan jag skulle vidare till daniellas. tappade bort mig på vägen men till sist blev jag välkomnad in i världens finaste lya (var i tre tjejer bor och varav två jag känner). vi åt kladdkaka och drack te och timmarna susade förbi och plötsligt satt jag på bussen hem. men jag lovade alla att jag snart är tillbaka för en längre visit.

Publicerad 31.10.2017 kl. 16:20

"vem du än var, din död betydde en försening."

 

så hur går det? okej.. antar jag? jag pendlar av och an mellan lyckorus, stress och depression. lite tröttsamt är det ju, man vet aldrig hur dagen kommer bli. i tisdags så hade jag ett sådant flow, städade lägenheten, lagade mat och tvättade tre olika omgångar och plötsligt får jag för mig att "ikväll ska jag festa!". och jag var så jäkla taggad, jag bara sprudlade - och tio minuter innan jag skulle iväg satt jag på sängen och grät. sådant är livet just nu alltså, väldigt oförutsägbart (jag åkte ut ändå och natten var helt okej, inte värt krapulan dock. för hundrade gången inleder jag en vit vecka, månad, ett vitt liv). men jag hoppas på en stabil helg. det känns ändå stabilt nu efter morgonkaffet iklädd raggsockor och secondhandtröjan som ser ut att klia men inte kliar. jag har lägenheten för mig själv och det känns ensamt men jag tror det är bra. ingenting i kalendern förutom att läsa strindberg tills nästa veckas undervisning. så jag ska sätta mig ner och testa på min nya mindfulnessapp (som varit installerad sen våren men aldrig öppnats), jag ska bläddra i bibeln bland favoritverser och kanske till och med ta mig iväg på gudstjänst på söndag. finna mig en kyrklig plats här i åbo också. för det behöver jag, det vet jag. i och med att allt sattes på paus gjorde också min tro det, och det är så synd att det alltid ska bli så för mig. jag måste skärpa till mig på den fronten. men om två veckor har jag tid hos en hälsovårdare som sedan kommer skicka mig vidare till en psykolog. och i januari kommer jag inleda terapi för min scen/talskräck, som jag nyligen fått veta att jag har. det känns som att man ändå har livet under kontroll just nu.

 

men hörni. jag har vart en del i vasa, och det är alltid uppmuntrande. möhippa låg först på agendan. den inleddes vid sweet vaasa med mumma innan vi skickade iväg bruden på diverse utmaningar. vi skålade i bubbel på torget och hade det allmänt trevligt, jag kämpade med finskan och för att verka minst lika intellektuell som alla andra i gänget - som var allt från tio till trettio år äldre än mig.

 

 

och sen kom bröllop, som förresten var så väldans fint. min fina fina morbror och bästa vän har alltså gift sig, kan knappt tro det ännu. ville fälla tårar mest hela tiden, var så lycklig för hans skull.

 

 

jag har också varit på sitz där jag skrapade upp mina knän då vi försökte smyga ut under bordet för att lätta på blåsan. ledde till straffsnaps, inte så värt det heller alltså. jag har läst böcker, några dåliga och några jävligt bra (onda boken av kaj korkea-aho är ett måste för precis alla, bara läs den! rubriken kommer därifrån också). blivit roastad av vår kursledare, tydligen suger jag och måste öva på min stilnivå. och så har jag hängt med lina en hel del, för lina är bra och lina får mig att må bra. nedan satt vi på kanske åbos finaste pub bland klängväxter och diskuterade livet medan vi drack öl och vin. fint så, fin är hon.

 

 

så mycket mer fanns det inte på mitt hjärta idag. ville bara titta in och lämna ett avtryck, berätta att jag lever och sådär. när man går på universitet finns det inte så mycket extra tid över till skriverier på den här nivån, speciellt inte om man också tycker om att umgås med människor, kolla serier och läsa egen vald litteratur på egen tid. men det gör inte så mycket. jag kommer slänga in några små skriverier plockade ur min telefons anteckningar och ur mina häften, fylla i några listor för sådant tycker jag är kul, berätta om vardagen när jag hinner och kanske räkna upp mina favoritpodcasts (ifall någon tycker det är kul?). nästa vecka ska jag till helsingfors på bokmässa och för att fika med saknade människor, så det kanske jag också vill berätta om. vi kör på magkänsla helt enkelt. för det kan jag göra här, på min alldeles egna kreativa frizon och avlastningsplats! ack så jag gillar den ändå.

Publicerad 20.10.2017 kl. 11:24

"i believed that i wanted to be a poet, but deep down i just wanted to be a poem."

 

det har kliat i mina fingrar ett tag nu över att få skriva av mig här men jag har ärligt inte haft tid. men nu tar jag mig helt enkelt den tiden, även fast jag borde lägga den på annat.

jag har ännu inte hunnit berätta för er om mellanlandningen i österbotten, efter åland och innan åbo var jag bor nu. inte hunnit berätta om tårarna, flytten, vår fina lägenhet som ligger fem kilometer från stan, om hur det är att börja studera på universitet och om alla nya människor som nu är vardag. jag har inte hunnit berätta om kvällarna som det gick fel eller lunginflammationen som ledde till depressionen som kanske ändå legat på lur ett längre tag. inte hunnit berätta om chokladbollarna i kafeterian, om hur litteraturvetenskap är svårt men ack så rätt för mig. eller hur fartfyllda dessa första veckor varit, alla skratt men också all ångest. stressen som kan uppstå då en introvert och högkänslig person utsätts för så många nya intryck på samma gång.

 

 

och nu är det plötsligt höst och jag orkar inte heller berätta. jag känner att det finns viktigare saker att reflektera kring just nu och eftersom att jag flyttade min platform hit för att det skulle bli en frizon utan förväntningar och prestationsångest så får det bli så nu.

för jag hinner inte med. jag har redan slarvat med mina studier och jag försöker skärpa till mig men det är tungt. det blir stökigt och stökighet ger mig ångest. pappershögen jag inte hann sortera förräns i förrgår gav mig ångest. essän på engelska som ska lämnas in varje tisdag ger mig varje måndag ångest. alla kaféen och vrår jag inte hunnit utforska av den nya staden, mina skrivhäften jag inte hinner fylla och all skönlitteratur jag vill läsa men inte hinner läsa - det ger mig ångest. på samma gång har jag en sådan stor fomo. jag vill vara med på allt, vill inte missa någonting, vill inte hamna utanför. det har igen blivit orimligt och irrationellt hur illa vid jag tar när jag inte är medbjuden, när någon gör eller planerat något utan mig. det här är gammalt sen förr, sådant min hjärna påstår är viktigt. hur den präntar in att jag är jobbig och oönskad, "ingen orkar med dig, ingen vill vara med dig". samma ramsa varje gång jag är stressad, ännu värre om man också är deprimerad. jag är rädd för att faktiskt skriva ut den meningen för det känns som att det blir mera äkta då. och jag googlar och gör tester och funderar om det gör mig stark eller svag ifall jag söker hjälp, börjar gå hos en ny psykolog igen för säkert tionde gången i livet. jag vet jag behöver det på samma gång som jag tror jag vet att dom inte kommer säga mig något jag inte redan vet. förstår ni mitt dilemma? nä, knappast - men ändå.

 

 

så vad gör jag? jag klär mig i min favoritfärg, dricker kaffe och äter nötchoklad och kanelbullar och läser böcker så fort jag får chans. jag skrattar och försöker vara social. skickar ångestladdade meddelanden till en människa jag tror börjar få nog på mina ickevärldsliga problem. lägger ut dagar och tider när jag ska göra den och den uppgiften, läsa den och den texten för att komma igenom studierna. tvingar upp mig ur sängen och åker iväg på föreläsning fast min kropp skriker nej. blir jobbig, märker av det själv så fort orden lämnar min mun. hatar mig själv. städar. hatar åbo. saknar vasa. funderar på att hoppa av. städar lite till. funderar på mellanår. älskar åbo. funderar på att skaffa ett husdjur men undrar hur jag ska orka ta hand om ett sådant när jag inte orkar ta hand om mig själv. bestämmer mig för att sluta dricka i en månads tid och för att sluta röka även fast jag fuskar ibland. tvingar i mig vitamintillskott. drömmer tre mardrömmar per natt. drömmer en dröm var i jag är älskad och blir ledsen när jag vaknar. tänker att jag ska skaffa hjälp, snart.

men det blir bra. allt kommer bli bra. snart.

nästa helg ska jag gosa med vår katt och vistas i vasa. om en månad gifter sig min morbror. jag ska vara med och ordna humanistiska föreningens årsfest. om två månader har jag sex timmars tatueringstid bokad. och sen blir det jul och sen fyller jag tjugo och sen kommer nytt år och nya tag. så det kommer bli bra.

Publicerad 23.09.2017 kl. 12:57

morjens!

 

välkommen till mitt lilla krypin. de flesta av er är säkert gamla läsare, vänner och bekanta till mig men - om det nu skulle råka sig vara någon ny som hittat hit måste man väl ändå presentera sig.

mitt namn är natalie. jag är finlandssvensk enda in i märgen. föddes i kristinestad, har hjärtat i vasa och kroppen i åbo. här studerar jag första året på universitetet, närmare bestämt på litteraturvetenskapslinjen. brukar kalla mig feminist och har en förkärlek för vin, tatueringar, katter och koalor och fladdermusar, parenteser, cupcakefrosting, att skriva, att läsa, att fika, att skratta, koffein, håkan hellström, indierock och lana del rey (helst på vinyl ju, är lite mormoraktig och gillar allt som inte är från detta årtusende).

har så länge jag kan minnas bloggat på blogg.se (min gamla blogg finns att läsas här) men nu kände jag för en riktigt ordentlig nystart och att stödja finlandssvenskt ska man ju självklart göra, så hej ratata.

på denna kreativa frizon kommer ni finna vardagsfragment, skriverier, funderingar och inspirerande ting. egentligen lite vad som helst som jag känner för att dela med mig dyker upp här. hoppas att ni kommer trivas!

förresten, en alektopat är en person som inte kan bestämma sig. det fick bli det nya namnet på min blogg efter att jag cirka tio gånger bytt adress - nu har jag levt med detta namn i över tre år och planerar inte att byta det. ;)

 

Publicerad 12.09.2017 kl. 11:42

 

en nitton år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo på litteraturvetenskapslinjen. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow