man måste inte alltid orka, du måste inte alltid orka.

 

ja, du. det här är till dig, du som jobbar och jobbar och jobbar och aldrig vågar stanna upp. du som är känslig för intryck, du som gått igenom mycket den senaste tiden, för mycket. du som bara är trött helt enkelt - stanna upp. ge dig själv tid för återhämtning. många gånger har vi alternativ, andra vägar att ta. världen går inte under för att du inte går och skriver den där tenten eller för att du säger nej till ett projekt eller inte gör det där du känner att du måste ha gjort just idag.

 

jag är en sådan som till nittionio procent alltid lyssnar på magkänslan, och jag rekommenderar det. men i lite mindre utsträckning. kanske. ibland. men seriöst, ibland måste man lyssna till sitt hjärta. jag höll på att gå under med den här flytten, studierna och allt annat som kan komma ivägen då man är mänsklig och lever. jag håller ännu på att gå under to be honest. igår var det dags och jag svettades under min stickade tröja då jag sprang upp och ner med tunga kartonger, fick hjärtklappning av stressade föräldrar och bröt ihop tre gånger på ett par timmar. kaffekokarn läckte vatten på mina böcker, den nya lägenheten hade minimalt med förvaringsutrymmen och jag visste inte var jag ville ha upp min stringhylla. men nu är det över, typ. för i år i alla fall. men för att ta mig hit fick jag ställa in diverse saker, gråta, stressa och till sist boka om min hemresa till en dag tidigare och helt enkelt bara bestämma mig för att jag kan inte skriva den där tenten just nu. jag kommer inte att skriva den där tenten. och det är okej. det finns omtent. jag gör det i januari, när jag hunnit bli hemmastadd och känslorna inte svallar över längre. jag hade alternativ, jag såg alternativ, jag såg att jag inte orkade och jag gjorde det som verkade bäst för mig.

 

det är för fan okej. det är okej att säga nej, sätta ner foten. du är ingen supermänniska, vissa klarar mer än andra men ingen klarar allt. anledningarna kan vara oändliga, det kan vara psykisk ohälsa eller alltför stora krav på dig själv och från utomstående. oavsett anledning ska du få känna att det är okej att ta en paus utan att också få dåligt samvete. speciellt i dagens samhälle finns det nästan en sorts tabu över att inte orka, att ta avstånd och bara inte göra någonting. du är svag, du är lat, "men skärp dig, det här låter bara som undanflykter inte har du alls så mycket på gång ju varför är du stressad" eller "ta tag i det och sluta skjuta upp dina problem" har jag fått höra. men ingen annan kan säga hur du borde känna, hur mycket du borde orka - för att ingen kan veta hur det ser ut på din insida. det kan vara kaos, fullt av mörker och ett helt jävla krig där inne. det vet dom inte, så lyssna inte på andra utan lyssna på dig själv. du vet bäst. december är för många en jobbig månad full av stress, dom sista sakerna ska fixas och förväntningar på jul och nyår är stora. för en gångs skull. släpp alla krav. släppt allt, om det är vad du behöver, gör vad som är bäst för dig.

 

snälla.

ta hand om dig själv.

var snäll mot dig själv.

för vem ska annars?

 

bildkälla

Publicerad 22.12.2017 kl. 09:34

text utan bild.

 

usch vilken deprimerande plats det känns som att den här bloggen blivit. jag ljuger åtminstone inte. fast ibland vet man inte riktigt hur mycket sanning som är tillräckligt, för mycket sanning.

 

när det redan känns som att man är på botten så tänker man alltid det värsta, men ändå inte att det ska finnas någonting under botten, att ännu fler hemska saker kan hända och att man kan sjunka längre ner. när jag är på botten är jag apatisk, deprimerad och väntar på bättre tider. att det ska komma ännu sämre tider var inte väntat, inte välkommet. såklart det inte var.

 

det har varit så mycket det senaste tiden. en fucking berg-o-dalbana. i vissa stunder har det känts riktigt bra, typ att fyfan vad jag älskar att studera det här, fyfan vad jag älskar att hänga med andra humanister och liksinnade, fyfan vad jag älskar mina nära och kära och fyfan vad jag ändå kanske gillar åbo. andra stunder är jag mest stressad, och faktum är att det är stressigt att ha sig själv att ta hand om, ett psyke, ansvar att betala hyra räkningar och städa på samma gång som du ska ha koll på precis allting, hitta alla texter och hinna läsa dem till föreläsningarna. hänga med på föreläsningar. få bra resultat. men det är bara livet. ibland har man mera att göra än annars, som nu den senaste tiden med tenter och årsfestprogram och annat skoj eller icke skoj. jag har väntat på lättsammare tider, jag har väntat på min psykologtid och min läkaretid. ändå hållit huvudet högt. tills det bara inte går längre.

 

när allt känns tungt och stressigt och man har svårt att fokusera så tror man inte att livet ska falla ihop lite till, att det ska börja kräva att du lägger ditt redan försvunna fokus på något ännu större. varsågod, sa livet, i januari blir du hemlös. bäst som fan du hittar något nytt nu och det snabbt som fan, spottar livet mig rakt in i ansiktet. och jo förresten, tillägger livet, låt mig också presentera lite lägenhetsstrul och se till att du kanske går flera hundra euro på minus om du inte agerar rätt och tar dig ur det här strulet. och nej du har inte gjort något fel, det är inte egentligen ditt ansvar men nu är det bara såhär, avslutar livet med att säga.

 

och nu är det här allt som får rum i mina tankar, fast egentligen får det ju inte rum. jag röker fem gånger oftare än tidigare nu. jag går in på toaletten och gråter så fort jag får chansen. jag kommer försent, missar saker, håller på att bryta ihop, skippar saker, orkar inte studera. allt jag kan tänka på är att finna ett nytt hem. jag springer på lägenhetsvisningar, scrollar igenom bostadssidorna så fort jag får chansen. innan jag somnar, på natten, då jag vaknar, då jag borde studera och på föreläsningarna och under lunchen. hela hela tiden. jag lägger all min tid och energi på detta. undrar hur jag ska ha råd. lovar att inse att man är själv i den här världen och alla ser efter sig själva. se på hur alla lämnar dig, sa nån, ingen skulle någonsin hjälpa dig eller bry sig om dig utan att få något utav det. jag säger emot, men börjar ändå tvivla. vilken naiv jävel jag är.

 

just nu vill jag fly fältet. jag vill lämna allt. ta ett mellanår fast jag inte kan det under mitt första år. jag vill bo någon annanstans, där man går och kollar en lägenhet säger att man tar den skriver kontrakt och tada! den är din. inga omöjligheter. till skillnad från här då alltså. jag vill ta tid att tänka på mig själv och min hälsa, kanske jobba, kanske inte göra något. bara inte stanna här i den här staden. just nu känns den som gift, människor som gift. och vad gör jag om jag blir utan hem? har jag råd att vara envis? för jag klarar inte av att med min ångest (just nu) bo med någon annan, bland andra, att dela dusch och kök. det går inte. så vad fan gör man.

 

bara håll tummarna för mig allihopa, hör av er om ni vet av något boende som inte ligger längre bort från stan än jag redan bott. skicka mig en bön. ge mig en kram om du ser mig. fråga bara vad som hänt om du absolut bryr dig. och hoppas med mig att idag blir bra, att jag orkar stiga upp, orkar borsta tänderna, orkar med årsfesten imorgon och att den faktiskt blir trevlig - att vårt jobb kommer ha lönat sig, och att jag orkar fortsätta med lägenhetsvisningar på måndag och att jag orkar studera. att jag bara orkar leva, ett litet tag till, jag hinner inte trycka på paus just nu. hur gärna jag än vill.

Publicerad 17.11.2017 kl. 09:06

dom få anteckningarna jag skrivit det senaste halvåret.

 

15/4/2017

ikväll såg jag människor.

jag såg själar.

 

20/7/2017

01:49

röda vägar, hav, åland.

det är varmare här.

mitt rum hade ingen lampa, den fick jag fynda på loppis.

elementet visslar hela tiden. utsikt över mariehamns torg. till vänster hav.

kaffe gjord i kaffepress, arbetsskjortor med bläcklinjer vid dagens slut och trötta fötter.

svarar tyvärr om någon frågar om jag röker. tänder en cigarett.

jag kysste en man från oklahoma, men kommer bara ihåg att hans skägg kittlades.

önskar ändå att du skulle skicka oftare, bry dig oftare. du tänker inte hälsa på.

men det är okej. vi är ju inte tillsammans så det måste vara okej.

 

31/7/2017

allt snurrar fort, fort. känner mig bäst i hela världen och i nästa stund världelös och patetisk.

två veckor kvar och så åker jag hem, för ibland går inte allt som planerat. men vill inte vara ledsen, vill vara en amason. jag är en amason.

du sårar men jag förlåter. det var inget, varsågod säger jag bara.

 

4/8/2017

igår. stockholm. det är ett annat liv dom lever där. jag är inte den. den som snabbt går längs gatorna i staden, vant stiger på en spårvagn, hänger på trädgården eller genar genom butikerna för då kommer man snabbare fram. inte än i alla fall. kvinnan i kassan på urban deli säger att det är fint hur allt jag köpt matchar, det skulle ingen här ens ha reagerat på. hur min smoothie hade samma färg som förpackningen till chokladen. alla går mot rött. jag såg en man med en cigarett gå rakt ut på gatan för att ställa sig och prata med en bekant som satt i bilen och väntade på grönt ljus. dom riktiga stockholmarna är väl inte rädda för allt det som gör stockholm stort. jag kände mig i alla fall mäktig när jag gick längs gatorna med min cigarett i handen och maggio i mina gula hörlurar. det pirrade i mig – här vill jag bo.

 

13/10/2017

jag mår förjävligt

sku verkligen måsta stryka några människor från mitt liv

min hjärna ruttnar,

mitt psyke är döende

men vem fan bryr sig om sånt när folk dör hit och dit av vettigare orsaker

för tre dagar sen kände jag mig så bra så att jag lackade mina naglar, nu känns den vinröda färgen patetisk

ena dagen lackar man naglarna, andra kan man inte andas

andas andas andas

för i helvete jag kan faktiskt inte andas är det så jävla svårt att förstå

 

4/11/2017

tack för igår.

har aldrig känt mig så levande förut.

 

bildkälla

Publicerad 05.11.2017 kl. 11:58

 

en tjugo år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow