aprilskriverier.


hej på er. längesen sist igen men nu har jag insett varför jag låter bli att uppdatera här även om jag ibland känner för det. eller jag tror i alla fall att det har att göra med mitt dåliga självförtroende. jag sitter ofta och raderar bilder på instagram, ibland sekunden efter jag laddat upp den. jag tror jag är rädd för att ge folk något att kritisera och döma. jag tror jag tänker att folk är trötta på mig, tycker att det här är en deprimerande plats, pekar ut mina stavfel och undrar hur någon som skriver så dåligt som jag studerar litteraturvetenskap. kanske någon tänker att jag tror jag är nåt, kanske dom undrar varför jag tror någon skulle vilja läsa det jag skriver här eller se bilderna jag laddar upp. så, jag vet inte om det är en bra sak att försöka dela med mig ändå eller om det slutar med att jag tusen gånger läser igenom inlägget innan jag bestämmer mig för att först ta bort bilderna och sedan hela inlägget. men vi testar. så hej.
 




jag mådde inte så bra sist jag skrev av mig här. när mår jag någonsin bra tänker ni säkert nu, din pessimistiska fitta. eller kanske inte riktigt så brutalt. men jag mår kanske en aningen bättre nu. något hände för en månad sedan som tog hårt på mig, men nu har jag gjort allt jag kan för att fixa det och om det ändå går åt helvete hoppas jag att jag inser det och kan släppa det. man har ju någon gång läst råd om att inte älta över saker man inte kan göra någonting åt. snart vet vi hur det går. men jo, summa summarum av tiden som gått: jag har fikat med fina vänner, varit på årsfest, pussat på en fin person, gått på studieevenemang, supit sönder mig under pampasveckan, känt mig deprimerad, fått besök av mamma till åbo och gått på arbetsintervjuer. och studerat förstås, faktiskt.

fan vet ni vad som är så jävla svårt? närhet. speciellt när man gått runt och intensivt hatat sig själv i ett år och känt sig obekväm i sin egen kropp. det är svårt att börja älska sig själv igen och det är svårt att förstå att någon annan kan göra det. svårt att tänka att någon ser en som någonting annat än helt outhärdlig. men man försöker. men men men men. så många men alltid när jag skriver.

 




sov hela natten i stickad tröja. har lagt ner värmen i lägenheten, har förberett den för att våren är påväg och snart kommer värmen utifrån leta sig in. njuter av bara gator och solen som gör ryggen och håret varmt. jag har köpt nya vårskor, gick med dom i tio minuter innan det vita tyget var rött av blod på insidan vid hälen. på galgen ligger min nya gula klänning med prislappen kvar, jag ska ha den tillsammans med studentmössan på vappen. jag ser framemot en grön och varm första maj och jag vågar hoppas på bara ben. förra veckan satt vi vid aura å och åt cashewnötter och skålade i skumpa, sen kom snön tillbaka som ni säkert vet. men snart snart snart så. jag är hoppfull, och det är alltid nåt. jag försäkrar er alltid om att jag är vid liv, men just nu tror jag att jag är lite mera än så. ifall jag lämnar bloggen tom en lika lång stund igen vill jag bara genuint önska er alla en fin vår och trevlig vapp.

14.04.2019 kl. 16:55

snäckskal.

 

jag känner ilska, utmattning. det ekar i mig, jag är som ett tomt skal. det här är nu fjärde dagen som jag känner mig sjuk: jag har sovit så många timmar, overklighetskänslorna är ständigt där och min mage tar ont i omgångar. jag får kväljningar men ingenting kommer någonsin upp, troligtvis för att det inte finns något där inne. min kalender är full av möten och trevligheter men idag kryssar jag över flera av dem. jag känner mig ännu mera matt, vill ju inte missa saker men orkar verkligen inte. funderar om jag bara inbillar mig, kanske jag bara är nere och måste komma ut. kanske det är stressen som gett mig utslag och magont och huvudvärk. när jag tänker efter, det känns precis som när jag var deprimerad ju! fast med mera känslor. kanske jag inte egentligen är sjuk - för vi vet ju alla att det är mera befogat att vara fysiskt sjuk än psykiskt. att faktiskt inte veta gör allting värre, har jag helt tappat vettet?

i en vecka har jag nu haft en diagnos som jag visste att jag skulle få på samma gång som jag var ganska säker på att jag bara ännu en gång hittat på att jag har någonting jag inte har. och jag borde ha blivit lite glad, lättad åtminstone, då jag så länge gått och väntat på den här psykiatertiden. istället kände jag mig tom. jag har varit upp och ner. inte orkat, flippat ur på folk, haft ångest, varit irriterad, varit arg. går in på p3nyheter på instagram och scrollar igenom kommentarsfälten (rekommenderas ej om du är känslig), plågar mig själv för jag vet att jag varje gång tappar min tro på mänskligheten. jag vet inte varför jag går in där, vid det här laget vet jag exakt vilka inlägg som väcker reaktioner. jag sätter på låtar som jag vet kommer skaka om mig på ett obehagligt sätt. jag matar min klimatångest, läser texter om beteende och attityder vad gäller flygning. jag vet att det är dåligt ställt med allt, ändå matar jag mig med undersökningar, texter och statistik - nättroll som skriver att det inte finns något riktigt hot mot miljön. går sönder lite för varje ord, varje melodi.


bildkälla

 

jag är så trött på att inte känna annat än obehag och ont i kroppen och sinnet. jag är så trött på allt, så matt, så tom. jag vill ta en paus från allt. radera instagram och andra sociala medier som skulle kunna påverka mig negativt. ta ett mellanår, flytta till sverige eller australien. jobba på ett mysigt och klimatsmart café. bo i en stuga vid vatten. en stuga med secondhandmöbler, böcker som lästs av många innan, trasmattor, kakelugn och spetsgardiner. kanske en liten terass, eller en hängmatta. varje kväll kokar jag te och varje morgon kaffe att dricka medan jag läser bok i stearinljuslågan. en liten katt som spinnande somnar vid ens bara fötter. köpa grönsaker och frukt på en marknad, göra egen mat från scratch varje dag. promenera till jobbet och inte längta tills dagen är över, utan faktiskt genuint gilla stämningen där och ens arbetskamrater. faktiskt så är dom ju dina goda vänner, inte bara arbetskamrater. lönen räcker bra till för hyra och mat, jag sparar inte till någonting utan lever i nuet - kan sätta pengarna på fina ting, upplevelser och resor.

bara helt enkelt inte göra någonting alls på ett år, bara andas ut. jag vill inte ha ansvar, deadlines, stress, ångest. jag vill för en gångs skull leva i nuet. jag vill bara leva. och jag undrar, varför kan inte jag leva det liv jag har just nu? hur kan inte jag när alla andra kan?

06.03.2019 kl. 14:13

funderingar och råd från en ung och dum till en annan ung och dum.

 

hej jag lever, om någon mot förmodan skulle bry sig. skoja. förutom om det att jag lever, för det gör jag ju. mycket har hänt i livet sedan jag skrivit sist, faktum är att det känns som att jag lever ett helt annat liv än jag gjorde då. min terapeut säger att han aldrig sett mig le innan de sessioner vi haft nu hittills i år. blev lite arg när han sa så för jag kände mig utpekad, vilket i och för sig är en ganska löjlig reaktion. men jag kämpar på, känns som att jag faktiskt kommer nån vart på mental-hälsa-fronten, efter många månaders väntan fick jag äntligen psykiatertid och jag förväntar mig svar på precis allt med mitt känsloliv. på momangen. nej, mina förväntningar är inte för höga eller orealistiska. låt mig bli besviken i fred, tack.

 

sandra beijer skrev på sin blogg för ett tag sen ”har alltid haft en svaghet för att göra livet mera filmiskt” och jag känner lite samma. jag drömmer och övertänker och önskar och ingenting når någonsin upp till mina förväntningar för att mina förväntningar är för höga och fulla av detaljer – är det en sak som inte stämmer så blir jag besviken. är jag påväg på fest så föreställer jag mig hur jag ska klä mig, vad jag ska dricka, bilder jag ska ta, diskussioner jag ska ha och låtar jag ska dansa till. men plötsligt byter någon spellista och jag dansar aldrig till de där låtarna. kvällen är förstörd med andra ord. känner mig patetisk som är såhär, som låter så mycket utom min kontroll ändå styra mig. som romantiserar karaktärer i böcker och filmer som lever simpla liv i husvagnar och sunkiga lägenheter. karaktärer som inte har något att förlora och därför kan leva dessa liv, och karaktärer som har allt att förlora men inte vill se det och ändå tänker leva sitt rebelliv. dom dricker för mycket, knarkar vad som helst, hånglar med alla och knullar vem som helst. vännerna är inte riktiga vänner men dom är coola med starka personligheter, dom är högljudda och står ut. jag romantiserar allt. människor, ställen, karaktärer, livets undergång eller det finaste och mest fantastiska av alla liv. jag romantiserar allt jag inte har, allt jag inte är. mitt ideal är allt förutom jag och mitt liv.

 

bildkälla

 

jag vet inte vad jag vill säga eller vad det här riktigt är för något sorts inlägg. jag skriver väl bara av mig, skriver det jag vill skriva, skriver det fingrarna skriver. egentligen, vem är det som skriver? hur mycket av det står mina fingrar för, hur mycket mitt huvud, mitt hjärta, mina känslor och jag?

folk säger att det är vår om två veckor men jag känner inte av det. min själ kräver det men det känns ingenstans. det har varit många kalla dagar men också lagom kalla dagar, nästan varma, vilket också lett till att det är isigt – överallt, hela tiden. jag har halkat tre gånger i år nu, mina armar och ben är fulla av blåmärken. min hud ser ut som hos ett sommarbarn och min klumpiga sida hjälper inte till. gångerna det känns som att hjärtat ska stanna för jag tappat fästet i en sekund kan jag inte ens räkna. jag hatar det. jag vågar knappt hämta posten, jag vågar inte gå någonstans. saknar promenader. jag tippar fram och ingen av mina skors bottnar kan hålla mig på fötterna. lite så känner jag med livet också. kan inte hålla mig på fötterna, inte hålla mig stadig, kontrollerad, har inte koll alls. allt går så snabbt. mamma fyllde år för några dagar sen, det hade jag helt missat. kollar upp vad annat jag missat, tydligen min morbrors födelsedag också. herregud jag är sämst. allt går så fort, för fort och jag hinner inte andas och jag hinner inte leva ett liv jag vill leva på samma gång som jag gör allt det jag måste göra.

jag känner att det hos många finns en tanke om att när folk flyttar iväg ser man vilka som är ens riktiga vänner, vilka som hör av sig och bryr sig och försöker styra upp saker. jag hoppas verkligen att det inte är så, att ingen tänker så om mig - alltså att jag inte skulle vara en god vän, att jag inte bryr mig och inte vill ses. det finns så många jag vill se, men ändå slutar det med att jag inte hör av mig till någon alls, inte styr upp något alls - inte ens med dem jag har i samma stad, nästan på samma gata. jag har länge varit sådan och uppskattar därför många av de vänskapsrelationer jag har idag d.v.s. vänner jag känt sedan jag var sju år gammal, sedan högstadiet, gymnasiet och som det ibland kan gå månader, till och med år, utan att man ses och ändå är det precis som om ingen tid gått när man väl ses. jag hoppas och tror att i mina relationer så vet båda parterna att vi oavsett hur mycket tid det går ändå är vänner, ändå älskar varandra. jag kan missa födelsedagar, jag kanske inte hör av mig på månader, jag kan föreslå en kaffe en gång i året - det betyder inte att jag inte skulle bry mig. det här kanske bara är min åsikt, kanske alla faktiskt tycker att jag är skit som inte ”försöker”, inte visar att jag är här och bryr mig. men ärligt så känns det väldigt toxiskt att gå runt och säga att det är så man hittar ens riktiga vänner. jag tror inte det är så, jag tror att dom riktiga är just dom där som du vet alltid är där, oavsett tiden som gått. om någon "yngre" läser det här, någon som snart ska flytta hemifrån för första gången, flytta bort från vänner och familj – snälla kom ihåg att vänskap inte längre är som i högstadiet när man sågs varje dag och visste allt som pågick i den andras liv så fort det hände. det kan kännas jobbigt att du träffat någon varje dag i flera år och nu ska ni ses några gånger i året, men tiden går bara fortare och fortare förbi och om ni ändå är vänner trots andra, nya omständigheter – då tror jag att du hittat en äkta en.

15.02.2019 kl. 12:02

en jullista.


pepparkakor eller lussebullar?
pepparkakor, utan tvekan


glögg eller julmust?

julmust, igen utan tvekan


ge eller få?

bryr mig inte egentligen så mycket längre. jag köper bara en present vid jul och den är till secret santa som vi har med mammas sida av släkten. satsar hellre och köper då folk fyller år. om jag ska få nåt ska det gärna få vara genomtänkt, så inte någon har konsumerat något onödigt krimskrams jag inte kommer använda bara för sakens skull


favoritjulfilm?

vet faktiskt inte. vill alltid se första harry potter filmen och alla chrismukkah avsnitten från the o.c. i juletider. stäm mig


favoritjulkalender?

igen så vet jag inte haha. men jag har alltid tänkt att det säkert är höjdarna eller pelle svanslös



favoritjullåt?

det enda jag lyssnar på frivilligt är det här julalbumet av she & him, det är fantastiskt. deras andra, nyare julskiva är också bra


favoritjuldoft?

kardemumma


när är det dags att pynta?

har inte pyntat något själv i år men känns helt vettigt att man ska få börja pynta runt lilla jul / när december börjar


när öppnar man presenter på julafton?

efter maten och under kalle ankas jul


vad är bäst med julen?

maten och att få vara med människor man gillar


det sämsta med julen?

så så mycket men alla förväntningar och stressen och pressen antar jag. har väldigt många dåliga minnen från juletider och december överlag, till exempel förra året var traumatiskt för mig på många sätt. men man gör sitt bästa och förhoppningsvis får man njuta ens lite


bildkällor

vad ska du göra på julafton?

vet faktiskt inte. äta gott och vara med min familj hoppas jag
 

nyår då?

har inget svar på den frågan heller, haha. men dricka skumpa och vara med vänner i alla fall, antingen i kristinestad eller vasa antagligen


tror du att det blir det en snöig jul?

vet inte och bryr mig inte. vilken positiv lista det här blev haha :-)

20.12.2018 kl. 08:06

vatten.

 

jag tycker inte om att duscha. jag tycker inte om att mitt hår blir blött, hur det klistrar sig mot nacke och kinder. och det tar så himla länge innan det torkar, någon hårfön har jag inte heller. och kylan då man stänger av det varma vattnet. hatar den. intensivt. jag försöker alltid vara snabb i duschen men ibland, någon gång när livet och kroppen känns tung som sten - då sätter jag mig under det varma vattnet. barndomsminnen väcks till liv. jag kommer ihåg den exakta känslan, nostalgin rinner tillsammans med vattnet nerför kroppen. då jag var liten och stod under det varma rinnande vattnet många minuter, någon timma kanske - då ropade pappa men jag inte ville gå ut, ville inte lämna värmen och säkerheten. jag älskade att duscha, att bara stå där. jag älskade vattnet. jag dök, simmade långt, simmade snabbt, hoppade från höga hopptorn, låtsades att jag var en sjöjungfru. vattnet var mitt hem. men någon gång vände det. idag behövde jag det dock. bara sitta där under det rinnande vattnet, hoppades att det skulle få ångesten att också rinna av mig. jag kunde inte tåla tystnaden så lyssnade på musik som inte var alltför tärande på mitt sköra sinne. försökte tvätta av mig skammen, mina misslyckanden, hatet, yrseln och allt. tvätta bort mig själv. ville rinna ner i avloppet tillsammans med vattnet.

 

jag betraktade hur dropparna samlades på mina lår. bildade mönster. det såg ut som bränd, ärrad hud som av genomskinliga kristaller var gjorda. på kvällen ser man inte hur smutsigt vattnet i aura å är. då speglas bara lamporna på ytan och allt är vackert. kanske jag kan vara som aura å också. men egentligen vill jag vara den där som alltid doppar sig, med fin simdräkt eller mitt i natten naken springades ner för stranden till det kalla vattnet. men jag är ju inte den. jag är den som sitter och ser på, doppar fötterna och tänker "nej, aldrig".

 

vad gör jag egentligen. helvete. december är alltid en svår månad, en kall en, mörk, trött en. full av besvikelse. jag ligger efter, tappar fokus, gör dåliga val, undviker, isolerar mig. vill inte gå ut, vill inte visa upp mig. skäms för mycket, förtjänar inte saker, förtjänar inte människor. det finns så många underbara, vettiga, smarta, roliga och hårt arbetande människor i mitt liv - men jag är inte dem, de står där borta och jag här. jag kommer aldrig kunna prestera på samma nivå som dem. låt det bara rinna av dig, rinna av dig som vatten. istället absorberar jag det, gör det till en del av mig själv. varje litet felsteg, varje litet misslyckande, varje fel blick, ord och ton riktad till mig. dem alla blir jag.

 

jag är alltid uttorkad. det säger mamma femtio procent av gångerna jag öser min hypokondri över henne. jag försöker dricka vatten, men jag dricker inte nära på så mycket som jag behöver. tycker inte om att dricka vatten. undrar om det ens hjälper så mycket. kan det månne kompenseras med allt det andra min kropp absorberat, allt det jag inte kan låta rinna av mig?

 

bildkälla

09.12.2018 kl. 20:39

jag tänkte.

 

jag tänkte egentligen skriva det här inlägget igår, för många veckor sen. jag tänkte egentligen posta bilder från tiden som gått, men tänkte att äh, ni följer mig säkert ändå alla på instagram och har därför redan sett dem. jag tänkte ta genusvetenskap som biämne, men ändrade mig plötsligt och tänker nu ta hållbar utveckling. jag tänkte gå till stan och köpa strumpor och stickatröjor, men kom hem med limsa och billiga kläder gjorda i dåliga arbetsförhållanden någonstans - sex tröjor för sextio euro. jag tänkte läsa massa böcker den här hösten, jag tänkte göra massa saker den här hösten - men nu är hösten över och jag har fortfarande hälften kvar av boken jag började med i slutet av sommaren. jag tänkte ta tag i den där läskursen jag anmält mig till, jag tänkte det för flera månader sen, men har ännu inte läst en endaste rad. jag tänkte åka till vasa och festa, men gjorde det inte på grund av anledningar jag tänker att jag inte ska tänka på mera.

 

 

jag tänker väldigt mycket. på saker jag gjort, saker jag inte gjort och saker jag borde göra. jag tänker på vilka evenemang jag ska gå på och vilka jag inte ska gå på, jag övertänker eller så tänker jag mig inte alls för. det är jobbigt. såklart. det är väl därför jag går i terapi nu, och som tur är så är den gratis. en gång i veckan, fyrtiofem minuter bara ägnade på mig där jag får övertänka hur mycket jag vill, klaga och prata om mig själv tills jag får nog av att klaga och prata om mig själv.

 

av nån anledning är den här hösten riktigt tung, av anledningar jag inte vill tänka på. jag finner inte ro och jag finner inte tid till att ta tag i studierna. men jag lever, jag andas och jag är lycklig nu som då. jag är lycklig då jag sitter i litteraturvetarnas rum och försöker få saker gjorda som man aldrig får gjorda. inga diskussioner kommer likna dem som pågår där. jag är lycklig då jag tänker på julen, på min tjugoettårsdag som ska firas i vasa, på nyår som jag ännu inte vet var det ska firas. jag springer på möten men också på festligheter. plättfester, kräftskivor, sitzar, wappmiddagar. jag var på kryssning med några av de bästa jag vet och där träffade jag en trubadur från manchester och jag kämpade på med min engelska tills vi igen var i land - han lämnade kvar och det var ett stelt adjö. jag yogar ännu varje måndag och jag känner mig aldrig så bra som påvägen hem därifrån. jag har läst upp texter jag skrivit i gymnasiet, trott att hjärtat ska hoppa ur bröstkorgen av nervositet. och jag gick på helsingfors bokmässa, precis som jag sa jag ville.

 

så jo, jag lever och jag lever väl ganska bra ändå.

31.10.2018 kl. 11:27

en höstlista.

 

jag har nu överlevt i tre månader och vill få bloggen back on track. skriva om livet, vardagen, posta egna bilder och inspirerande bilder och romantisera lite. det är ju höst nu och det är alltid så mysigt, jag blir mysig och varm i själen och jag vill göra mysiga ting. tänkte därför mjukstarta med en höstlista. höstlistor är något av en tradition för mig, förutom förra hösten när jag av någon anledning hoppade över det. men nu så: här är en lista med saker jag ska göra och vill göra hösten tvåtusenarton.

 

 

  • promenader. massvis med sådana. jag ska lyssna på den här listan, podcasts, fota, andas in den krispiga luften och njuta av krispiga löv under fötterna. jag vill upptäcka nya gator i åbo och längs med aura å tänker jag mig att det är himla fint när löven ändrar färg

 

  • baka. saker med äppel och kanel helst. jag vill testa göra min egna äppelsylt och i år hoppas jag mina kanelbullar blir lite bättre än förra årets

 

  • fika. både hemma med ljus tända, en kopp te i handen och netflix på men också på något café som ännu har uteserveringen öppen. vill sitta där med varma kläder och antingen läsa bok eller dricka kaffe medan man diskuterar värdsligheter med en fin vän

 

 

  • gå på loppis och vinylmässor. jag vill besöka alla loppis jag ännu inte hittat till i åbo men också alla dessa vinylaffärer jag sett här och där men aldrig gått in i. har hört att det brukar hållas en vinylmässa på hösten i åbo så ska hålla utkik för när den är och sen bläddra bland skivor tills fingrarna blöder och jag förhoppningsvis kommer hem med en kent eller the smiths skiva. och jag vill köpa alltför stora stickade tröjor som någon gammal gubbe gått omkring i innan mig

 

  • skriva och läsa. jag har kommit av mig med dom båda men nu ska jag skärpa mig. jag har ännu tre böcker kvar av dem jag skulle läsa under sommaren och mina anteckningsblock ligger väl dammiga någonstans

 

  • fortsätta drömma om att skaffa katt och nästan göra det också. eller trakassera katter på gatan och tvångsmysa med doris och solveig hemma i kristinestad

 

bildkällor finns här.

 

  • gå på helsingfors bokmässa (hoppas jag). annars har jag en del festligheter inbokade både denna vecka och nästa. jag ska på några sitzar fast jag inte gillar att sitza, jag ska på kryssning, plättfest, årsfest, teater och poesikvällar. förhoppningsvis besöka vasa något också

 

  • yoga varje måndag. jag hade turen att få reservplatsen på en hatha yoga kurs vid arbis och jag trivs så mycket bättre med den här yogan än ashtangan jag testade på i våras

 

  • och det viktigaste: komma igång med studierna ordentligt igen. det går lite trögt nu i början men vi hoppas på det bästa

 

27.09.2018 kl. 13:19

efterskalv.

 

efterskalv kallar jag inlägget jag nu i veckor skjutit upp att skriva. efterskalv kallar jag det för att det är det jag hoppas att det här är. för jag mår inte bra nu, inte alls, du måste skärpa dig säger en vän förräns jag själv inser det. i trettio minuter gråter jag i luren när hon försöker säga som det är, att jag inte är värdelös så som jag tror, som han fått mig att tro.

 

jag skämdes för att skriva de här orden, för att vara så ärlig. men ändå fortsätter jag låta orden klä av mig naken av någon anledning. för att jag får någonting ut av det, för att jag vill krossa tabut kring att vara sårbar, söndrig och må helt jävla satans piss kanske. i somras gjorde jag ett val när jag skrev det jag skrev, när jag var ärlig. det går inte att ta tillbaka, det går inte att gå tillbaka och det var väl precis det jag ville att inte skulle gå. då var det också mera berättigat att må skit, såren var färska och öppna. ingen ifrågasatte det. men nu börjar den tiden rinna ut, tycker jag, kanske andra också. det finns väl ändå en gräns för hur länge man får må skit över någonting, och jag antar att jag borde ha gått över den nu. men det har jag inte, och därför skäms jag för att skriva. därför säger jag att det bara är ett efterskalv, för jag vill det ska vara det och jag hoppas att det ska vara det.

 

jag tittar på bilder av oss, honom, men ibland också videor för att jag måste se och höra honom för att förstå han är påriktigt, vi var påriktigt och en gång var vi båda kära. mitt hjärta brister när jag ser oss kära, när jag ser honom dra mig intill honom, när han ber mig titta in i kameran och visa hur fin jag är, när han säger att jag är hans. vad hände med oss? vad hände med mig? vad hände med han? jag undrar vad hans vänner tänker om mig, vad hans mamma tänker om mig idag. eller egentligen tänker jag mest: vad tänker de om honom? jag kollar igenom hans spotifylistor och lyssnar på låtarna han lägger till. jag undrar om han tänker på mig. jag skäms för att jag undrar, jag skäms för att jag saknar. undrar om han saknar mig. undrar om eller när han hittar någon ny, undrar hur hon kommer vara, undrar om han kommer behandla henne bra eller om han kommer skada henne också. jag tänker att ingen någonsin ska få veta om att jag har dessa tankar. man ska inte sakna någon som förstörde en, man ska inte sakna någon man hängt ut för allt dåligt han gjort, man ska inte sakna någon man egentligen hatar och som också hatar en tillbaka. vad i hela helvete är det ens jag saknar, vad finns att sakna??

 

jag mådde faktiskt okej där ett tag. jag var redo att förlåta, jag var över det, jag var på toppen. men sen kom det jag kallar efterskalv. jag föll tillbaka, hans ord ekar i mitt huvud för varje steg jag tar. de dåliga tankarna och dagarna blev normen, och någon gång hände det att jag kände mig lycklig och tänkte en god tanke om mig själv. någon gång händer det att jag tänker att jag är fin, inte alls fet, klok, en bra vän, någon som förtjänar kärlek, någon vars läppar någon vill kyssa - antingen för en kväll eller för resten av livet. någon som är värdefull. det är sinnessjukt att jag inte tror det längre, att jag tror mer på något som en endaste människa sa än kramarna och alla fina ord. en liten människa på denna jord, bara en, uppskattade och respekterade inte mig. bara en sa och gjorde allt det där hemska mot mig. det är sinnessjukt att jag tror mera på honom än på alla andra, att en människas ord är sanningen medan alla andras bortförklaras med att "de känner mig inte lika bra som han gjorde. de ser inte mitt riktiga, hemska, äckliga jag". för det skulle ju han säga, "dom känner inte dig som jag gör".

 

men jag inser nu, för att jag vill inse, att det räcker nu. jag kan. jag har motivationen till att vända på livet, börja må bättre. jag har anmält mig till samtalsterapi, jag rör på mig mera för jag vet jag mår bättre då, jag försöker trappa ner på alkoholen igen, jag äter bättre och jag försöker, åh jag försöker, tänka att jag är bra. jag är åtminstone helt okej. jag måste krossa min sanning om mig själv, hans sanning, och omvända den till alla andras sanning. den faktiska sanningen. jag måste förfan inse, jag måste förfan skärpa mig.

 

det är bara ett efterskalv. jag kommer bli bra igen. och jag ber till gudarna att jag inte bara säger det för jag vill det ska vara sant, utan för att det faktiskt är det.

10.09.2018 kl. 17:44

hem.

 

ett hem. enligt ordbok är ett hem en plats. men under min livstid har hem varit många olika platser, människor men även en känsla. jag tror att man kan åka vart som helst i världen, till ett ställe man aldrig varit till, och det kan plötsligt kännas som hemma. är inte känslan viktigare då än själva platsen, är det inte känslan som definierar ordet hem mer än platsen då? jag har länge, länge varit kluven till ordet hem.

 

hem för mig har varit kristinestad, min barndomsstad. hem har varit vasa, vart jag flyttade som sextonåring och frigjorde mig själv. hem har varit i famnen på gamla pojkvänner eller i deras pojkrum hemma hos föräldrarna. hem har varit i sällskap av människor som fått mig att må bra. hem har varit på vänners soffor och golv. hem har varit vid havet. för mig blev allt lättare när jag släppte alla krav kring vad ett hem ska vara, accepterade det som en känsla och något som du väljer själv. när en man håller kär lämnar efter sig fler och fler av sina egodelar i din lägenhet, när du köper hem mjölk fast du inte själv dricker mjölk, när du kopierar upp en extranyckel till honom, när han plötsligt råkar säga att han kommer hem snart men inte menar hemhem - utan hem till dig. eller barer med dansgolv som du tagit oändligt med klibbiga steg över. du vet vilka drinkar som går att beställas fast de inte är uppskrivna, vilka låtar som alltid spelas, vem du kan förväntas möta där, att vid en tidpunkt på natten tar pappershanddukarna på toan plötsligt slut. alltid. hem kan vara en matbutik var du inte behöver leta efter någonting för du vet var allt har sin plats. hem kan vara i en berättelse, en favoritbok du läser om och om igen. ett hem kan också ha varit ett ställe du inte vill acceptera som ditt hem, ett ställe du hatar ända in i benmärgen. det har jag gjort, en gång i tiden. men jag tror jag släppt det nu, den här sommaren.

 

nu är hemma här, i åbo, i min lägenhet, i min säng bland mina egenvalda ikealakan. men jag har inte varit hemma på länge. jag besökte åbo en gång under sommaren, för en och en halv månad sen. stöpslarna har varit urdragna, och hälften av min garderob och alla mina växter har bott i kristinestad hos mina föräldrar, med mig. men igår tog jag och mamma mitt pick och pack och började köra ner till åbo. jag hade längtat efter att komma hem. hade längtat efter min egna säng, efter doften, efter tystnad, efter rutiner. och efter storstaden, där jag kan vara självständig, där allt lever. gå vart jag vill när som helst. inte bli så himla påmind om att jag är den enda utan körkort, att jag inte slipper för att köpa choklad när som helst eftersom att närmaste affär ligger sex kilometer bort och man går inte sex kilometer för choklad bara sådär. alternativen. inte alltid samma ställe man sitter och dricker på, samma ställe man äter på. men. trots att jag längtat så kunde man igår på morgonen, några timmar innan avfärd, inte se några tecken på att jag var påväg att flytta hem. jag stresspackade, kände mig ostadig, hur gick tre månader så snabbt? väl i åbo drömmer jag om mina arbetskollegor från sommaren, kollar mig yrvaket runt om i rummet och sängen efter våra katter solveig och doris för jag var så säker att jag hörde nåt, kände nån stryka sig mot min fot. men så kommer jag ihåg, de bor ju inte här. sitter på toaletten och tänker att såhär tyst var det aldrig i mina föräldrars hus. saknar nästan ljudet, människorna, katterna, rörelse och liv runtomkring. här finns ingen kaffe färdigkokad på morgonen, det måste jag koka själv med pulvret som säkert tappat smak då det stått ensam och orörd i en burk under sommaren. inte ens dofterna känns bekanta, inte ens sängen känns som min egen. när jag lade nyckeln i dörren till lägenheten var jag nästan säker på att den inte skulle gå att öppna, att jag inbillat mig att det här var min lägenhet. eller att jag skulle se andra människor leva sitt liv där inne. det kändes inte som mitt, känns inte som mitt. det är som att jag inkräktat hos främlingar.

 

jag undrar när jag gick över gränsen till att mina föräldrars hus i kristinestad skulle kännas mer hemma än min egen lägenhet med mina egna saker i åbo. jag undrar när jag kommer gå tillbaka över gränsen, hur länge det tar tills det här stället känns hemma igen. när dofterna, lugnet, tystnaden, rutinerna och självständigheten är min att äga igen. när mitt hem är mitt hem igen.

24.08.2018 kl. 08:45

spöken.

 

jag känner mig som en lögnare, bedragare, när jag skriver om hur stark jag är. hur bra det går, hur mycket bättre jag mår. ibland känns det sant men andra dagar, som idag, känns det väldigt långtifrån sanningen - när hjärnspökena tittar fram. när ska jag sluta skriva? när kommer orden ta slut? jag antar att jag i så många år var tyst, hemligheterna mellan oss slängdes i högar, lådor och skåp som till sist blev så fulla att man inte kunde stänga dörrarna. det räckte inte med ett inlägg, det här är nu min terapi och mitt sätt att hantera och gå vidare, att skriva och skriva och skriva och skriva. eller så blir det här det sista.

 

det finns mycket som jag inte hanterat i text ännu, men jag orkar bara inte. jag orkar inte tänka på sommaren tvåtusensexton. jag orkar inte tänka på henne, hon som var mycket mindre och nättare än mig, sa du, mycket skönare att skeda med i små sängar. din mamma berättade om när hon var där en morgon med dig, så ung. jag orkar inte tänka på hur du knuffade omkull mig, hur dina vänner skrek på dig, hur du skrek på mig. blåmärkena på mina handleder då du hållit för hårt. jag orkar inte tänka på hur jag trots det här skickade och frågade om du var okej och om du sluppit hem säkert, och som svar skickar du en videosnutt. en skakig hand filmar tavlan jag målat åt dig som ligger på marken, glaset har krossats. ett brev jag lade timmar på att formulera åt dig tänder du eld på med din tändare. precis som tröjan jag köpt åt dig i julklapp. den fattar inte eld så du slänger den i skräpet. dagen efter ber jag din mamma att gå och hämta tröjan, att jag kan ta den om du inte vill ha den mera.

 

men det här känns inte relevant just nu. allt det gamla. vad som däremot känns relevant är orden din vän sa. en månad sen nu när jag såg dig på baren och gick fram men din vän kommer emellan, säger "alltså natalie varför måste du komma här och sprida din negativa energi när vi är ute och bara vill ha kul". negativ. jag är negativ? det ordet var så absurt att höra i den stunden. jag skadades fysiskt och psykiskt av en människa jag älskade i så lång tid, och jag är negativ för att jag som full känner behovet av att prata med honom? jag är negativ för att jag inte kan komma över det, lämna det bakom mig och låta honom dansa och festa och ha kul ifred?

 

jag ångrar ofta hur det gick den kvällen. önskar att jag inte skulle ha sagt något, önskar att jag skulle ha sagt något annat. hanterat det annorlunda. jag tänker ofta att jag vill råka på honom igen, få en ny chans att säga något definitivt och vettigt. något avslutande. i huvudet spelar jag upp olika repliker. scener. försöker föreställa mig känslan när jag ser dig. du ser på mig. du säger något först. jag ser dig. jag säger något, du svarar. du blir ställd, men du svarar snällt. eller det närmast sanningen: jag får inte ens chansen att säga något. du går bort direkt du ser mig komma mot ditt håll, du ropar åt mig direkt jag öppnat munnen. säger att du inte vill höra, ber mig att lämna dig ifred. eller skickar din vän på mig, natalie sluta vara så jävla negativ

 

men. jag är inte bara ett offer. jag vill inte bara vara ett offer, jag vill inte att alla ska tycka synd om mig och se något söndrigt när de ser mig. jag är mer än ett offer. jag är också skyldig på mina sätt. jag beskyddade mig själv, i självförsvar bet jag honom en gång i armen - allt vad jag kunde. det lämnade färggranna märken efter mina tänder i din hud i veckor. jag skrev fula ord, jag ropade fula ord. jag vågade inte gå lika långt som du, vågade inte uttnyttja dina svaga sidor på samma sätt som du gjorde mot mig. men allt annat, det fulaste och mest sårande orden jag kunde komma på riktade jag mot dig som mitt vapen. jag tror dock aldrig att jag faktiskt sårade dig. varje gång jag sa att jag inte vill se dig mera, att jag inte vill vara med dig, att jag inte älskar dig mera så skrattade du. du sa att jag kommer ändå alltid tillbaka. du sa att du kunde misshandla mig hur mycket som helst men jag skulle ändå stanna, jag skulle ändå älska dig. du kände mig för väl. i augusti för tre år sedan sa jag första gången att jag älskade dig. några dagar senare sa du att du tror du älskar mig också. men gjorde du det faktiskt någonsin?

 

det är sant det du sa. jag är sjuk, jag är galen. eller rättare sagt, mina tankar är sjuka. jag tänker att du blev tillsammans med mig bara för jag dög till att ligga med, jag var bra nog då, jag var smal nog då. men sen blev jag mullig och du ville inte mera, jag blev oattraktiv och något asexuellt för dig. ovärdig. jag tänker att alla som är smala får en partner, fastän de är fula på insidan och också på utsidan ibland. varje gång jag ser någon mullig, eller någon större än mig, gå med sin partner så blir jag glad. kanske jag också kan bli älskad som hen, hen är ju inte heller smal, hen är till och med större än mig. så tänker jag, och jag skäms över mina sjuka tankar.

06.08.2018 kl. 09:24

"jag går nog fortfarande ut i hopp om att få träffa dig."

 

någon svär till oss på jobbet, en kund bemöter mig med otrevlig ton. jag och evelina sitter vid standpromenaden i timmar och röker och äter pizza. mozzarella, ruccola, rödlök och balsamico - alltid det samma. sen somnar vi i min stora säng efter att ha tvingat oss igenom en otroligt dålig skräckfilm.

 

dagen efter hade vi tänkt fika på i princip kristinestads enda traditionella fik, men värmen tar emot och vi beställer en iskaffe var. pavlovan lämnar kvar i vitrinen. i bilen till vasa bestämmer jag musiken, blir alltid lika glad när jag får ta auxen, det är det bästa jag vet. jag spelar akustiska asking alexandria låtar, svenska låtar och poppiga radiolåtar. väl i vasa träffar jag krista på faros, sitter där och talar om livet i solen några timmar. jag köper en ny klänning, tänker att jag ska ha den på baren imorgon. jag och evelina avslutar dagen vid little pub, "en fräsch och fruktig drink" beställer jag.

 

lördagen rullar förbi snabbt. äter sushi och köper månadslinser efter alla dessa år av engångslinser. läser i min bok. börjar locka håret och dra på mig min nya klänning i takt till festliga toner, nöjer mig med mascara och ingen jacka eftersom jag ändå kommer svettas bort det och vädret lovar tjugo plus under hela natten. jag blir salongsberusad men inget mer, på baren dricker jag bara vatten. jag var rädd för att du skulle vara där, eller någon annan som skulle attackera. en vän till dig avföljde mig på instagram nyligen, var det hans sätt att välja sida? en annan verkade tillbakadragen, har du sagt något om mig? vill hon inte ha kontakt längre? så mycket paranoia. men inget händer, du är inte där. efter all fysisk och psykisk förberedelse är jag nästan besviken. nästan besviken att jag inte fick visa upp hur bra jag mår utan dig, hur stabil jag är.

 

det tar ont när hjärtat läker. jag ber att du inte ska dra upp sårskårpan ännu en gång. men jag kan prata om dig nu utan att rösten brister, precis som att jag berättar om en dröm jag nyligen haft. jag kan prata om det fina, berätta roliga historier med och om dig. minns du festen min kompis höll för tre år sedan bara för att vi skulle få en chans att äntligen ligga med varann? (spoiler: det tog ännu några veckor till före det faktiskt hände) eller när du drömde mardrömmar om silverfiskar och plötsligt hittade jag en i din lägenhet kort därefter. men jag kan också prata om det dåliga, det som skaver. och jag brister inte en enda gång. du är historia nu.

01.08.2018 kl. 10:10

lösryckta julitankar om nuet och framtiden, om små samhällen och att växa upp.

 

äter min frukost på terassen mest varje morgon, så länge inte katterna lämnat kadaver där. en dag låg en halv harunge där, tassen en bit längre bort. undrar hur något så sött och litet kan ta livet av något annat så sött och litet. mamma, lillelillebror och jag vägrar flytta på högen flugorna frossar i, så det blir mittenbarnet som får ta spaden och flytta bort det döda.

 

har tänkt ett tag att jag så gärna vill ha en morgonrock att dra på mig direkt jag vaknar på morgonen, att koka kaffe i på morgonen och att koka te i på kvällarna innan jag går och lägger mig. det känns vuxet med morgonrockar på något sätt. i början av sommaren frågade mamma om jag vill ha hennes gamla, den är naturvit och mjuk. självklart ville jag ha den, och jag försökte tänka efter om jag någon gång sagt till henne att jag skulle vilja ha en morgonrock men kommer inte ihåg. nu hänger den i rummet som är mitt över sommaren, jag har inte använt den ännu.

 

planerar in amsterdamresor. kanske jag skulle få in london på samma gång. undrar om jag det här året kommer klara av att ta den där kursen i finska jag hoppade av, om jag kommer orka lägga i ansökan om utbytesstudier tills nästa skolår. försöker på samma gång att inte tänka för långt fram, en dag i taget ska vara mitt mantra. kvällsskift idag och imorgon och sedan kommer evelina hit och vi kör tillsammans upp till vasa på fredag. jag ska umgås med fina människor, ladda ner instagram igen och fira med dans på favoritbaren. vi börjar där, resten kommer sen.

 

folk som inte lyssnar stör mig. såna som inte vill lyssna, inte vill ta till sig och ändra åsikt. men jag vet att jag också är en sådan och jag försvarar mig med att mina åsikter är dem goda och rätta och att jag självklart inte tänker ta till mig och förstå rasistiska åsikter medan jag förväntar mig att andra ska ta till sig mina antirasistiska åsikter. då har jag börjat tänka att de kanske tänker precis som jag, att det är deras åsikter som är dom goda och rätta. jag försöker vara förstående, men vet inte om jag kan ännu. jag blir så arg och vill ibland tänka att världen är så svart och vit, att det är vi mot dom andra. dom goda mot de onda. vänster mot högern. men det är inte så simpelt, eller hur?

 

jag får låna mammas nya cykel över sommaren för att slippa till arbetet, sex kilometer dit och sex kilometer hem. men sitsen är så otroligt obekväm, den ger mig blåmärken på röven. och jag kan aldrig bestämma mig för om treans växel eller fyrans är bättre.

 

i mitt skåp finns en mörkblå denimkjol med kopparfärgade knappar. minns inte när jag köpte den men jag älskar den. den har dock inte passat mig på ett tag nu, just nu går den inte alls att använda. jag vet att jag borde sälja den precis som med dom andra kläderna som inte passar mig längre, men en liten del av mig vill fortsätta gömma den längst bak i skåpet och tänker att den får vara där tills jag passar in i den igen. jag hatar den lite för det. hatar mig själv för det.

 

brist på kommunikation. det har småstäder. det är ingen självklarhet att du ska hitta någon som vill ta en kaffe när du behöver umgänge. inga meddelanden så som ”vem kommer ut ikväll? det är förfest hos oss” eller ”vi sitter vid vattnet och dricker skumppa, kom med senare om du känner för det”. jag behöver sådant. det finns inget härligare än den där säkerheten att det finns människor att umgås med. spontaniteten. meddelandena som bjuder in men inte tvingar, inte planerar - du får välja själv. småstäder har tydligen inte avocadon i alla matbutiker heller. sinnesjukt.

 


sommaren 2001, med kusin på villan

 

att bli vuxen asså. för mig är det att uppskatta naturens närvaro, att få komma bort lite. en måndag och en natt i en stuga, få se hur simpelt man faktiskt kan leva, följa stigar till toaletten och längs med dem växer blåbär och ljung och över dem vandrar myror. luften känns ren och behaglig, jag låter fötterna sprattla i vattnet medan jag röker min morgontobak på bryggan. att bli vuxen, det handlar också om att släppa hatet till staden jag växt upp i. jag känner hur obehaget långsamt släppt den här sommaren. jag tror det handlar om att skilja på det som faktiskt inte hör ihop. staden är fin även om inte samhället är det, människor är fina även om inte alla är det. jag väljer själv vad jag vill ta del av, och jag uppskattar det. också att få jobba på ett av de finare ställena i kristinestad hjälper, att varje dag jobba med utsikt över vattnet. och mina arbetskamrater, som jag börjat tycka om och trivas med så väl. och det viktigaste, jag vet att det inte är förevigt. det här är mitt hem men inte på samma sätt mera, staden kommer alltid vara tillfällig utan att jag ska behöva skämmas för att säga jag växte upp i den.

 

när jag var yngre förstod jag aldrig det här med att åka bort bara en liten bit, hyra en stuga, en kort roadtrip. jag tänkte att det var allt eller inget, mallorca eller så stannar man hemma. vad ska vi göra där då? inget? jaha, då vill jag inte komma med. idag ångrar jag alla helger jag inte åkte med till sommarstugan. idag har vi inte kvar den längre, men jag längtar efter kvällar vid vattnet, myggor man stör sig på och vattenkanistrarna som ska bäras upp för trappan. för nu förstår jag det här med att komma bort ett par dagar, fast man inte gör något speciellt, bara ett litet miljöombyte. jag tänker att jag inte ska tacka nej igen till att få komma bort lite.

 

när jag ligger i sängen lägger jag plötsligt märke till min reflektion i mobilskärmen. möter min egen blick men tänker att det här var blicken du mötte så många morgnar. hur många egentligen? jag kommer ihåg den första, men sen? var det trehundra gånger vi vaknade upp bredvid varann? sexhundra? flera? hur många gånger mötte vi varandras sömndruckna ögon på dessa fyra år? jag kommer alltid komma ihåg ditt lugna ansikte när du sov, vet hur dina andetag i sömnen låter, hur du alltid svarade mig fastän du sov men ändå aldrig märkte när jag pillade på dig, när jag räknade dina leverfläckar. det går fyra stycken som en måne längs med ditt ena öga och ögonbryn. du tog många bilder och videor på mig när jag sov, har du kvar dem, undrar jag? eller kommer du ihåg lika väl som mig utan bilder? är bilden av en sovande natalie fastetsad på din hornhinna också, precis som bilden av dig är fastetsad på min? vet du vad jag gjort och kommer du någonsin förlåta mig?

 

men, du ville ju aldrig hålla min hand.

25.07.2018 kl. 09:54

återkomsten.

 

jag planerar den redan. lika snabbt upp som ner. jag ger mig själv två veckor till och sen ska jag till vasa igen. omringa mig av fina vänner, hålla mig nykter men ändå dansa till alla låtar som är så typiska att man kallar dem ollislåtar. hoppas att min komma-över-idioten-låt ska spelas "you can't get to me, you're just another sucker and i won't waste another second with you. i rather use that time on me and for what really matters". kanske jag tar fler hål i öronen, kanske jag tar en tatuering. jag ska vara okej då i alla fall, någorlunda. jag ska vara stark om jag ser dig, ha kontrollen, visa att jag mår bra och klarar mig utan dig – visa att du inte kan sänka mig.

 

ibland, speciellt de senaste dagarna, har jag tänkt att jag vill ge upp helt. välkomna självdestruktiviteten. hej igen depression, hej igen diagnoser och låsta rum. ligga på golv med ångest, skita i allt, skita i ansvar. dricka morgon, dag, kväll. testa droger. dricka mig stupfull, spy, ramla. ge min stackars hud nya ärr. vill att du ska se hur dina ord och handlingar skadar. skulle du komma och hälsa på om jag låg på sjukhuset? skulle du komma på min begravning? skulle du ångra dig då? eller skulle du känna dig full av makt, vara nöjd över att du åstadkommit ärren på min arm utan att ha dragit kniven själv?

 

men då igen vill jag visa dig det motsatta. jag vill inte ge dig makten, vill inte att du ska känna att du har någon inverkan på mig längre. jag mår bra, jag lever, jag dansar, jag går vidare och jag behöver inte dig. dina komplimanger når inte mig, jag behöver inte dem. dina förolämpningar når inte mig, dra åt helvete A – mitt liv är så mycket bättre utan dig och det är jag också. jag är mer än tillräcklig.

 

jag sökte kärlek, värme, närhet, bekräftelse och tröst på fel ställe i så många år. jag gav dig allt men du gav mig aldrig det jag behövde, det jag förtjänade. det ser jag nu, när orden fortsätter hoppa upp på min skärm. plötsligt öser det kärlek över mig och från alla andra håll utom ditt. jag tar emot varje ord, försöker pränta in det i mitt huvud och hjärta. jag är älskad, se så vackra människor jag lever kring. vänner, familj, bekanta och okända. ett meddelande jag fick var så fint att jag nu tar mig friheten att fritt citera delar av det: ”jag ska vara ärlig och säga att jag var lite rädd för dig i början. du var så vacker och modig att jag blev knäsvag. men rädslan försvann snabbt. jag insåg att bakom de där intensiva ögonen finns en av de finaste själarna jag mött. din emotionella intelligens är så fantastisk. du får mig att känna mig så trygg och älskad. du bryr dig på ett äkta sätt och jag känner mig lyckligt lottad att ha dig som vän. jag vet att sättet du känner världen på är så intensiv att det blir för mycket ibland och jag hoppas att den är snäll mot dig. du är stark. inte bara för att du står för dina värderingar utan mest för att du kan visa din sårbarhet och för att du känner så starkt.” de här orden satte sig hårt i min själ, det är den finaste gåva jag någonsin mottagit. vännen, jag vet du läser det här, hoppas det var okej att jag citerade och tack igen för att jag fick ta del av såna fina ord. alla ni som stöttat mig gör skillnad och jag uppskattar varje liten handling om så bara att ni trycker iväg ett hjärta, sitter på en brygga med mig eller tittar en film med mig. det här har varit min bränsle i den här kampen och anledningen till att jag nu är uppe på benen så snabbt igen.

 

när jag låg och dog satte sig en vän till mig i bilen sin, helt spontant, och körde de hundra kilometrarna det tar från vasa till kristinestad. hon blev min vän via smärtan han utsatte mig för. exakt två år sen nu, en kväll på baren, då han sårade och skadade mig och hon – en gammal vän till honom - valde mig. hon tog mig hem, sov bredvid mig, vaktade mig så att jag inte skulle skära mig eller ta livet av mig. nästa dag gör hon mat till mig och plötsligt är vi vänner. jag vet inte hur hon har orkat dessa år: orkat se mig gå tillbaka, stanna och såras om och om igen. jag tänkte på det när hon nu två år senare kommer till mig av exakt samma anledning. men jag fick en anledning att stiga upp, städa rummet, borsta tänderna, klä på mig. jag började prata, jag rörde på min stela kropp och kom ut i solen och den friska luften. sedan hon var här har jag inte gråtit en tår. klart det har varit tungt, mardrömmarna om honom spökar varje natt men jag är tillbaka. det kommer vara jobbigt, det kommer vara förjävligt men jag är tillbaka på jobbet, jag lever igen, jag tar ansvar för mig själv och mitt mående. de fysiska smärtorna i kroppen släppte vartefter och nu är de borta. du vet vem du är, det här är till dig, jag älskar dig och jag hoppas att jag kan lova dig att det här var sista gången du behövde se mig sårad och förstörd på grund av honom. eller nej vet ni - det här inlägget är till er alla, min armé av skyddsänglar. är du osäker på om jag menar just dig nu så kan jag garantera att jag menar just dig.

12.07.2018 kl. 21:18

"make sure you don’t start seeing yourself through the eyes of those who don’t value you. know your worth even if they don’t."

 

...well, too late for that now.



det är dåligt den här gången. riktigt, riktigt dåligt. min kropp gör ont, allt gör ont. ångesten trycker på, jag har blåmärken över kroppen och har slagit mig i bakhuvudet. jag är sjukanmäld från jobbet, jag skulle inte på något sätt ha klarat av att vara där nu. le, prata, stå på benen, prestera, låtsas som inget. jag har gråtit enda sedan jag pratade med honom, sedan han hånade mig och skrattade åt mig och gick iväg från mig klockan tre på natten igår. de släppte inte in mig till baren mera, sa att jag knappt kan stå på benen och är för full. jag stod utanför och grät tills dom stängde, fick en lång kram. grät medan jag staplade hem, tänkte på att dränka mig medan jag gick över bron. somnade, sov i två timmar och fortsatte gråta när jag vaknade. grät på vägen till bussen, grät på bussen, grät hela dagen här hemma, gråter nu. sköljer ner mina p-piller tillsammans med ångestdämp och burana.



jag trodde att det var över, att jag var fri att arbeta med mig själv och komma över allt det jag fick utstå på grund av honom. men det var det inte, så länge han känner ett sådant starkt hat mot mig kommer det nog aldrig vara över. så länge han känner behovet av att såra mig, förgöra mig. jag trodde det var över men nu ser jag inget slut på smärtan.



jag kommer inte ens ihåg vad han sa. om han knuffade mig. om han är anledningen till något annat än såren inombords, anledningen till smärtan någon annanstans än i mitt hjärta. men även fast jag inte kommer ihåg så gör min kropp tydligen det, för jag är så söndrig. lika bra att jag inte kommer ihåg, jag vill inte komma ihåg. det är ingen skillnad vem som började, ingen skillnad om han skadade mig fysiskt, psykiskt eller både och. skadan är skedd och jag vet inte när eller om jag kommer återhämta mig.

 

det tar ont att jag var ensam då när det hände. att han hade någon som försvarade honom, hur kan någon vilja beskydda honom efter allt han gjort? hur kan hans hjärta vara så kallt att han behandlar en annan människa på det sätt han behandlar mig? det känns så orättvist hur mycket tid jag lägger på honom, hur han förstör hela mitt liv medan han inte ägnar mig en sekund, en tanke, en enda liten känsla. jag gissar inte, jag vet att han inte bryr sig och att han inte tänker på mig. jag hade människor vid min sida, människor som stöttade och vars ord fick mig att tänka att det är han det är fel på, inte mig. fastän deras röster var så många fler så var hans högre, han behövde bara någon minut och plötsligt var hans ord sanningen. sanningen är nu att jag är ett skämt, jag är löjlig, jag är ful, jag är otillräcklig, jag är sjuk i huvudet, jag överdriver, jag är inte värd kärlek, jag kan inte älskas och jag kommer aldrig bli älskad för den jag är. för jag är jobbig, irriterande, en dålig människa. jag är så outhärdlig att till och med den som en gång påstod sig älska mig nu kan tortera mig på det här sättet, kan få mig att vilja dra rakhyvlar genom min hud, kan få mig att vilja avsluta mitt eget liv. för att jag inte orkar mera. för att jag inte orkar må såhär, känna mig såhär. för att jag alltid kommer vara jag och därför också alltid må och leva såhär. han har fått mig att tro det här, att det aldrig kommer ett slut på smärtan och att jag aldrig kommer få känna lycka och kärlek.

 

jag kommer ta en paus från sociala medier, så mycket vet jag just nu. kanske börja gå i terapi, kanske börja medicinera oftare. så fort jag hittar orken, viljan och livslusten ska jag försöka ta mig tillbaka till var jag var innan lördagen. fortsätta därifrån, inte starta om. men just nu måste jag kämpa med att stiga upp ur sängen, att orka borsta tänderna, lära mig andas, att lära mig kontrollera tårarna och känslorna så att jag kan leva någorlunda normalt igen. jobba, träffa vänner, försöka styra bort mina tankar från allt det onda. hoppas att jag kommer klara av att studera i höst, bo ensam och ta hand om mig själv. jag kommer sluta dricka för stunden, för mängderna jag dricker är på grund av honom och dagen efter mår jag ännu värre. för att jag inte kan kontrollera mig själv när jag dricker, och om jag skulle se honom igen vill jag kunna agera ordentligt - gå iväg eller säga åt honom att gå iväg. jag kommer inte besöka vasa igen den här månaden, för varje gång jag varit där det här året så har han sårat mig. det är ingen skillnad hur lite eller mycket kontakt vi har, jag kan vara blockerad överallt av honom och ute ur hans liv men han lyckas ändå. men jag hoppas att jag vågar åka dit igen nån dag, för den staden var min frizon. dit jag åkte när jag behövde komma bort. jag kommer fortsätta skriva här när jag känner för det, för det hjälper mig. och jag kommer fortsätta ta emot stöd och fina ord, försöka att tro på att de orden är sanningen igen.

09.07.2018 kl. 10:25

"i'll leave you choking on every word you left unspoken, rebuild all that you’ve broken. and now you know every wound will shape me, every scar will build my throne."

 

jag är i en tid då alla sångtexter, lyriken, talar till mig. jag relaterar själv eller så känner jag att han borde relatera till dem. har börjat uppskatta kilometrarna som går att cykla hem efter jobbet. musiken i öronen som stärker mig, doften av hav, solnedgångar, en skock med får, kossor som betar, ängar och katter i diken som ger mig ångest över ifall en bil skulle komma och de skulle springa rakt ut framför den. jag gillar regn men inte att cykla i regn dock. promenader i regn är okej.

 

folk jag knappt känner, folk jag känt en gång i tiden men inte längre och nära vänner lämnar ännu ord och hjärtan i min inkorg. för varje bokstav blir allt mera äkta för mig men även lättare att hantera, lättare att sätta bakom sig. om han skulle läsa det jag skriver så skulle han inte vara chockerad, allt det jag skriver har han hört från mig förut. jag har gått på repeat i timmar medan tårarna fallit för att han vägrar förstå. du överdriver, sluta gråta, du är galen, sluta vara så jävla känslig. så sa han. jag låtsades aldrig som att allting var okej, han visste, han vet. han brukade själv "skämta" och säga att han var en kvinnohatare som psykiskt misshandlade mig, "hur kan du vara med en sån som jag?". jag vet inte hur jag kunde. eller rättare sagt kunde jag inte, därför blev det som det blev nu. jag var i alla fall rädd för en likadan reaktion nu, att folk skulle säga att jag är känslig och överdriver. men orden, ord som att han är vidrig och torterat mig och att jag förtjänar så mycket bättre - de har fått mig att inse att jag inte överdriver, alla mina ord och reaktioner har varit en stor underdrift. min text om honom är inte samling av allt han gjort, det är en kort text med utdrag av det som kommit till mitt minne först. det finns så mycket oberättat som inte ens måste berättas, för folk förstår. folk förstår bättre än jag själv gjorde.

 

ibland saknar jag någonting ändå, saknar honom men ändå inte honom. mitt hjärta hoppar över ett slag när jag råkar höra en låt han gillade, när jag känner doften av hans deodorant eller parfym, när jag ser någon vars nacke liknar din eller händer som liknar dina. men det kan också vara rädsla jag känner. en rädsla för att han, du, ska vara där var jag är.

 

många vet och hoppas att jag ska finna någon som ger mig kärlek och behandlar mig rätt, jag vet också att det finns en sådan människa därute för mig och jag hoppas jag kommer träffa hen. men inte just nu. jag kan inte alls tänka i sådana banor. jag vill vara själv, vill vara runt vänner. egentligen vet jag inte om det är min vilja eller bara det att jag inte klarar av det just nu. sex äcklar mig, men kanske det bara är mig själv jag äcklas av. jag är trött på att vara utnyttjad, "knullbar", inte duga till någonting annat - och till sist dög jag inte ens till det. så som sagt, jag måste bearbeta, måste bygga upp mig själv igen. men en dag så ska det här ha lämnat mig starkare än jag var innan, en dag ska jag låta någon komma in i mitt liv igen. det kan vara om några månader, om år, men bara inte just nu. ”två steg i från målet nu så tror jag tar ett steg bak för jag är inte riktigt där än”. det är precis som att jag faller och ja, jag kommer skylla allt på dig.

 

men livet rullar på vet ni.

 

jag drunknar i jobb men jag trivs helt okej. nästa helg kommer alla andra i staden festa men jag kommer jobba trettio timmar, kommer stå på andra sidan baren och få ont i fingrarna av alla kapsyler. jag kommer tjäna lika mycket den helgen som jag tjänade under hela maj månad. och det kanske inte gör så mycket ändå för den här helgen är jag ledig och därför sätter jag mig på bussen till vasa imorgon var jag ska under en helg fira hela fyra stycken vänners födelsedagar.

och jag grät nästan av lycka under asking alexandrias spelning på provinssi festival förra torsdagen, jag var full som bara den och jag, mina kläder och allting inuti min väska var genomblött. jag sa till alla andra som också bar gul regnrock vilken fin jacka de hade. åt en avocado och halloumiburgare som var så god att jag ignorerade tomaten som skymtade mellan bröden, tänkte att jag nog inte får en allergisk reaktion om jag låtsas att jag aldrig sett den. däremot kan jag inte låtsas som det regnar med ohyran som tagit sig tillbaka på min monstera, och nu även attackerat min avocadoplanta. det är inte okej för min del alls.

05.07.2018 kl. 15:13

 

en tjugoett år gammal finlandssvensk filur som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. använder den här platsen mest i terapeutiskt syfte. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer