en höstlista.

 

jag har nu överlevt i tre månader och vill få bloggen back on track. skriva om livet, vardagen, posta egna bilder och inspirerande bilder och romantisera lite. det är ju höst nu och det är alltid så mysigt, jag blir mysig och varm i själen och jag vill göra mysiga ting. tänkte därför mjukstarta med en höstlista. höstlistor är något av en tradition för mig, förutom förra hösten när jag av någon anledning hoppade över det. men nu så: här är en lista med saker jag ska göra och vill göra hösten tvåtusenarton.

 

 

  • promenader. massvis med sådana. jag ska lyssna på den här listan, podcasts, fota, andas in den krispiga luften och njuta av krispiga löv under fötterna. jag vill upptäcka nya gator i åbo och längs med aura å tänker jag mig att det är himla fint när löven ändrar färg

 

  • baka. saker med äppel och kanel helst. jag vill testa göra min egna äppelsylt och i år hoppas jag mina kanelbullar blir lite bättre än förra årets

 

  • fika. både hemma med ljus tända, en kopp te i handen och netflix på men också på något café som ännu har uteserveringen öppen. vill sitta där med varma kläder och antingen läsa bok eller dricka kaffe medan man diskuterar värdsligheter med en fin vän

 

 

  • gå på loppis och vinylmässor. jag vill besöka alla loppis jag ännu inte hittat till i åbo men också alla dessa vinylaffärer jag sett här och där men aldrig gått in i. har hört att det brukar hållas en vinylmässa på hösten i åbo så ska hålla utkik för när den är och sen bläddra bland skivor tills fingrarna blöder och jag förhoppningsvis kommer hem med en kent eller the smiths skiva. och jag vill köpa alltför stora stickade tröjor som någon gammal gubbe gått omkring i innan mig

 

  • skriva och läsa. jag har kommit av mig med dom båda men nu ska jag skärpa mig. jag har ännu tre böcker kvar av dem jag skulle läsa under sommaren och mina anteckningsblock ligger väl dammiga någonstans

 

  • fortsätta drömma om att skaffa katt och nästan göra det också. eller trakassera katter på gatan och tvångsmysa med doris och solveig hemma i kristinestad

 

bildkällor finns här.

 

  • gå på helsingfors bokmässa (hoppas jag). annars har jag en del festligheter inbokade både denna vecka och nästa. jag ska på några sitzar fast jag inte gillar att sitza, jag ska på kryssning, plättfest, årsfest, teater och poesikvällar. förhoppningsvis besöka vasa något också

 

  • yoga varje måndag. jag hade turen att få reservplatsen på en hatha yoga kurs vid arbis och jag trivs så mycket bättre med den här yogan än ashtangan jag testade på i våras

 

  • och det viktigaste: komma igång med studierna ordentligt igen. det går lite trögt nu i början men vi hoppas på det bästa

 

27.09.2018 kl. 13:19

efterskalv.

 

efterskalv kallar jag inlägget jag nu i veckor skjutit upp att skriva. efterskalv kallar jag det för att det är det jag hoppas att det här är. för jag mår inte bra nu, inte alls, du måste skärpa dig säger en vän förräns jag själv inser det. i trettio minuter gråter jag i luren när hon försöker säga som det är, att jag inte är värdelös så som jag tror, som han fått mig att tro.

 

jag skämdes för att skriva de här orden, för att vara så ärlig. men ändå fortsätter jag låta orden klä av mig naken av någon anledning. för att jag får någonting ut av det, för att jag vill krossa tabut kring att vara sårbar, söndrig och må helt jävla satans piss kanske. i somras gjorde jag ett val när jag skrev det jag skrev, när jag var ärlig. det går inte att ta tillbaka, det går inte att gå tillbaka och det var väl precis det jag ville att inte skulle gå. då var det också mera berättigat att må skit, såren var färska och öppna. ingen ifrågasatte det. men nu börjar den tiden rinna ut, tycker jag, kanske andra också. det finns väl ändå en gräns för hur länge man får må skit över någonting, och jag antar att jag borde ha gått över den nu. men det har jag inte, och därför skäms jag för att skriva. därför säger jag att det bara är ett efterskalv, för jag vill det ska vara det och jag hoppas att det ska vara det.

 

jag tittar på bilder av oss, honom, men ibland också videor för att jag måste se och höra honom för att förstå han är påriktigt, vi var påriktigt och en gång var vi båda kära. mitt hjärta brister när jag ser oss kära, när jag ser honom dra mig intill honom, när han ber mig titta in i kameran och visa hur fin jag är, när han säger att jag är hans. vad hände med oss? vad hände med mig? vad hände med han? jag undrar vad hans vänner tänker om mig, vad hans mamma tänker om mig idag. eller egentligen tänker jag mest: vad tänker de om honom? jag kollar igenom hans spotifylistor och lyssnar på låtarna han lägger till. jag undrar om han tänker på mig. jag skäms för att jag undrar, jag skäms för att jag saknar. undrar om han saknar mig. undrar om eller när han han hittar någon ny, undrar hur hon kommer vara, undrar om han kommer behandla henne bra eller om han kommer skada henne också. jag tänker att ingen någonsin ska få veta om att jag har dessa tankar. man ska inte sakna någon som förstörde en, man ska inte sakna någon man hängt ut för allt dåligt han gjort, man ska inte sakna någon man egentligen hatar och som också hatar en tillbaka. vad i hela helvete är det ens jag saknar, vad finns att sakna??

 

jag mådde faktiskt okej där ett tag. jag var redo att förlåta, jag var över det, jag var på toppen. men sen kom det jag kallar efterskalv. jag föll tillbaka, hans ord ekar i mitt huvud för varje steg jag tar. de dåliga tankarna och dagarna blev normen, och någon gång hände det att jag kände mig lycklig och tänkte en god tanke om mig själv. någon gång händer det att jag tänker att jag är fin, inte alls fet, klok, en bra vän, någon som förtjänar kärlek, någon vars läppar någon vill kyssa - antingen för en kväll eller för resten av livet. någon som är värdefull. det är sinnessjukt att jag inte tror det längre, att jag tror mer på något som en endaste människa sa än kramarna och alla fina ord. en liten människa på denna jord, bara en, uppskattade och respekterade inte mig. bara en sa och gjorde allt det där hemska mot mig. det är sinnessjukt att jag tror mera på honom än på alla andra, att en människas ord är sanningen medan alla andras bortförklaras med att "de känner mig inte lika bra som han gjorde. de ser inte mitt riktiga, hemska, äckliga jag". för det skulle ju han säga, "dom känner inte dig som jag gör".

 

men jag inser nu, för att jag vill inse, att det räcker nu. jag kan. jag har motivationen till att vända på livet, börja må bättre. jag har anmält mig till samtalsterapi, jag rör på mig mera för jag vet jag mår bättre då, jag försöker trappa ner på alkoholen igen, jag äter bättre och jag försöker, åh jag försöker, tänka att jag är bra. jag är åtminstone helt okej. jag måste krossa min sanning om mig själv, hans sanning, och omvända den till alla andras sanning. den faktiska sanningen. jag måste förfan inse, jag måste förfan skärpa mig.

 

det är bara ett efterskalv. jag kommer bli bra igen. och jag ber till gudarna att jag inte bara säger det för jag vill det ska vara sant, utan för att det faktiskt är det.

10.09.2018 kl. 17:44

hem.

 

ett hem. enligt ordbok är ett hem en plats. men under min livstid har hem varit många olika platser, människor men även en känsla. jag tror att man kan åka vart som helst i världen, till ett ställe man aldrig varit till, och det kan plötsligt kännas som hemma. är inte känslan viktigare då än själva platsen, är det inte känslan som definierar ordet hem mer än platsen då? jag har länge, länge varit kluven till ordet hem.

 

hem för mig har varit kristinestad, min barndomsstad. hem har varit vasa, vart jag flyttade som sextonåring och frigjorde mig själv. hem har varit i famnen på gamla pojkvänner eller i deras pojkrum hemma hos föräldrarna. hem har varit i sällskap av människor som fått mig att må bra. hem har varit på vänners soffor och golv. hem har varit vid havet. för mig blev allt lättare när jag släppte alla krav kring vad ett hem ska vara, accepterade det som en känsla och något som du väljer själv. när en man håller kär lämnar efter sig fler och fler av sina egodelar i din lägenhet, när du köper hem mjölk fast du inte själv dricker mjölk, när du kopierar upp en extranyckel till honom, när han plötsligt råkar säga att han kommer hem snart men inte menar hemhem - utan hem till dig. eller barer med dansgolv som du tagit oändligt med klibbiga steg över. du vet vilka drinkar som går att beställas fast de inte är uppskrivna, vilka låtar som alltid spelas, vem du kan förväntas möta där, att vid en tidpunkt på natten tar pappershanddukarna på toan plötsligt slut. alltid. hem kan vara en matbutik var du inte behöver leta efter någonting för du vet var allt har sin plats. hem kan vara i en berättelse, en favoritbok du läser om och om igen. ett hem kan också ha varit ett ställe du inte vill acceptera som ditt hem, ett ställe du hatar ända in i benmärgen. det har jag gjort, en gång i tiden. men jag tror jag släppt det nu, den här sommaren.

 

nu är hemma här, i åbo, i min lägenhet, i min säng bland mina egenvalda ikealakan. men jag har inte varit hemma på länge. jag besökte åbo en gång under sommaren, för en och en halv månad sen. stöpslarna har varit urdragna, och hälften av min garderob och alla mina växter har bott i kristinestad hos mina föräldrar, med mig. men igår tog jag och mamma mitt pick och pack och började köra ner till åbo. jag hade längtat efter att komma hem. hade längtat efter min egna säng, efter doften, efter tystnad, efter rutiner. och efter storstaden, där jag kan vara självständig, där allt lever. gå vart jag vill när som helst. inte bli så himla påmind om att jag är den enda utan körkort, att jag inte slipper för att köpa choklad när som helst eftersom att närmaste affär ligger sex kilometer bort och man går inte sex kilometer för choklad bara sådär. alternativen. inte alltid samma ställe man sitter och dricker på, samma ställe man äter på. men. trots att jag längtat så kunde man igår på morgonen, några timmar innan avfärd, inte se några tecken på att jag var påväg att flytta hem. jag stresspackade, kände mig ostadig, hur gick tre månader så snabbt? väl i åbo drömmer jag om mina arbetskollegor från sommaren, kollar mig yrvaket runt om i rummet och sängen efter våra katter solveig och doris för jag var så säker att jag hörde nåt, kände nån stryka sig mot min fot. men så kommer jag ihåg, de bor ju inte här. sitter på toaletten och tänker att såhär tyst var det aldrig i mina föräldrars hus. saknar nästan ljudet, människorna, katterna, rörelse och liv runtomkring. här finns ingen kaffe färdigkokad på morgonen, det måste jag koka själv med pulvret som säkert tappat smak då det stått ensam och orörd i en burk under sommaren. inte ens dofterna känns bekanta, inte ens sängen känns som min egen. när jag lade nyckeln i dörren till lägenheten var jag nästan säker på att den inte skulle gå att öppna, att jag inbillat mig att det här var min lägenhet. eller att jag skulle se andra människor leva sitt liv där inne. det kändes inte som mitt, känns inte som mitt. det är som att jag inkräktat hos främlingar.

 

jag undrar när jag gick över gränsen till att mina föräldrars hus i kristinestad skulle kännas mer hemma än min egen lägenhet med mina egna saker i åbo. jag undrar när jag kommer gå tillbaka över gränsen, hur länge det tar tills det här stället känns hemma igen. när dofterna, lugnet, tystnaden, rutinerna och självständigheten är min att äga igen. när mitt hem är mitt hem igen.

24.08.2018 kl. 08:45

spöken.

 

jag känner mig som en lögnare, bedragare, när jag skriver om hur stark jag är. hur bra det går, hur mycket bättre jag mår. ibland känns det sant men andra dagar, som idag, känns det väldigt långtifrån sanningen - när hjärnspökena tittar fram. när ska jag sluta skriva? när kommer orden ta slut? jag antar att jag i så många år var tyst, hemligheterna mellan oss slängdes i högar, lådor och skåp som till sist blev så fulla att man inte kunde stänga dörrarna. det räckte inte med ett inlägg, det här är nu min terapi och mitt sätt att hantera och gå vidare, att skriva och skriva och skriva och skriva. eller så blir det här det sista.

 

det finns mycket som jag inte hanterat i text ännu, men jag orkar bara inte. jag orkar inte tänka på sommaren tvåtusensexton. jag orkar inte tänka på henne, hon som var mycket mindre och nättare än mig, sa du, mycket skönare att skeda med i små sängar. din mamma berättade om när hon var där en morgon med dig, så ung. jag orkar inte tänka på hur du knuffade omkull mig, hur dina vänner skrek på dig, hur du skrek på mig. blåmärkena på mina handleder då du hållit för hårt. jag orkar inte tänka på hur jag trots det här skickade och frågade om du var okej och om du sluppit hem säkert, och som svar skickar du en videosnutt. en skakig hand filmar tavlan jag målat åt dig som ligger på marken, glaset har krossats. ett brev jag lade timmar på att formulera åt dig tänder du eld på med din tändare. precis som tröjan jag köpt åt dig i julklapp. den fattar inte eld så du slänger den i skräpet. dagen efter ber jag din mamma att gå och hämta tröjan, att jag kan ta den om du inte vill ha den mera.

 

men det här känns inte relevant just nu. allt det gamla. vad som däremot känns relevant är orden din vän sa. en månad sen nu när jag såg dig på baren och gick fram men din vän kommer emellan, säger "alltså natalie varför måste du komma här och sprida din negativa energi när vi är ute och bara vill ha kul". negativ. jag är negativ? det ordet var så absurt att höra i den stunden. jag skadades fysiskt och psykiskt av en människa jag älskade i så lång tid, och jag är negativ för att jag som full känner behovet av att prata med honom? jag är negativ för att jag inte kan komma över det, lämna det bakom mig och låta honom dansa och festa och ha kul ifred?

 

jag ångrar ofta hur det gick den kvällen. önskar att jag inte skulle ha sagt något, önskar att jag skulle ha sagt något annat. hanterat det annorlunda. jag tänker ofta att jag vill råka på honom igen, få en ny chans att säga något definitivt och vettigt. något avslutande. i huvudet spelar jag upp olika repliker. scener. försöker föreställa mig känslan när jag ser dig. du ser på mig. du säger något först. jag ser dig. jag säger något, du svarar. du blir ställd, men du svarar snällt. eller det närmast sanningen: jag får inte ens chansen att säga något. du går bort direkt du ser mig komma mot ditt håll, du ropar åt mig direkt jag öppnat munnen. säger att du inte vill höra, ber mig att lämna dig ifred. eller skickar din vän på mig, natalie sluta vara så jävla negativ

 

men. jag är inte bara ett offer. jag vill inte bara vara ett offer, jag vill inte att alla ska tycka synd om mig och se något söndrigt när de ser mig. jag är mer än ett offer. jag är också skyldig på mina sätt. jag beskyddade mig själv, i självförsvar bet jag honom en gång i armen - allt vad jag kunde. det lämnade färggranna märken efter mina tänder i din hud i veckor. jag skrev fula ord, jag ropade fula ord. jag vågade inte gå lika långt som du, vågade inte uttnyttja dina svaga sidor på samma sätt som du gjorde mot mig. men allt annat, det fulaste och mest sårande orden jag kunde komma på riktade jag mot dig som mitt vapen. jag tror dock aldrig att jag faktiskt sårade dig. varje gång jag sa att jag inte vill se dig mera, att jag inte vill vara med dig, att jag inte älskar dig mera så skrattade du. du sa att jag kommer ändå alltid tillbaka. du sa att du kunde misshandla mig hur mycket som helst men jag skulle ändå stanna, jag skulle ändå älska dig. du kände mig för väl. i augusti för tre år sedan sa jag första gången att jag älskade dig. några dagar senare sa du att du tror du älskar mig också. men gjorde du det faktiskt någonsin?

 

det är sant det du sa. jag är sjuk, jag är galen. eller rättare sagt, mina tankar är sjuka. jag tänker att du blev tillsammans med mig bara för jag dög till att ligga med, jag var bra nog då, jag var smal nog då. men sen blev jag mullig och du ville inte mera, jag blev oattraktiv och något asexuellt för dig. ovärdig. jag tänker att alla som är smala får en partner, fastän de är fula på insidan och också på utsidan ibland. varje gång jag ser någon mullig, eller någon större än mig, gå med sin partner så blir jag glad. kanske jag också kan bli älskad som hen, hen är ju inte heller smal, hen är till och med större än mig. så tänker jag, och jag skäms över mina sjuka tankar.

06.08.2018 kl. 09:24

"jag går nog fortfarande ut i hopp om att få träffa dig."

 

någon svär till oss på jobbet, en kund bemöter mig med otrevlig ton. jag och evelina sitter vid standpromenaden i timmar och röker och äter pizza. mozzarella, ruccola, rödlök och balsamico - alltid det samma. sen somnar vi i min stora säng efter att ha tvingat oss igenom en otroligt dålig skräckfilm.

 

dagen efter hade vi tänkt fika på i princip kristinestads enda traditionella fik, men värmen tar emot och vi beställer en iskaffe var. pavlovan lämnar kvar i vitrinen. i bilen till vasa bestämmer jag musiken, blir alltid lika glad när jag får ta auxen, det är det bästa jag vet. jag spelar akustiska asking alexandria låtar, svenska låtar och poppiga radiolåtar. väl i vasa träffar jag krista på faros, sitter där och talar om livet i solen några timmar. jag köper en ny klänning, tänker att jag ska ha den på baren imorgon. jag och evelina avslutar dagen vid little pub, "en fräsch och fruktig drink" beställer jag.

 

lördagen rullar förbi snabbt. äter sushi och köper månadslinser efter alla dessa år av engångslinser. läser i min bok. börjar locka håret och dra på mig min nya klänning i takt till festliga toner, nöjer mig med mascara och ingen jacka eftersom jag ändå kommer svettas bort det och vädret lovar tjugo plus under hela natten. jag blir salongsberusad men inget mer, på baren dricker jag bara vatten. jag var rädd för att du skulle vara där, eller någon annan som skulle attackera. en vän till dig avföljde mig på instagram nyligen, var det hans sätt att välja sida? en annan verkade tillbakadragen, har du sagt något om mig? vill hon inte ha kontakt längre? så mycket paranoia. men inget händer, du är inte där. efter all fysisk och psykisk förberedelse är jag nästan besviken. nästan besviken att jag inte fick visa upp hur bra jag mår utan dig, hur stabil jag är.

 

det tar ont när hjärtat läker. jag ber att du inte ska dra upp sårskårpan ännu en gång. men jag kan prata om dig nu utan att rösten brister, precis som att jag berättar om en dröm jag nyligen haft. jag kan prata om det fina, berätta roliga historier med och om dig. minns du festen min kompis höll för tre år sedan bara för att vi skulle få en chans att äntligen ligga med varann? (spoiler: det tog ännu några veckor till före det faktiskt hände) eller när du drömde mardrömmar om silverfiskar och plötsligt hittade jag en i din lägenhet kort därefter. men jag kan också prata om det dåliga, det som skaver. och jag brister inte en enda gång. du är historia nu.

01.08.2018 kl. 10:10

lösryckta julitankar om nuet och framtiden, om små samhällen och att växa upp.

 

äter min frukost på terassen mest varje morgon, så länge inte katterna lämnat kadaver där. en dag låg en halv harunge där, tassen en bit längre bort. undrar hur något så sött och litet kan ta livet av något annat så sött och litet. mamma, lillelillebror och jag vägrar flytta på högen flugorna frossar i, så det blir mittenbarnet som får ta spaden och flytta bort det döda.

 

har tänkt ett tag att jag så gärna vill ha en morgonrock att dra på mig direkt jag vaknar på morgonen, att koka kaffe i på morgonen och att koka te i på kvällarna innan jag går och lägger mig. det känns vuxet med morgonrockar på något sätt. i början av sommaren frågade mamma om jag vill ha hennes gamla, den är naturvit och mjuk. självklart ville jag ha den, och jag försökte tänka efter om jag någon gång sagt till henne att jag skulle vilja ha en morgonrock men kommer inte ihåg. nu hänger den i rummet som är mitt över sommaren, jag har inte använt den ännu.

 

planerar in amsterdamresor. kanske jag skulle få in london på samma gång. undrar om jag det här året kommer klara av att ta den där kursen i finska jag hoppade av, om jag kommer orka lägga i ansökan om utbytesstudier tills nästa skolår. försöker på samma gång att inte tänka för långt fram, en dag i taget ska vara mitt mantra. kvällsskift idag och imorgon och sedan kommer evelina hit och vi kör tillsammans upp till vasa på fredag. jag ska umgås med fina människor, ladda ner instagram igen och fira med dans på favoritbaren. vi börjar där, resten kommer sen.

 

folk som inte lyssnar stör mig. såna som inte vill lyssna, inte vill ta till sig och ändra åsikt. men jag vet att jag också är en sådan och jag försvarar mig med att mina åsikter är dem goda och rätta och att jag självklart inte tänker ta till mig och förstå rasistiska åsikter medan jag förväntar mig att andra ska ta till sig mina antirasistiska åsikter. då har jag börjat tänka att de kanske tänker precis som jag, att det är deras åsikter som är dom goda och rätta. jag försöker vara förstående, men vet inte om jag kan ännu. jag blir så arg och vill ibland tänka att världen är så svart och vit, att det är vi mot dom andra. dom goda mot de onda. vänster mot högern. men det är inte så simpelt, eller hur?

 

jag får låna mammas nya cykel över sommaren för att slippa till arbetet, sex kilometer dit och sex kilometer hem. men sitsen är så otroligt obekväm, den ger mig blåmärken på röven. och jag kan aldrig bestämma mig för om treans växel eller fyrans är bättre.

 

i mitt skåp finns en mörkblå denimkjol med kopparfärgade knappar. minns inte när jag köpte den men jag älskar den. den har dock inte passat mig på ett tag nu, just nu går den inte alls att använda. jag vet att jag borde sälja den precis som med dom andra kläderna som inte passar mig längre, men en liten del av mig vill fortsätta gömma den längst bak i skåpet och tänker att den får vara där tills jag passar in i den igen. jag hatar den lite för det. hatar mig själv för det.

 

brist på kommunikation. det har småstäder. det är ingen självklarhet att du ska hitta någon som vill ta en kaffe när du behöver umgänge. inga meddelanden så som ”vem kommer ut ikväll? det är förfest hos oss” eller ”vi sitter vid vattnet och dricker skumppa, kom med senare om du känner för det”. jag behöver sådant. det finns inget härligare än den där säkerheten att det finns människor att umgås med. spontaniteten. meddelandena som bjuder in men inte tvingar, inte planerar - du får välja själv. småstäder har tydligen inte avocadon i alla matbutiker heller. sinnesjukt.

 


sommaren 2001, med kusin på villan

 

att bli vuxen asså. för mig är det att uppskatta naturens närvaro, att få komma bort lite. en måndag och en natt i en stuga, få se hur simpelt man faktiskt kan leva, följa stigar till toaletten och längs med dem växer blåbär och ljung och över dem vandrar myror. luften känns ren och behaglig, jag låter fötterna sprattla i vattnet medan jag röker min morgontobak på bryggan. att bli vuxen, det handlar också om att släppa hatet till staden jag växt upp i. jag känner hur obehaget långsamt släppt den här sommaren. jag tror det handlar om att skilja på det som faktiskt inte hör ihop. staden är fin även om inte samhället är det, människor är fina även om inte alla är det. jag väljer själv vad jag vill ta del av, och jag uppskattar det. också att få jobba på ett av de finare ställena i kristinestad hjälper, att varje dag jobba med utsikt över vattnet. och mina arbetskamrater, som jag börjat tycka om och trivas med så väl. och det viktigaste, jag vet att det inte är förevigt. det här är mitt hem men inte på samma sätt mera, staden kommer alltid vara tillfällig utan att jag ska behöva skämmas för att säga jag växte upp i den.

 

när jag var yngre förstod jag aldrig det här med att åka bort bara en liten bit, hyra en stuga, en kort roadtrip. jag tänkte att det var allt eller inget, mallorca eller så stannar man hemma. vad ska vi göra där då? inget? jaha, då vill jag inte komma med. idag ångrar jag alla helger jag inte åkte med till sommarstugan. idag har vi inte kvar den längre, men jag längtar efter kvällar vid vattnet, myggor man stör sig på och vattenkanistrarna som ska bäras upp för trappan. för nu förstår jag det här med att komma bort ett par dagar, fast man inte gör något speciellt, bara ett litet miljöombyte. jag tänker att jag inte ska tacka nej igen till att få komma bort lite.

 

när jag ligger i sängen lägger jag plötsligt märke till min reflektion i mobilskärmen. möter min egen blick men tänker att det här var blicken du mötte så många morgnar. hur många egentligen? jag kommer ihåg den första, men sen? var det trehundra gånger vi vaknade upp bredvid varann? sexhundra? flera? hur många gånger mötte vi varandras sömndruckna ögon på dessa fyra år? jag kommer alltid komma ihåg ditt lugna ansikte när du sov, vet hur dina andetag i sömnen låter, hur du alltid svarade mig fastän du sov men ändå aldrig märkte när jag pillade på dig, när jag räknade dina leverfläckar. det går fyra stycken som en måne längs med ditt ena öga och ögonbryn. du tog många bilder och videor på mig när jag sov, har du kvar dem, undrar jag? eller kommer du ihåg lika väl som mig utan bilder? är bilden av en sovande natalie fastetsad på din hornhinna också, precis som bilden av dig är fastetsad på min? vet du vad jag gjort och kommer du någonsin förlåta mig?

 

men, du ville ju aldrig hålla min hand.

25.07.2018 kl. 09:54

återkomsten.

 

jag planerar den redan. lika snabbt upp som ner. jag ger mig själv två veckor till och sen ska jag till vasa igen. omringa mig av fina vänner, hålla mig nykter men ändå dansa till alla låtar som är så typiska att man kallar dem ollislåtar. hoppas att min komma-över-idioten-låt ska spelas "you can't get to me, you're just another sucker and i won't waste another second with you. i rather use that time on me and for what really matters". kanske jag tar fler hål i öronen, kanske jag tar en tatuering. jag ska vara okej då i alla fall, någorlunda. jag ska vara stark om jag ser dig, ha kontrollen, visa att jag mår bra och klarar mig utan dig – visa att du inte kan sänka mig.

 

ibland, speciellt de senaste dagarna, har jag tänkt att jag vill ge upp helt. välkomna självdestruktiviteten. hej igen depression, hej igen diagnoser och låsta rum. ligga på golv med ångest, skita i allt, skita i ansvar. dricka morgon, dag, kväll. testa droger. dricka mig stupfull, spy, ramla. ge min stackars hud nya ärr. vill att du ska se hur dina ord och handlingar skadar. skulle du komma och hälsa på om jag låg på sjukhuset? skulle du komma på min begravning? skulle du ångra dig då? eller skulle du känna dig full av makt, vara nöjd över att du åstadkommit ärren på min arm utan att ha dragit kniven själv?

 

men då igen vill jag visa dig det motsatta. jag vill inte ge dig makten, vill inte att du ska känna att du har någon inverkan på mig längre. jag mår bra, jag lever, jag dansar, jag går vidare och jag behöver inte dig. dina komplimanger når inte mig, jag behöver inte dem. dina förolämpningar når inte mig, dra åt helvete A – mitt liv är så mycket bättre utan dig och det är jag också. jag är mer än tillräcklig.

 

jag sökte kärlek, värme, närhet, bekräftelse och tröst på fel ställe i så många år. jag gav dig allt men du gav mig aldrig det jag behövde, det jag förtjänade. det ser jag nu, när orden fortsätter hoppa upp på min skärm. plötsligt öser det kärlek över mig och från alla andra håll utom ditt. jag tar emot varje ord, försöker pränta in det i mitt huvud och hjärta. jag är älskad, se så vackra människor jag lever kring. vänner, familj, bekanta och okända. ett meddelande jag fick var så fint att jag nu tar mig friheten att fritt citera delar av det: ”jag ska vara ärlig och säga att jag var lite rädd för dig i början. du var så vacker och modig att jag blev knäsvag. men rädslan försvann snabbt. jag insåg att bakom de där intensiva ögonen finns en av de finaste själarna jag mött. din emotionella intelligens är så fantastisk. du får mig att känna mig så trygg och älskad. du bryr dig på ett äkta sätt och jag känner mig lyckligt lottad att ha dig som vän. jag vet att sättet du känner världen på är så intensiv att det blir för mycket ibland och jag hoppas att den är snäll mot dig. du är stark. inte bara för att du står för dina värderingar utan mest för att du kan visa din sårbarhet och för att du känner så starkt.” de här orden satte sig hårt i min själ, det är den finaste gåva jag någonsin mottagit. vännen, jag vet du läser det här, hoppas det var okej att jag citerade och tack igen för att jag fick ta del av såna fina ord. alla ni som stöttat mig gör skillnad och jag uppskattar varje liten handling om så bara att ni trycker iväg ett hjärta, sitter på en brygga med mig eller tittar en film med mig. det här har varit min bränsle i den här kampen och anledningen till att jag nu är uppe på benen så snabbt igen.

 

när jag låg och dog satte sig en vän till mig i bilen sin, helt spontant, och körde de hundra kilometrarna det tar från vasa till kristinestad. hon blev min vän via smärtan han utsatte mig för. exakt två år sen nu, en kväll på baren, då han sårade och skadade mig och hon – en gammal vän till honom - valde mig. hon tog mig hem, sov bredvid mig, vaktade mig så att jag inte skulle skära mig eller ta livet av mig. nästa dag gör hon mat till mig och plötsligt är vi vänner. jag vet inte hur hon har orkat dessa år: orkat se mig gå tillbaka, stanna och såras om och om igen. jag tänkte på det när hon nu två år senare kommer till mig av exakt samma anledning. men jag fick en anledning att stiga upp, städa rummet, borsta tänderna, klä på mig. jag började prata, jag rörde på min stela kropp och kom ut i solen och den friska luften. sedan hon var här har jag inte gråtit en tår. klart det har varit tungt, mardrömmarna om honom spökar varje natt men jag är tillbaka. det kommer vara jobbigt, det kommer vara förjävligt men jag är tillbaka på jobbet, jag lever igen, jag tar ansvar för mig själv och mitt mående. de fysiska smärtorna i kroppen släppte vartefter och nu är de borta. du vet vem du är, det här är till dig, jag älskar dig och jag hoppas att jag kan lova dig att det här var sista gången du behövde se mig sårad och förstörd på grund av honom. eller nej vet ni - det här inlägget är till er alla, min armé av skyddsänglar. är du osäker på om jag menar just dig nu så kan jag garantera att jag menar just dig.

12.07.2018 kl. 21:18

"make sure you don’t start seeing yourself through the eyes of those who don’t value you. know your worth even if they don’t."

 

...well, too late for that now.



det är dåligt den här gången. riktigt, riktigt dåligt. min kropp gör ont, allt gör ont. ångesten trycker på, jag har blåmärken över kroppen och har slagit mig i bakhuvudet. jag är sjukanmäld från jobbet, jag skulle inte på något sätt ha klarat av att vara där nu. le, prata, stå på benen, prestera, låtsas som inget. jag har gråtit enda sedan jag pratade med honom, sedan han hånade mig och skrattade åt mig och gick iväg från mig klockan tre på natten igår. de släppte inte in mig till baren mera, sa att jag knappt kan stå på benen och är för full. jag stod utanför och grät tills dom stängde, fick en lång kram. grät medan jag staplade hem, tänkte på att dränka mig medan jag gick över bron. somnade, sov i två timmar och fortsatte gråta när jag vaknade. grät på vägen till bussen, grät på bussen, grät hela dagen här hemma, gråter nu. sköljer ner mina p-piller tillsammans med ångestdämp och burana.



jag trodde att det var över, att jag var fri att arbeta med mig själv och komma över allt det jag fick utstå på grund av honom. men det var det inte, så länge han känner ett sådant starkt hat mot mig kommer det nog aldrig vara över. så länge han känner behovet av att såra mig, förgöra mig. jag trodde det var över men nu ser jag inget slut på smärtan.



jag kommer inte ens ihåg vad han sa. om han knuffade mig. om han är anledningen till något annat än såren inombords, anledningen till smärtan någon annanstans än i mitt hjärta. men även fast jag inte kommer ihåg så gör min kropp tydligen det, för jag är så söndrig. lika bra att jag inte kommer ihåg, jag vill inte komma ihåg. det är ingen skillnad vem som började, ingen skillnad om han skadade mig fysiskt, psykiskt eller både och. skadan är skedd och jag vet inte när eller om jag kommer återhämta mig.

 

det tar ont att jag var ensam då när det hände. att han hade någon som försvarade honom, hur kan någon vilja beskydda honom efter allt han gjort? hur kan hans hjärta vara så kallt att han behandlar en annan människa på det sätt han behandlar mig? det känns så orättvist hur mycket tid jag lägger på honom, hur han förstör hela mitt liv medan han inte ägnar mig en sekund, en tanke, en enda liten känsla. jag gissar inte, jag vet att han inte bryr sig och att han inte tänker på mig. jag hade människor vid min sida, människor som stöttade och vars ord fick mig att tänka att det är han det är fel på, inte mig. fastän deras röster var så många fler så var hans högre, han behövde bara någon minut och plötsligt var hans ord sanningen. sanningen är nu att jag är ett skämt, jag är löjlig, jag är ful, jag är otillräcklig, jag är sjuk i huvudet, jag överdriver, jag är inte värd kärlek, jag kan inte älskas och jag kommer aldrig bli älskad för den jag är. för jag är jobbig, irriterande, en dålig människa. jag är så outhärdlig att till och med den som en gång påstod sig älska mig nu kan tortera mig på det här sättet, kan få mig att vilja dra rakhyvlar genom min hud, kan få mig att vilja avsluta mitt eget liv. för att jag inte orkar mera. för att jag inte orkar må såhär, känna mig såhär. för att jag alltid kommer vara jag och därför också alltid må och leva såhär. han har fått mig att tro det här, att det aldrig kommer ett slut på smärtan och att jag aldrig kommer få känna lycka och kärlek.

 

jag kommer ta en paus från sociala medier, så mycket vet jag just nu. kanske börja gå i terapi, kanske börja medicinera oftare. så fort jag hittar orken, viljan och livslusten ska jag försöka ta mig tillbaka till var jag var innan lördagen. fortsätta därifrån, inte starta om. men just nu måste jag kämpa med att stiga upp ur sängen, att orka borsta tänderna, lära mig andas, att lära mig kontrollera tårarna och känslorna så att jag kan leva någorlunda normalt igen. jobba, träffa vänner, försöka styra bort mina tankar från allt det onda. hoppas att jag kommer klara av att studera i höst, bo ensam och ta hand om mig själv. jag kommer sluta dricka för stunden, för mängderna jag dricker är på grund av honom och dagen efter mår jag ännu värre. för att jag inte kan kontrollera mig själv när jag dricker, och om jag skulle se honom igen vill jag kunna agera ordentligt - gå iväg eller säga åt honom att gå iväg. jag kommer inte besöka vasa igen den här månaden, för varje gång jag varit där det här året så har han sårat mig. det är ingen skillnad hur lite eller mycket kontakt vi har, jag kan vara blockerad överallt av honom och ute ur hans liv men han lyckas ändå. men jag hoppas att jag vågar åka dit igen nån dag, för den staden var min frizon. dit jag åkte när jag behövde komma bort. jag kommer fortsätta skriva här när jag känner för det, för det hjälper mig. och jag kommer fortsätta ta emot stöd och fina ord, försöka att tro på att de orden är sanningen igen.

09.07.2018 kl. 10:25

"i'll leave you choking on every word you left unspoken, rebuild all that you’ve broken. and now you know every wound will shape me, every scar will build my throne."

 

jag är i en tid då alla sångtexter, lyriken, talar till mig. jag relaterar själv eller så känner jag att han borde relatera till dem. har börjat uppskatta kilometrarna som går att cykla hem efter jobbet. musiken i öronen som stärker mig, doften av hav, solnedgångar, en skock med får, kossor som betar, ängar och katter i diken som ger mig ångest över ifall en bil skulle komma och de skulle springa rakt ut framför den. jag gillar regn men inte att cykla i regn dock. promenader i regn är okej.

 

folk jag knappt känner, folk jag känt en gång i tiden men inte längre och nära vänner lämnar ännu ord och hjärtan i min inkorg. för varje bokstav blir allt mera äkta för mig men även lättare att hantera, lättare att sätta bakom sig. om han skulle läsa det jag skriver så skulle han inte vara chockerad, allt det jag skriver har han hört från mig förut. jag har gått på repeat i timmar medan tårarna fallit för att han vägrar förstå. du överdriver, sluta gråta, du är galen, sluta vara så jävla känslig. så sa han. jag låtsades aldrig som att allting var okej, han visste, han vet. han brukade själv "skämta" och säga att han var en kvinnohatare som psykiskt misshandlade mig, "hur kan du vara med en sån som jag?". jag vet inte hur jag kunde. eller rättare sagt kunde jag inte, därför blev det som det blev nu. jag var i alla fall rädd för en likadan reaktion nu, att folk skulle säga att jag är känslig och överdriver. men orden, ord som att han är vidrig och torterat mig och att jag förtjänar så mycket bättre - de har fått mig att inse att jag inte överdriver, alla mina ord och reaktioner har varit en stor underdrift. min text om honom är inte samling av allt han gjort, det är en kort text med utdrag av det som kommit till mitt minne först. det finns så mycket oberättat som inte ens måste berättas, för folk förstår. folk förstår bättre än jag själv gjorde.

 

ibland saknar jag någonting ändå, saknar honom men ändå inte honom. mitt hjärta hoppar över ett slag när jag råkar höra en låt han gillade, när jag känner doften av hans deodorant eller parfym, när jag ser någon vars nacke liknar din eller händer som liknar dina. men det kan också vara rädsla jag känner. en rädsla för att han, du, ska vara där var jag är.

 

många vet och hoppas att jag ska finna någon som ger mig kärlek och behandlar mig rätt, jag vet också att det finns en sådan människa därute för mig och jag hoppas jag kommer träffa hen. men inte just nu. jag kan inte alls tänka i sådana banor. jag vill vara själv, vill vara runt vänner. egentligen vet jag inte om det är min vilja eller bara det att jag inte klarar av det just nu. sex äcklar mig, men kanske det bara är mig själv jag äcklas av. jag är trött på att vara utnyttjad, "knullbar", inte duga till någonting annat - och till sist dög jag inte ens till det. så som sagt, jag måste bearbeta, måste bygga upp mig själv igen. men en dag så ska det här ha lämnat mig starkare än jag var innan, en dag ska jag låta någon komma in i mitt liv igen. det kan vara om några månader, om år, men bara inte just nu. ”två steg i från målet nu så tror jag tar ett steg bak för jag är inte riktigt där än”. det är precis som att jag faller och ja, jag kommer skylla allt på dig.

 

men livet rullar på vet ni.

 

jag drunknar i jobb men jag trivs helt okej. nästa helg kommer alla andra i staden festa men jag kommer jobba trettio timmar, kommer stå på andra sidan baren och få ont i fingrarna av alla kapsyler. jag kommer tjäna lika mycket den helgen som jag tjänade under hela maj månad. och det kanske inte gör så mycket ändå för den här helgen är jag ledig och därför sätter jag mig på bussen till vasa imorgon var jag ska under en helg fira hela fyra stycken vänners födelsedagar.

och jag grät nästan av lycka under asking alexandrias spelning på provinssi festival förra torsdagen, jag var full som bara den och jag, mina kläder och allting inuti min väska var genomblött. jag sa till alla andra som också bar gul regnrock vilken fin jacka de hade. åt en avocado och halloumiburgare som var så god att jag ignorerade tomaten som skymtade mellan bröden, tänkte att jag nog inte får en allergisk reaktion om jag låtsas att jag aldrig sett den. däremot kan jag inte låtsas som det regnar med ohyran som tagit sig tillbaka på min monstera, och nu även attackerat min avocadoplanta. det är inte okej för min del alls.

05.07.2018 kl. 15:13

saker som gör mig glad.

 

till att börja med måste jag tacka för alla fina ord om mitt förra inlägg. när jag tar upp whatsapp ser jag fullt med hjärtan och det gör mig så varm inombords. ni är så fina, tack för att ni stöttar och backar mig - det betyder så mycket. jag är såklart ännu rädd för att det också ska komma något negativt av det här, men jag känner mig inte längre ensam och jag tror att även då kommer någon stå vid min sida och backa mig. och till alla er som känner att ni vill konfrontera mig angående valet att publicera texten om min expojkvän så tycker jag att ni ska fundera över dessa tre frågor innan: är det värt det? varför tror du att jag gjorde det? tror du dig faktiskt känna personen du nu försöker beskydda?

 

det är alltså mycket på gång i livet, många känslostormar. jag försöker hålla mig uppe, hålla mig stadig, men jag är så väldigt väldigt skör just nu. jag föll med detsamma när någon jag ansåg vara min vän svek mig och gjorde mig fel nu i helgen. men även då fanns det folk runtom som tog emot mig. så tack igen. tack för hjärtan, tack för kramar och tack för att mina tårar inte skrämmer iväg er. vad jag behöver just nu är att påminnas om allt det bra i livet, även dom små sakerna - så jag bestämde mig för att göra en lista (vad annars?). det är svårt att vara positiv och tacksam i tider som dessa så jag tänker uppdatera listan vartefter jag kommer på saker. och ni får även gärna själva dela med er av sådant som gör just er glada, så sätter jag till det också.

 

bildkälla.

 

- vänner som backar en

- doften av saltvatten eller regn

- festivaler, och att jag ska på festival i övermorgon

- att sova bland nytvättade lakan

- hångel

- att lyssna på musik under en längre busstur eller skriksjunga till favoritlåtar under en biltur

- tatueringar

- böcker man bara måste sträckläsa

- kattmys och djur överlag

- picknick på bryggor eller söta drinkar på uteserveringar

- känslan av att ha allt under kontroll

- kaffe

- jordgubbar doppade i vitchoklad

- skratt, leenden och lyckorus (både hos sig själv och andra)

- när man vågar vara sig själv utan att skämmas efteråt

- färgen gul

- när du fyndar fina gamla ting

- närhet och kramar (som när någon kliar på dig)

- sommar, grönska och värme

- höst, färger och mys

- civilkurage

 

26.06.2018 kl. 13:54

om honom och allt det destruktiva.

 

tårarna rinner medan jag skriver och det strålar en smärta genom kroppen varje gång jag upprepar i mitt huvud sakerna han sa och sakerna han gjorde. men jag föreställer mig att smärtan skulle avta med orden, genom att skriva och läsa mina egna ord skulle jag kunna acceptera att det är påriktigt och att det jag behöver är att släppa ut alla hemligheter och med dem också smärtan. kanske inse att jag inte är ensam, inse att det inte är mig det är fel på.

 

mitt första förhållande var inte bra, det är ingen hemlighet. det var destruktivt på så många sätt och vis och lämnade mig slagen blå och gul efter att jag kommit ut. jag trodde då att jag aldrig skulle älska igen, men så gjorde jag det ändå, och jag gjorde det hårt. från tvåtusenfemton har jag nu älskat en och samma person, men också hatat. speciellt det senaste året, det har tagit så hårt på mig och fastän han var trehundrakilometer bort så kunde hans ord på skärmen lämna mig gråtandes på toalettgolvet. fastän vi inte ens var tillsammans, för vi gjorde slut då jag styrde iväg mot åland och sedan åbo. jag säger inte att det vi hade innan var bra, det var det inte alltid och det vet många. men jag beskyddade honom, kom med ursäkter, trodde att han skulle ändras. för han hade bra sidor, påriktigt. vi hade så många fina stunder och i dem kunde han vara världens gulligaste, folk trodde inte alltid på mig när jag berättade men jag fortsatte kämpa för att skaffa rättvisa till vårt förhållande och mitt val att lämna hos honom. men det finns inga fler ursäkter nu, hur jag än försökte så blev det svårare och svårare och nu vill jag inte ens mera.

 

jag vet inte varför vi inte bröt kontakten just då när vi gjorde slut för ett år sedan men vi drogs alltid tillbaka. vi har aldrig grälat så mycket som det senaste året och han har aldrig fått mig att må sämre, och det blev långsamt värre och värre. sakerna jag gjorde tillsammans med honom det senaste året kommer jag ihåg som ångest, tårar och en kväll han förstörde. studieevenemanget i vasa på hösten som vi gick på tillsammans, när han inte ville ha med mig på mellanfesten och lämnade mig frusen och stupfull och ensam på en trottoar. han tog tag i mig och skrek mig rakt i ansiktet, jag försökte lugna ner honom men tårarna rann och det provocerade honom. nyckeln till hans lägenhet ville han inte heller ge mig. jag hade ingenstans att ta vägen, ingen jacka. på grund av det så funderade jag och inblandade vänner om det var så smart att låta honom komma med oss och sova hos mig under ett studieevenemang i åbo någon månad senare. jag berättade om våra tankar för honom men han lovade hårt att han skulle sköta sig, inte dricka för mycket och inte ställa till med något. jag trodde på honom och sa okej, han var så övertygande, trots att mina vänner inte trodde - de hade fått nog för längesen på att se mig förstörd och sårad på grund av honom. dagen kom och det gick helt okej tills han började bli lite för full och fräckheter kom ur hans mun innan han gick ifrån mig. han kommer tillbaka och säger förlåt men när vi ska hem vägrar han komma i taxin med oss och kallar mina vänner för horor. senare i lägenheten fortsätter han bråka med mina vänner. jag skämdes. sedan kom juldagen, en natt jag nog aldrig kommer glömma. jag ville fira den med honom men han ville inte att jag skulle komma på hans fest fastän några av mina vänner var där. trots det så hörs vi när barerna stängs och det blir bestämt att jag ändå ska komma till honom och sova. väl där tar det bara någon minut innan han blir hysterisk, säger att jag inte kan visa respekt och att jag ska ut ur hans lägenhet. han tar tag i mig, puffar, drar och försöker bokstavligen slänga ut mig genom dörren. jag försöker försvara mig, försöker lugna ner honom. hans hårda grepp tar ont och jag är för första gången någonsin påriktigt livrädd för honom. han slår in mig med huvudet först i väggen och det strålar av smärta, först då tror jag att han vaknar till och inser vad han håller på med. nästa dag har jag ont överallt, blåmärken och en stor bula i huvudet. han säger inte förlåt, han försöker bortförklara men säger att det inte kommer hända igen - bara jag sköter mig så att säga. han säger att det är någonting med mig som triggar honom att bli så våldsam.

 

efter den händelsen är det på tal igen om att bryta kontakten. jag är förstörd, sårad och rädd och spelar upp händelsescenariot om och om igen i mitt huvud. men vi fortsätter som vanligt. en årsfest i februari och allt går bra tills lite senare då han igen druckit lite för mycket och säger de mest elaka sakerna till mig. jag börjar gråta, får ångest, vill dö. just innan detta har jag just fått ångestdämpande utskrivet, man tar dem vid behov men jag inser snabbt att enda gången jag tar dem är när han gjort mig något. jag ska bo hos honom under pampasveckan i mars som näst men vi bråkar varje dag, jag ställer krav och säger ifrån. han säger att jag inte är samma person längre, att jag blivit en sämre person och att vi inte går ihop. jag undrar om han säger så just för att jag ställer dessa krav, inte längre vill ta hans skit eller är rädd att säga ifrån för vi är ju faktiskt inte tillsammans. under fredagen ska vi till kvällsfesten och lyssna på albin, jag ser mycket framemot det. det är trångt och varmt och ångesten kryper på mig av folkmassan. jag försöker hålla mig nära honom och hålla hans hand men han vill inte, puffar bort mig och ryter till. jag sätter min hand på hans rygg och arm men det får jag inte heller. han blir arg. jag försöker förklara att jag får ångest av trånga folkmassor och att det skulle kännas bättre och hålla tag i honom. han säger att kanske man inte ska gå på en konsert då om man är så känslig. jag gråter genom spelningen, försöker låtsas att det är av lycka men det är det inte.

efter det här har vi båda fått nog. han vill bryta kontakten helt. först säger han inte varför, han säger inte ens att han vill bryta kontakten utan han ignorerar mig och svarar endast med elakheter. jag är upp och ner under en månads tid, förstår inget tills jag äntligen får honom att säga vad som pågår. han vill att jag ska bort, han vill aldrig mer se mig eller ha att göra med mig. jag är helt enkelt skitjobbig och inte alls en lika bra person som förr. dagen efter får jag hög feber, psykosomatiska besvär är normala för mig. jag envisas med att vi har ett ordentligt avslut ansikte mot ansikte när jag nästa gång ser honom, det blir i mitten av maj. jag försöker förstå bättre men han bara upprepar "bort, bort, bort". det var inte vad jag förväntade mig men jag kände att jag nu kunde lämna det bakom mig, acceptera att han inte vill vara i mitt liv mera och att vi var på god fot. men ändå fortsatte det. då fick jag nog, då tog jag ansvar och mötte upp honom för att säga att det inte funkar såhär mera. jag ber honom blockera mig ett litet tag. efter det blir han närgången och jag går med på att vi ligger en sista gång och jag stannar över natten. när jag går därifrån på morgonen känner jag påriktigt en ro inom mig, att nu är det över och det här känns faktiskt okej. jag börjar må bättre, jag känner inte att jag måste skicka till honom eller att jag måste se honom.

första juni, skolavslutning och jag är i vasa och firar med vänner. vi köar in till baren då jag ser på min telefon att jag har två missade samtal från honom och ett meddelande som undrar vad jag gör. jag blir i chock, tror att det är något fel på skärmen. vad vill han? när har han tagit bort blockeringen? jag svarar och han vill att jag ska komma dit, han hade mått dåligt och redan farit hem. jag säger nej, jag vill festa med mina vänner nu. men dagen efter åker jag dit för att titta till honom då det inte gått att ringa och jag blivit orolig. jag är arg men lugnar snabbt ner mig. han ber om ursäkt för att han skickade, att han bara ville ligga. vi ligger just då. han är gullig av sig, undrar varför han beslutat att bryta kontakten med mig just nu när jag är så söt och somrig med mina fräknar och min bruna pannlugg. jag är kluven och förvirrad, jag hade ju mått så bra utan honom, jag klarade ju mig så bra. men på samma gång kändes det så bra med närhet och fina ord så jag tänkte att det här kanske funkar, vi behöver inte gå tillbaka till vad vi var men så länge det är såhär lugnt så kan vi väl ses nån gång och ligga.

 

senast jag var där var för några dagar sedan. jag är blockerad av honom överallt nu. det sista jag gjorde var att ge honom min gamla iphone helt utan att be om någon sorts ersättning, jag städade hans lägenhet. det var innan han avböjde till att ligga då han fick veta att jag har hår under armarna. också innan han hade sagt elakheter, att han ångrar att han låtit mig komma dit för att jag är så jäkla jobbig. jag är sjuk i huvudet. jag blir sårad och går ut ur rummet för att dölja tårarna som faller, vet hur provocerad han kan bli av mina tårar och känslor. "plötsliga mensiga utbrott" har han kallat det när jag blivit ledsen av något han sagt eller gjort. men han märker att jag gråter och han blir hysterisk, ropar åt mig att gå ut ur lägenheten. efter det här valde jag alltså att ändå ge honom en chans, men då kom det här, att han inte ville ligga med en kvinna som har hår i armhålorna. då orkade jag inte mer, det här var inte vad jag förväntat mig och jag förtjänade inte det här. det fick räcka. han försökte inte försvara sig, han blockerade mig istället överallt direkt. jag förstod att han ville få det att se ut som att det var hans val att bryta kontakten, fast jag redan skickat att jag inte ville ha någonting att göra med honom mer. jag ville inte ha alls att göra med denna känslokalla och kvinnohatande människa igen.

 

jag känner mig stark på samma gång som jag känner mig ledsen och deprimerad. på samma gång som tårarna rinner och jag tänker att jag vill dö. jag vet inte om det är över nu, om jag tagit mig ut, men jag hoppas för jag orkar verkligen inte mer. skulle jag fortsätta nu så skulle det förgöra mig totalt. jag är redan så förstörd. mitt självförtroende ligger på botten på grund av honom. jag hatar min kropp på grund av honom, jag började hålla in magen och försökte sitta så inte armar, lår och mage skulle se alltför ocharmiga ut men ändå kom han där och tog tag i fettet. skrattade och frågade "nämen vad är det här". sa att huden på mina baklår såg ut som grynost. jag var aldrig tillräckligt bra, han var aldrig nöjd. han fick mig alltid att skämmas för mina val och den jag var. han hatade hur jag var när jag var full, shameade mig varje gång jag var på fest eller något studieevenemang, kallade mig fyllo. långsamt växte en ångest fram som jag hade varje dag efter en fest var jag ångrade allt jag sagt och gjort, en morkkis var jag tänkte att alla nog hatar mig nu. jag är inte helt frisk ännu från mina psykiska besvär men fast jag är bättre har jag ändå aldrig känt mig så konstig, ensam och sjuk i huvudet som senaste året. hysterisk och sjuk i huvudet var det han kallade mig varje gång jag visade känslor.

jag tror inte att det är jag som blivit en sämre person det senaste året, jag tror att jag blivit starkare medan han försökt dra mig ner, få mig att lyda och vara så som han vill. men jag är allt han inte vill jag ska vara. jag är feminist, antirasist, mullig, högljudd, flummig och lite annorlunda. jag klär mig inte för att framhäva och vara trendig, jag klär mig som en gammal mommo, som han brukade säga, eller också så klär jag mig precis som jag vill. att jag slutat raka mig var tydligen droppen för honom, men det fick mig att vakna till. inse att jag inte kan fortsätta såhär, att han inte kan fortsätta såhär. att han kanske hade goda sidor förut och visade kärlek och respekt men han är inte den längre, han är inte den jag blev kär i. mina känslor för honom kommer ändå tyvärr vara kvar en lång tid till, tror jag, men det betyder inte att jag måste vara kvar hos honom. nu måste jag bygga upp mig själv igen och verkligen göra allt för att inte gå tillbaka till det där.

23.06.2018 kl. 14:46

ratatas sommarlista tvåtusenarton.

 

vilka tre saker börjar du tänka på när du hör ordet ”sommar”?

barfötter, festivaler, saltvattendoft



kommer du jobba i sommar eller ha semester?
jobba. kommer balansera tallrikar, tvinga fram leenden till otrevliga kunder och försöka hälla upp öl efter öl utan att det skummar över. men semester i sinne och kropp hoppas jag på

 



 

vad gör du helst en ledig kväll?
sitter på en uteservering eller brygga med mysigt folk/mysig människa, kedjeröker och dricker vin



vad är enligt dig, den ultimata sommarmaten?

potatissallad, grillad majs och halloumi, äppelcider och jordgubbar doppade i smältad vitchoklad

 

 

vad är ditt favorit ställe att vara på under sommaren?
där värmen och havet och människorna är. på en balkong kanske. eller på en festival



hur skulle den perfekta sommardagen se ut för dig?
vaknar tidigt men inte till alarm, kokar kaffe och äter en avocadomacka därute medan jag läser bok innan en gör undan ärenden och dylikt. mot kvällen träffar en upp vänner, sätter sig någonstans, någon spelar indierock från en medtagbar högtalare och en skrattar och myggorna håller sig undan och en dricker cider tills man blir lullig. sedan går en hem i tidig sommarnatt

 

bildkällor finns här.
 

ett fint sommarminne?

skulle säga att förra sommaren är som ett enda stort underbart sommarminne, är nästan säker att jag aldrig kommer ha en så bra sommar igen



finns det någon låt du förknippar med sommaren?

så så många! men de första som kommer till minnet är ulrik munther – ditt andetag, avicii – wake me up och summer heart – thinkin of u

10.06.2018 kl. 13:59

"du borde låta mig va, så ska jag låta dig bli. vill inte att du ska va min, jag vill att du ska va din."


en essä om symbolik i joseph conrads mörkrets hjärta, utprintad och inlämnad, vågade inte läsa igenom den. en årsfest. mattor, jackor och filtar att sitta på i parker. har du någon korköppnare? ja, alltid. jag drog ut strömkablarna ur väggen, drog upp gardinerna och drog med tvång fast dragkedjan på väskan. nu bor jag tillfälligt i gammalt men nytt hem. ska tillbaka till min stad om en vecka, men bara för två nätter.

 

du vet att du bor i en småstad då du måste leta i flera butiker innan du äntligen hittar hummus. då tanten i kassan tittar förvirrat och säger "hummus?" på ett sätt som att hon lika gärna skulle ha uttalat frågetecknet. det är tydligen varmare i norden nu än i resten av europa. min äldsta lillebror är tonåring, man kan inte nå honom. vet inte vad han gör och vad som pågår i hans liv. tänker på hur mitt eget liv var i den åldern och hur jag mådde. min yngsta lillebror är fyra och i trotsåldern. han häller ut sin läsk och skyller på någon som står en meter bort, han trampar ner mammas blomrabatter. mamma som lämnar på kaffekokarn åt mig då hon åkt till jobbet, bara att hälla upp, det gillar jag. mamma som sökte igenom hela stans affärer efter rätt dammsugarpåsar och till sist gav upp, köpte en ny dammsugare vars påsar är lättare att hitta. så kan man också göra, det är också en lösning.

 

13 maj kl. 12:45.
efter att ha spenderat en helg i vasa, innan jag lämnade.

 

mina skulderblad värker från boxningen igår. jag gillade det inte först, det kändes så aggressivt. en halvtimme senare och jag tänkte att det här skulle man kunna göra om. ett bra sätt att göra sig av med inre ilska. besvikelse. har haft så mycket besvikelse inom mig senast tiden, mest gentemot andra kanske. en sådan jobbig känsla, man blir så tafatt och maktlös. människor som inte stöttat när de borde ha gjort, människor som sårat. hjärtat mitt har brustit ett par gånger. konstigt stelt mellan oss är det. om vi ens längre är, jag antar att vi var. vi är förflutet, passerat, dåtid.


att vara på en fest där människor med idealkroppar inte pratar annat än utseende, ytliga ting, hälsa, hets och kroppar är nästan lika hemskt som att vara på en fest med ett bordssällskap du inte känner och som inte heller bjuder in till diskussion. att se folk sätta händerna på patta maggar, svänga sidan till i spegeln och säga "usch va fet jag ser ut i domhär byxorna" medan du själv sitter där med fett hängandes utanför byxlinningen. "nej, men du är ju jättesmal! åh, du ser så smal ut i den klänningen!", men ingen säger till dig att du är smal. det är bara smala människor som får kalla sig själva feta, bara smala människor som säger till andra smala människor hur smala de är. du sitter tyst hela jävla kvällen och ingen märker det.

 

men jag kände av de första sommarnätterna. försökte dansa och le, försökte att inte tänka. rökte två paket cigaretter under två dagar. fick mitt första myggbett. tittar på new girl och bonusfamiljen, lättsamma serier som inte ger mig hjärtklapp. behövde en stor förändring och färgade håret brunt, har alltid vetat att brunt är min färg. det är mörkare nu än vad jag hade tänkt, jag vet det är för att det kommer blekas under sommaren men i vissa ljus ser det svart ut och det ger mig ångest. jag har en pannlugg, det är ovant med hår i ansiktet hela tiden. hoppar över ett hjärtslag varje gång jag går förbi en spegel. längtar efter då jag vant mig, då jag tycker det är skitsnyggt. jag undrar ibland att om håret inte var dött, om man hade känsel i det - skulle människan ändå klippa i det, färga och tortera det trots smärtan? bara för att vara fin, så att säga.

17.05.2018 kl. 11:09

provsmakar livets heroin.

 

maj. äntligen. jag vaknar av fågelkvitter, så många olika som jag av vissa inte ens hört förut. jag lever för det här. solen som skiner in genom gardinerna, solkatterna. bar asfalt, snart mina bara fötter mot den och smutsen man drar med sig in. ungdomarna i klumpar vid ån och torget, dom står kvar på samma ställe när jag går hem. dofterna kommer fram igen, och den där behagliga sommarkvällsluften. vill sitta i timmar i bara jeansjacka, röka cigaretter, vara nostalgiska, dricka skumppa, lyssna på indierock. låt den här sommaren bli bra. jag undrar redan när mitt första myggbett ska klia, längtar efter just de där sommarnätterna men även höstträden. fasar redan inför mörkret och kylan som sedan kommer tillbaka och hur jag ska orka. men på något sätt gör jag det alltid, vinter efter vinter, jag dör och återuppstår. jag återuppstår nu.

 

 

då jag gick ut från föreläsningssalen insåg jag just i den stunden att det här var den sista för i vår. det är inte längre som förut, pirret och allt det förväntansfulla som byggs upp under den sista månaden av skola. inga betyg i handen, ingen den blomstertid nu kommer, ingen väntan på att få veta om man är student, ingen skolavslutning. men idag är jag ändå pirrig, det sprudlar inom mig. det sprudlar så mycket att jag inte kan hålla koncentrationen på texten i mera än fem sidor. men det gör inget för på måndag har jag min sista deadline, jag hinner ännu, och sen har jag officiellt sommarlov. eller så mycket sommarlov man nu kan ha med räkningar och hyror som ska betalas. varje gång jag äter på restaurang och ser servitörerna, till och med när jag ser dem på skärmen, så känner jag en klump i magen. jag har en så otrolig ångest över mitt sommarjobb och att igen vara servitör. jag hatar det. har bestämt att det här är sista sommaren, nästa år tänker jag söka alla jobb som inte är servitörsjobb.

 

senast ni hörde från mig var jag sjuk, jag var det länge. på samma gång gick jag igenom något tungt som ännu följer med, men jag gör mitt bästa. viktigast just nu är att jag slutar klandra mig själv, slutar pressa ner mig själv till den punkt var jag är helt värdelös i egna och andras ögon. jag som hatar öl och har noll pricksinne deltog i en beerpongturnering, ändå gick det sämre än väntat. jag och lina, det bästa jag har i mitt liv just nu, bokade kryssning för en natt för det förtjänade vi. jag har diskuterat hysteri och druckit vin på bokcirkel, firat en fin väns födelsedag, lyssnat på poesi och fått besök från stockholm. mamma hämtade hem mina plantor och sommarkläder för dom behövs mera i kristinestad nu, var jag snart sommarjobbar och bor. och jag firade såklart valborg, min första i åbo. och nu sprudlar jag. om två timmar åker min buss till helsingfors, där ska vi dansa och fira anna som fyller tjugo - har inte träffat henne sedan jag var där i januari vilket inte är okej, men tyvärr sanningen nu när ens bekantskapskrets spridit ut sig över svenskfinland, norden och världen. adolescence. däremot hoppas jag få läsa många böcker, skriva mycket och träffa många saknade den här sommaren - allt det jag inte hunnit med.

05.05.2018 kl. 13:07

en tillbakablick på tiden som gått.

 

ligger i sängen med rispig hals och undrar om jag ska orka städa lägenheten, om jag ska orka gå ut genom dörren idag ens. tittar avsnitt efter avsnitt av vår tid är nu. hoppas på att läsa ut en bok, om huvudet inte är alltför grumligt så att säga. egentligen var det förutsatt att bli sjuk efter all stress och ännu till på det en hel veckas festande. men vad kan man. och vad kan man när det gått två månader utan dansande fingrar över tangentbordet som lämnar ord efter sig här. jag finner inte tiden, kanske jag bara inte prioriterar det. och egentligen är jag otroligt trött på att alla inlägg här börjar med att jag beklagar mig över bloggens inaktivitet. det lättaste sätt jag kunde komma på för att ta igen tiden jag varit borta härifrån var genom att slänga hit ett par bilder med datum och (någorlunda) kort bildtext, så det tänker jag göra. häng med. varnar för återkommande bilder på mat och ord såsom: dans, vin, stress och tent.

 

13.1.2018

nytt år. jag var nyinflyttad i mina tjugosex kvadratmetrar, hade nyss färgat håret grått och klippt av det igen efter många om och men. vi blev snart en officiell styrelse och vårt arbete var påväg att inledas, det var pirrigt. här hade jag finbesök av evelina, jenny och tekla en helg. vi åt tortillas, en klassiker som aldrig kommer bli tråkig, och drack vin innan vi drog vidare till dansgolvet.

 

21.1.2018

jag drog till helsingfors en helg för att hänga med anna. vi åt pasta, drack vin eller gintonic, spatserade omkring längs fina gator, gick i butiker, dansade tills småtimmarna och tog oss friheten att spontant gå på lägenhetsvisning av en takvåning vi troligtvis aldrig någonsin i våra liv kommer ha råd att bo i. jag hälsade också på hos en saknad veronika, väldans fint.

 

5.2.2018

en fin fika på mitt nya favoritställe i åbo, pure hero, tillsammans med nathalie. ett försök att pausa från tenter, deadlines och kurslitteratur innan jag tog en weekend i vasa var jag representerade humanistiska föreningen på årsfest. det var hektiskt den här tiden, hann med pulkabyggande och fastlaskiainen här också innan jag begav mig till grannlandet.

 

15.2.2018

jag spenderade tre dagar i grannlandet, var sönderstressad men gjorde mitt bästa för att njuta. jag åkte dit för att se lady gaga med min barndomsvän oskar, tyvärr ställde hon ju in men kul tänkte vi ändå ha. han visade mig stockholms fina sidor, vi trängdes på beyond retros garage sale och lade alltför mycket pengar på mat. jag hann också hälsa på fanny i uppsala vilket var härligt. utöver det åkte jag uber för första gången och fick provsmaka på stockholms nattliv. hoppas på att snart få åka tillbaka.

 

18.3.2018

en månad gick då jag var i en bubbla av tenter, kurslitteratur och oändligt många deadlines. jag var flunssig mest hela tiden, mitt självförtroende låg på botten, ställde in roliga planer och hade varje dag ett minut-för-minut schema för att hinna med allt. sökte jobb, fick jobb. ändå hann jag få besök av evelina en helg, vi dansade - vad annars? och åt en väldans god lunch på pure hero innan hon begav sig hemåt igen.

 

23.3.2018

sen var alla uppgifter inlämnade, kurserna avslutades och det var pampasvecka och pampas nationaldag. jag befann mig i vasa redan från tisdagen. det var tungt och överlag en påfrestande vecka för mig. men så fint ändå att få se så många kända och saknade ansikten, och jag fick ju se bästaste albin live (spelar denna på repeat i skrivande stund).

27.03.2018 kl. 11:54

 

en tjugo år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer