efterskalv.

 

efterskalv kallar jag inlägget jag nu i veckor skjutit upp att skriva. efterskalv kallar jag det för att det är det jag hoppas att det här är. för jag mår inte bra nu, inte alls, du måste skärpa dig säger en vän förräns jag själv inser det. i trettio minuter gråter jag i luren när hon försöker säga som det är, att jag inte är värdelös så som jag tror, som han fått mig att tro.

 

jag skämdes för att skriva de här orden, för att vara så ärlig. men ändå fortsätter jag låta orden klä av mig naken av någon anledning. för att jag får någonting ut av det, för att jag vill krossa tabut kring att vara sårbar, söndrig och må helt jävla satans piss kanske. i somras gjorde jag ett val när jag skrev det jag skrev, när jag var ärlig. det går inte att ta tillbaka, det går inte att gå tillbaka och det var väl precis det jag ville att inte skulle gå. då var det också mera berättigat att må skit, såren var färska och öppna. ingen ifrågasatte det. men nu börjar den tiden rinna ut, tycker jag, kanske andra också. det finns väl ändå en gräns för hur länge man får må skit över någonting, och jag antar att jag borde ha gått över den nu. men det har jag inte, och därför skäms jag för att skriva. därför säger jag att det bara är ett efterskalv, för jag vill det ska vara det och jag hoppas att det ska vara det.

 

jag tittar på bilder av oss, honom, men ibland också videor för att jag måste se och höra honom för att förstå han är påriktigt, vi var påriktigt och en gång var vi båda kära. mitt hjärta brister när jag ser oss kära, när jag ser honom dra mig intill honom, när han ber mig titta in i kameran och visa hur fin jag är, när han säger att jag är hans. vad hände med oss? vad hände med mig? vad hände med han? jag undrar vad hans vänner tänker om mig, vad hans mamma tänker om mig idag. eller egentligen tänker jag mest: vad tänker de om honom? jag kollar igenom hans spotifylistor och lyssnar på låtarna han lägger till. jag undrar om han tänker på mig. jag skäms för att jag undrar, jag skäms för att jag saknar. undrar om han saknar mig. undrar om eller när han han hittar någon ny, undrar hur hon kommer vara, undrar om han kommer behandla henne bra eller om han kommer skada henne också. jag tänker att ingen någonsin ska få veta om att jag har dessa tankar. man ska inte sakna någon som förstörde en, man ska inte sakna någon man hängt ut för allt dåligt han gjort, man ska inte sakna någon man egentligen hatar och som också hatar en tillbaka. vad i hela helvete är det ens jag saknar, vad finns att sakna??

 

jag mådde faktiskt okej där ett tag. jag var redo att förlåta, jag var över det, jag var på toppen. men sen kom det jag kallar efterskalv. jag föll tillbaka, hans ord ekar i mitt huvud för varje steg jag tar. de dåliga tankarna och dagarna blev normen, och någon gång hände det att jag kände mig lycklig och tänkte en god tanke om mig själv. någon gång händer det att jag tänker att jag är fin, inte alls fet, klok, en bra vän, någon som förtjänar kärlek, någon vars läppar någon vill kyssa - antingen för en kväll eller för resten av livet. någon som är värdefull. det är sinnessjukt att jag inte tror det längre, att jag tror mer på något som en endaste människa sa än kramarna och alla fina ord. en liten människa på denna jord, bara en, uppskattade och respekterade inte mig. bara en sa och gjorde allt det där hemska mot mig. det är sinnessjukt att jag tror mera på honom än på alla andra, att en människas ord är sanningen medan alla andras bortförklaras med att "de känner mig inte lika bra som han gjorde. de ser inte mitt riktiga, hemska, äckliga jag". för det skulle ju han säga, "dom känner inte dig som jag gör".

 

men jag inser nu, för att jag vill inse, att det räcker nu. jag kan. jag har motivationen till att vända på livet, börja må bättre. jag har anmält mig till samtalsterapi, jag rör på mig mera för jag vet jag mår bättre då, jag försöker trappa ner på alkoholen igen, jag äter bättre och jag försöker, åh jag försöker, tänka att jag är bra. jag är åtminstone helt okej. jag måste krossa min sanning om mig själv, hans sanning, och omvända den till alla andras sanning. den faktiska sanningen. jag måste förfan inse, jag måste förfan skärpa mig.

 

det är bara ett efterskalv. jag kommer bli bra igen. och jag ber till gudarna att jag inte bara säger det för jag vill det ska vara sant, utan för att det faktiskt är det.

10.09.2018 kl. 17:44

hem.

 

ett hem. enligt ordbok är ett hem en plats. men under min livstid har hem varit många olika platser, människor men även en känsla. jag tror att man kan åka vart som helst i världen, till ett ställe man aldrig varit till, och det kan plötsligt kännas som hemma. är inte känslan viktigare då än själva platsen, är det inte känslan som definierar ordet hem mer än platsen då? jag har länge, länge varit kluven till ordet hem.

 

hem för mig har varit kristinestad, min barndomsstad. hem har varit vasa, vart jag flyttade som sextonåring och frigjorde mig själv. hem har varit i famnen på gamla pojkvänner eller i deras pojkrum hemma hos föräldrarna. hem har varit i sällskap av människor som fått mig att må bra. hem har varit på vänners soffor och golv. hem har varit vid havet. för mig blev allt lättare när jag släppte alla krav kring vad ett hem ska vara, accepterade det som en känsla och något som du väljer själv. när en man håller kär lämnar efter sig fler och fler av sina egodelar i din lägenhet, när du köper hem mjölk fast du inte själv dricker mjölk, när du kopierar upp en extranyckel till honom, när han plötsligt råkar säga att han kommer hem snart men inte menar hemhem - utan hem till dig. eller barer med dansgolv som du tagit oändligt med klibbiga steg över. du vet vilka drinkar som går att beställas fast de inte är uppskrivna, vilka låtar som alltid spelas, vem du kan förväntas möta där, att vid en tidpunkt på natten tar pappershanddukarna på toan plötsligt slut. alltid. hem kan vara en matbutik var du inte behöver leta efter någonting för du vet var allt har sin plats. hem kan vara i en berättelse, en favoritbok du läser om och om igen. ett hem kan också ha varit ett ställe du inte vill acceptera som ditt hem, ett ställe du hatar ända in i benmärgen. det har jag gjort, en gång i tiden. men jag tror jag släppt det nu, den här sommaren.

 

nu är hemma här, i åbo, i min lägenhet, i min säng bland mina egenvalda ikealakan. men jag har inte varit hemma på länge. jag besökte åbo en gång under sommaren, för en och en halv månad sen. stöpslarna har varit urdragna, och hälften av min garderob och alla mina växter har bott i kristinestad hos mina föräldrar, med mig. men igår tog jag och mamma mitt pick och pack och började köra ner till åbo. jag hade längtat efter att komma hem. hade längtat efter min egna säng, efter doften, efter tystnad, efter rutiner. och efter storstaden, där jag kan vara självständig, där allt lever. gå vart jag vill när som helst. inte bli så himla påmind om att jag är den enda utan körkort, att jag inte slipper för att köpa choklad när som helst eftersom att närmaste affär ligger sex kilometer bort och man går inte sex kilometer för choklad bara sådär. alternativen. inte alltid samma ställe man sitter och dricker på, samma ställe man äter på. men. trots att jag längtat så kunde man igår på morgonen, några timmar innan avfärd, inte se några tecken på att jag var påväg att flytta hem. jag stresspackade, kände mig ostadig, hur gick tre månader så snabbt? väl i åbo drömmer jag om mina arbetskollegor från sommaren, kollar mig yrvaket runt om i rummet och sängen efter våra katter solveig och doris för jag var så säker att jag hörde nåt, kände nån stryka sig mot min fot. men så kommer jag ihåg, de bor ju inte här. sitter på toaletten och tänker att såhär tyst var det aldrig i mina föräldrars hus. saknar nästan ljudet, människorna, katterna, rörelse och liv runtomkring. här finns ingen kaffe färdigkokad på morgonen, det måste jag koka själv med pulvret som säkert tappat smak då det stått ensam och orörd i en burk under sommaren. inte ens dofterna känns bekanta, inte ens sängen känns som min egen. när jag lade nyckeln i dörren till lägenheten var jag nästan säker på att den inte skulle gå att öppna, att jag inbillat mig att det här var min lägenhet. eller att jag skulle se andra människor leva sitt liv där inne. det kändes inte som mitt, känns inte som mitt. det är som att jag inkräktat hos främlingar.

 

jag undrar när jag gick över gränsen till att mina föräldrars hus i kristinestad skulle kännas mer hemma än min egen lägenhet med mina egna saker i åbo. jag undrar när jag kommer gå tillbaka över gränsen, hur länge det tar tills det här stället känns hemma igen. när dofterna, lugnet, tystnaden, rutinerna och självständigheten är min att äga igen. när mitt hem är mitt hem igen.

24.08.2018 kl. 08:45

spöken.

 

jag känner mig som en lögnare, bedragare, när jag skriver om hur stark jag är. hur bra det går, hur mycket bättre jag mår. ibland känns det sant men andra dagar, som idag, känns det väldigt långtifrån sanningen - när hjärnspökena tittar fram. när ska jag sluta skriva? när kommer orden ta slut? jag antar att jag i så många år var tyst, hemligheterna mellan oss slängdes i högar, lådor och skåp som till sist blev så fulla att man inte kunde stänga dörrarna. det räckte inte med ett inlägg, det här är nu min terapi och mitt sätt att hantera och gå vidare, att skriva och skriva och skriva och skriva. eller så blir det här det sista.

 

det finns mycket som jag inte hanterat i text ännu, men jag orkar bara inte. jag orkar inte tänka på sommaren tvåtusensexton. jag orkar inte tänka på henne, hon som var mycket mindre och nättare än mig, sa du, mycket skönare att skeda med i små sängar. din mamma berättade om när hon var där en morgon med dig, så ung. jag orkar inte tänka på hur du knuffade omkull mig, hur dina vänner skrek på dig, hur du skrek på mig. blåmärkena på mina handleder då du hållit för hårt. jag orkar inte tänka på hur jag trots det här skickade och frågade om du var okej och om du sluppit hem säkert, och som svar skickar du en videosnutt. en skakig hand filmar tavlan jag målat åt dig som ligger på marken, glaset har krossats. ett brev jag lade timmar på att formulera åt dig tänder du eld på med din tändare. precis som tröjan jag köpt åt dig i julklapp. den fattar inte eld så du slänger den i skräpet. dagen efter ber jag din mamma att gå och hämta tröjan, att jag kan ta den om du inte vill ha den mera.

 

men det här känns inte relevant just nu. allt det gamla. vad som däremot känns relevant är orden din vän sa. en månad sen nu när jag såg dig på baren och gick fram men din vän kommer emellan, säger "alltså natalie varför måste du komma här och sprida din negativa energi när vi är ute och bara vill ha kul". negativ. jag är negativ? det ordet var så absurt att höra i den stunden. jag skadades fysiskt och psykiskt av en människa jag älskade i så lång tid, och jag är negativ för att jag som full känner behovet av att prata med honom? jag är negativ för att jag inte kan komma över det, lämna det bakom mig och låta honom dansa och festa och ha kul ifred?

 

jag ångrar ofta hur det gick den kvällen. önskar att jag inte skulle ha sagt något, önskar att jag skulle ha sagt något annat. hanterat det annorlunda. jag tänker ofta att jag vill råka på honom igen, få en ny chans att säga något definitivt och vettigt. något avslutande. i huvudet spelar jag upp olika repliker. scener. försöker föreställa mig känslan när jag ser dig. du ser på mig. du säger något först. jag ser dig. jag säger något, du svarar. du blir ställd, men du svarar snällt. eller det närmast sanningen: jag får inte ens chansen att säga något. du går bort direkt du ser mig komma mot ditt håll, du ropar åt mig direkt jag öppnat munnen. säger att du inte vill höra, ber mig att lämna dig ifred. eller skickar din vän på mig, natalie sluta vara så jävla negativ

 

men. jag är inte bara ett offer. jag vill inte bara vara ett offer, jag vill inte att alla ska tycka synd om mig och se något söndrigt när de ser mig. jag är mer än ett offer. jag är också skyldig på mina sätt. jag beskyddade mig själv, i självförsvar bet jag honom en gång i armen - allt vad jag kunde. det lämnade färggranna märken efter mina tänder i din hud i veckor. jag skrev fula ord, jag ropade fula ord. jag vågade inte gå lika långt som du, vågade inte uttnyttja dina svaga sidor på samma sätt som du gjorde mot mig. men allt annat, det fulaste och mest sårande orden jag kunde komma på riktade jag mot dig som mitt vapen. jag tror dock aldrig att jag faktiskt sårade dig. varje gång jag sa att jag inte vill se dig mera, att jag inte vill vara med dig, att jag inte älskar dig mera så skrattade du. du sa att jag kommer ändå alltid tillbaka. du sa att du kunde misshandla mig hur mycket som helst men jag skulle ändå stanna, jag skulle ändå älska dig. du kände mig för väl. i augusti för tre år sedan sa jag första gången att jag älskade dig. några dagar senare sa du att du tror du älskar mig också. men gjorde du det faktiskt någonsin?

 

det är sant det du sa. jag är sjuk, jag är galen. eller rättare sagt, mina tankar är sjuka. jag tänker att du blev tillsammans med mig bara för jag dög till att ligga med, jag var bra nog då, jag var smal nog då. men sen blev jag mullig och du ville inte mera, jag blev oattraktiv och något asexuellt för dig. ovärdig. jag tänker att alla som är smala får en partner, fastän de är fula på insidan och också på utsidan ibland. varje gång jag ser någon mullig, eller någon större än mig, gå med sin partner så blir jag glad. kanske jag också kan bli älskad som hen, hen är ju inte heller smal, hen är till och med större än mig. så tänker jag, och jag skäms över mina sjuka tankar.

06.08.2018 kl. 09:24

"jag går nog fortfarande ut i hopp om att få träffa dig."

 

någon svär till oss på jobbet, en kund bemöter mig med otrevlig ton. jag och evelina sitter vid standpromenaden i timmar och röker och äter pizza. mozzarella, ruccola, rödlök och balsamico - alltid det samma. sen somnar vi i min stora säng efter att ha tvingat oss igenom en otroligt dålig skräckfilm.

 

dagen efter hade vi tänkt fika på i princip kristinestads enda traditionella fik, men värmen tar emot och vi beställer en iskaffe var. pavlovan lämnar kvar i vitrinen. i bilen till vasa bestämmer jag musiken, blir alltid lika glad när jag får ta auxen, det är det bästa jag vet. jag spelar akustiska asking alexandria låtar, svenska låtar och poppiga radiolåtar. väl i vasa träffar jag krista på faros, sitter där och talar om livet i solen några timmar. jag köper en ny klänning, tänker att jag ska ha den på baren imorgon. jag och evelina avslutar dagen vid little pub, "en fräsch och fruktig drink" beställer jag.

 

lördagen rullar förbi snabbt. äter sushi och köper månadslinser efter alla dessa år av engångslinser. läser i min bok. börjar locka håret och dra på mig min nya klänning i takt till festliga toner, nöjer mig med mascara och ingen jacka eftersom jag ändå kommer svettas bort det och vädret lovar tjugo plus under hela natten. jag blir salongsberusad men inget mer, på baren dricker jag bara vatten. jag var rädd för att du skulle vara där, eller någon annan som skulle attackera. en vän till dig avföljde mig på instagram nyligen, var det hans sätt att välja sida? en annan verkade tillbakadragen, har du sagt något om mig? vill hon inte ha kontakt längre? så mycket paranoia. men inget händer, du är inte där. efter all fysisk och psykisk förberedelse är jag nästan besviken. nästan besviken att jag inte fick visa upp hur bra jag mår utan dig, hur stabil jag är.

 

det tar ont när hjärtat läker. jag ber att du inte ska dra upp sårskårpan ännu en gång. men jag kan prata om dig nu utan att rösten brister, precis som att jag berättar om en dröm jag nyligen haft. jag kan prata om det fina, berätta roliga historier med och om dig. minns du festen min kompis höll för tre år sedan bara för att vi skulle få en chans att äntligen ligga med varann? (spoiler: det tog ännu några veckor till före det faktiskt hände) eller när du drömde mardrömmar om silverfiskar och plötsligt hittade jag en i din lägenhet kort därefter. men jag kan också prata om det dåliga, det som skaver. och jag brister inte en enda gång. du är historia nu.

01.08.2018 kl. 10:10

lösryckta julitankar om nuet och framtiden, om små samhällen och att växa upp.

 

äter min frukost på terassen mest varje morgon, så länge inte katterna lämnat kadaver där. en dag låg en halv harunge där, tassen en bit längre bort. undrar hur något så sött och litet kan ta livet av något annat så sött och litet. mamma, lillelillebror och jag vägrar flytta på högen flugorna frossar i, så det blir mittenbarnet som får ta spaden och flytta bort det döda.

 

har tänkt ett tag att jag så gärna vill ha en morgonrock att dra på mig direkt jag vaknar på morgonen, att koka kaffe i på morgonen och att koka te i på kvällarna innan jag går och lägger mig. det känns vuxet med morgonrockar på något sätt. i början av sommaren frågade mamma om jag vill ha hennes gamla, den är naturvit och mjuk. självklart ville jag ha den, och jag försökte tänka efter om jag någon gång sagt till henne att jag skulle vilja ha en morgonrock men kommer inte ihåg. nu hänger den i rummet som är mitt över sommaren, jag har inte använt den ännu.

 

planerar in amsterdamresor. kanske jag skulle få in london på samma gång. undrar om jag det här året kommer klara av att ta den där kursen i finska jag hoppade av, om jag kommer orka lägga i ansökan om utbytesstudier tills nästa skolår. försöker på samma gång att inte tänka för långt fram, en dag i taget ska vara mitt mantra. kvällsskift idag och imorgon och sedan kommer evelina hit och vi kör tillsammans upp till vasa på fredag. jag ska umgås med fina människor, ladda ner instagram igen och fira med dans på favoritbaren. vi börjar där, resten kommer sen.

 

folk som inte lyssnar stör mig. såna som inte vill lyssna, inte vill ta till sig och ändra åsikt. men jag vet att jag också är en sådan och jag försvarar mig med att mina åsikter är dem goda och rätta och att jag självklart inte tänker ta till mig och förstå rasistiska åsikter medan jag förväntar mig att andra ska ta till sig mina antirasistiska åsikter. då har jag börjat tänka att de kanske tänker precis som jag, att det är deras åsikter som är dom goda och rätta. jag försöker vara förstående, men vet inte om jag kan ännu. jag blir så arg och vill ibland tänka att världen är så svart och vit, att det är vi mot dom andra. dom goda mot de onda. vänster mot högern. men det är inte så simpelt, eller hur?

 

jag får låna mammas nya cykel över sommaren för att slippa till arbetet, sex kilometer dit och sex kilometer hem. men sitsen är så otroligt obekväm, den ger mig blåmärken på röven. och jag kan aldrig bestämma mig för om treans växel eller fyrans är bättre.

 

i mitt skåp finns en mörkblå denimkjol med kopparfärgade knappar. minns inte när jag köpte den men jag älskar den. den har dock inte passat mig på ett tag nu, just nu går den inte alls att använda. jag vet att jag borde sälja den precis som med dom andra kläderna som inte passar mig längre, men en liten del av mig vill fortsätta gömma den längst bak i skåpet och tänker att den får vara där tills jag passar in i den igen. jag hatar den lite för det. hatar mig själv för det.

 

brist på kommunikation. det har småstäder. det är ingen självklarhet att du ska hitta någon som vill ta en kaffe när du behöver umgänge. inga meddelanden så som ”vem kommer ut ikväll? det är förfest hos oss” eller ”vi sitter vid vattnet och dricker skumppa, kom med senare om du känner för det”. jag behöver sådant. det finns inget härligare än den där säkerheten att det finns människor att umgås med. spontaniteten. meddelandena som bjuder in men inte tvingar, inte planerar - du får välja själv. småstäder har tydligen inte avocadon i alla matbutiker heller. sinnesjukt.

 


sommaren 2001, med kusin på villan

 

att bli vuxen asså. för mig är det att uppskatta naturens närvaro, att få komma bort lite. en måndag och en natt i en stuga, få se hur simpelt man faktiskt kan leva, följa stigar till toaletten och längs med dem växer blåbär och ljung och över dem vandrar myror. luften känns ren och behaglig, jag låter fötterna sprattla i vattnet medan jag röker min morgontobak på bryggan. att bli vuxen, det handlar också om att släppa hatet till staden jag växt upp i. jag känner hur obehaget långsamt släppt den här sommaren. jag tror det handlar om att skilja på det som faktiskt inte hör ihop. staden är fin även om inte samhället är det, människor är fina även om inte alla är det. jag väljer själv vad jag vill ta del av, och jag uppskattar det. också att få jobba på ett av de finare ställena i kristinestad hjälper, att varje dag jobba med utsikt över vattnet. och mina arbetskamrater, som jag börjat tycka om och trivas med så väl. och det viktigaste, jag vet att det inte är förevigt. det här är mitt hem men inte på samma sätt mera, staden kommer alltid vara tillfällig utan att jag ska behöva skämmas för att säga jag växte upp i den.

 

när jag var yngre förstod jag aldrig det här med att åka bort bara en liten bit, hyra en stuga, en kort roadtrip. jag tänkte att det var allt eller inget, mallorca eller så stannar man hemma. vad ska vi göra där då? inget? jaha, då vill jag inte komma med. idag ångrar jag alla helger jag inte åkte med till sommarstugan. idag har vi inte kvar den längre, men jag längtar efter kvällar vid vattnet, myggor man stör sig på och vattenkanistrarna som ska bäras upp för trappan. för nu förstår jag det här med att komma bort ett par dagar, fast man inte gör något speciellt, bara ett litet miljöombyte. jag tänker att jag inte ska tacka nej igen till att få komma bort lite.

 

när jag ligger i sängen lägger jag plötsligt märke till min reflektion i mobilskärmen. möter min egen blick men tänker att det här var blicken du mötte så många morgnar. hur många egentligen? jag kommer ihåg den första, men sen? var det trehundra gånger vi vaknade upp bredvid varann? sexhundra? flera? hur många gånger mötte vi varandras sömndruckna ögon på dessa fyra år? jag kommer alltid komma ihåg ditt lugna ansikte när du sov, vet hur dina andetag i sömnen låter, hur du alltid svarade mig fastän du sov men ändå aldrig märkte när jag pillade på dig, när jag räknade dina leverfläckar. det går fyra stycken som en måne längs med ditt ena öga och ögonbryn. du tog många bilder och videor på mig när jag sov, har du kvar dem, undrar jag? eller kommer du ihåg lika väl som mig utan bilder? är bilden av en sovande natalie fastetsad på din hornhinna också, precis som bilden av dig är fastetsad på min? vet du vad jag gjort och kommer du någonsin förlåta mig?

 

men, du ville ju aldrig hålla min hand.

25.07.2018 kl. 09:54

återkomsten.

 

jag planerar den redan. lika snabbt upp som ner. jag ger mig själv två veckor till och sen ska jag till vasa igen. omringa mig av fina vänner, hålla mig nykter men ändå dansa till alla låtar som är så typiska att man kallar dem ollislåtar. hoppas att min komma-över-idioten-låt ska spelas "you can't get to me, you're just another sucker and i won't waste another second with you. i rather use that time on me and for what really matters". kanske jag tar fler hål i öronen, kanske jag tar en tatuering. jag ska vara okej då i alla fall, någorlunda. jag ska vara stark om jag ser dig, ha kontrollen, visa att jag mår bra och klarar mig utan dig – visa att du inte kan sänka mig.

 

ibland, speciellt de senaste dagarna, har jag tänkt att jag vill ge upp helt. välkomna självdestruktiviteten. hej igen depression, hej igen diagnoser och låsta rum. ligga på golv med ångest, skita i allt, skita i ansvar. dricka morgon, dag, kväll. testa droger. dricka mig stupfull, spy, ramla. ge min stackars hud nya ärr. vill att du ska se hur dina ord och handlingar skadar. skulle du komma och hälsa på om jag låg på sjukhuset? skulle du komma på min begravning? skulle du ångra dig då? eller skulle du känna dig full av makt, vara nöjd över att du åstadkommit ärren på min arm utan att ha dragit kniven själv?

 

men då igen vill jag visa dig det motsatta. jag vill inte ge dig makten, vill inte att du ska känna att du har någon inverkan på mig längre. jag mår bra, jag lever, jag dansar, jag går vidare och jag behöver inte dig. dina komplimanger når inte mig, jag behöver inte dem. dina förolämpningar når inte mig, dra åt helvete A – mitt liv är så mycket bättre utan dig och det är jag också. jag är mer än tillräcklig.

 

jag sökte kärlek, värme, närhet, bekräftelse och tröst på fel ställe i så många år. jag gav dig allt men du gav mig aldrig det jag behövde, det jag förtjänade. det ser jag nu, när orden fortsätter hoppa upp på min skärm. plötsligt öser det kärlek över mig och från alla andra håll utom ditt. jag tar emot varje ord, försöker pränta in det i mitt huvud och hjärta. jag är älskad, se så vackra människor jag lever kring. vänner, familj, bekanta och okända. ett meddelande jag fick var så fint att jag nu tar mig friheten att fritt citera delar av det: ”jag ska vara ärlig och säga att jag var lite rädd för dig i början. du var så vacker och modig att jag blev knäsvag. men rädslan försvann snabbt. jag insåg att bakom de där intensiva ögonen finns en av de finaste själarna jag mött. din emotionella intelligens är så fantastisk. du får mig att känna mig så trygg och älskad. du bryr dig på ett äkta sätt och jag känner mig lyckligt lottad att ha dig som vän. jag vet att sättet du känner världen på är så intensiv att det blir för mycket ibland och jag hoppas att den är snäll mot dig. du är stark. inte bara för att du står för dina värderingar utan mest för att du kan visa din sårbarhet och för att du känner så starkt.” de här orden satte sig hårt i min själ, det är den finaste gåva jag någonsin mottagit. vännen, jag vet du läser det här, hoppas det var okej att jag citerade och tack igen för att jag fick ta del av såna fina ord. alla ni som stöttat mig gör skillnad och jag uppskattar varje liten handling om så bara att ni trycker iväg ett hjärta, sitter på en brygga med mig eller tittar en film med mig. det här har varit min bränsle i den här kampen och anledningen till att jag nu är uppe på benen så snabbt igen.

 

när jag låg och dog satte sig en vän till mig i bilen sin, helt spontant, och körde de hundra kilometrarna det tar från vasa till kristinestad. hon blev min vän via smärtan han utsatte mig för. exakt två år sen nu, en kväll på baren, då han sårade och skadade mig och hon – en gammal vän till honom - valde mig. hon tog mig hem, sov bredvid mig, vaktade mig så att jag inte skulle skära mig eller ta livet av mig. nästa dag gör hon mat till mig och plötsligt är vi vänner. jag vet inte hur hon har orkat dessa år: orkat se mig gå tillbaka, stanna och såras om och om igen. jag tänkte på det när hon nu två år senare kommer till mig av exakt samma anledning. men jag fick en anledning att stiga upp, städa rummet, borsta tänderna, klä på mig. jag började prata, jag rörde på min stela kropp och kom ut i solen och den friska luften. sedan hon var här har jag inte gråtit en tår. klart det har varit tungt, mardrömmarna om honom spökar varje natt men jag är tillbaka. det kommer vara jobbigt, det kommer vara förjävligt men jag är tillbaka på jobbet, jag lever igen, jag tar ansvar för mig själv och mitt mående. de fysiska smärtorna i kroppen släppte vartefter och nu är de borta. du vet vem du är, det här är till dig, jag älskar dig och jag hoppas att jag kan lova dig att det här var sista gången du behövde se mig sårad och förstörd på grund av honom. eller nej vet ni - det här inlägget är till er alla, min armé av skyddsänglar. är du osäker på om jag menar just dig nu så kan jag garantera att jag menar just dig.

12.07.2018 kl. 21:18

"make sure you don’t start seeing yourself through the eyes of those who don’t value you. know your worth even if they don’t."

 

...well, too late for that now.



det är dåligt den här gången. riktigt, riktigt dåligt. min kropp gör ont, allt gör ont. ångesten trycker på, jag har blåmärken över kroppen och har slagit mig i bakhuvudet. jag är sjukanmäld från jobbet, jag skulle inte på något sätt ha klarat av att vara där nu. le, prata, stå på benen, prestera, låtsas som inget. jag har gråtit enda sedan jag pratade med honom, sedan han hånade mig och skrattade åt mig och gick iväg från mig klockan tre på natten igår. de släppte inte in mig till baren mera, sa att jag knappt kan stå på benen och är för full. jag stod utanför och grät tills dom stängde, fick en lång kram. grät medan jag staplade hem, tänkte på att dränka mig medan jag gick över bron. somnade, sov i två timmar och fortsatte gråta när jag vaknade. grät på vägen till bussen, grät på bussen, grät hela dagen här hemma, gråter nu. sköljer ner mina p-piller tillsammans med ångestdämp och burana.



jag trodde att det var över, att jag var fri att arbeta med mig själv och komma över allt det jag fick utstå på grund av honom. men det var det inte, så länge han känner ett sådant starkt hat mot mig kommer det nog aldrig vara över. så länge han känner behovet av att såra mig, förgöra mig. jag trodde det var över men nu ser jag inget slut på smärtan.



jag kommer inte ens ihåg vad han sa. om han knuffade mig. om han är anledningen till något annat än såren inombords, anledningen till smärtan någon annanstans än i mitt hjärta. men även fast jag inte kommer ihåg så gör min kropp tydligen det, för jag är så söndrig. lika bra att jag inte kommer ihåg, jag vill inte komma ihåg. det är ingen skillnad vem som började, ingen skillnad om han skadade mig fysiskt, psykiskt eller både och. skadan är skedd och jag vet inte när eller om jag kommer återhämta mig.

 

det tar ont att jag var ensam då när det hände. att han hade någon som försvarade honom, hur kan någon vilja beskydda honom efter allt han gjort? hur kan hans hjärta vara så kallt att han behandlar en annan människa på det sätt han behandlar mig? det känns så orättvist hur mycket tid jag lägger på honom, hur han förstör hela mitt liv medan han inte ägnar mig en sekund, en tanke, en enda liten känsla. jag gissar inte, jag vet att han inte bryr sig och att han inte tänker på mig. jag hade människor vid min sida, människor som stöttade och vars ord fick mig att tänka att det är han det är fel på, inte mig. fastän deras röster var så många fler så var hans högre, han behövde bara någon minut och plötsligt var hans ord sanningen. sanningen är nu att jag är ett skämt, jag är löjlig, jag är ful, jag är otillräcklig, jag är sjuk i huvudet, jag överdriver, jag är inte värd kärlek, jag kan inte älskas och jag kommer aldrig bli älskad för den jag är. för jag är jobbig, irriterande, en dålig människa. jag är så outhärdlig att till och med den som en gång påstod sig älska mig nu kan tortera mig på det här sättet, kan få mig att vilja dra rakhyvlar genom min hud, kan få mig att vilja avsluta mitt eget liv. för att jag inte orkar mera. för att jag inte orkar må såhär, känna mig såhär. för att jag alltid kommer vara jag och därför också alltid må och leva såhär. han har fått mig att tro det här, att det aldrig kommer ett slut på smärtan och att jag aldrig kommer få känna lycka och kärlek.

 

jag kommer ta en paus från sociala medier, så mycket vet jag just nu. kanske börja gå i terapi, kanske börja medicinera oftare. så fort jag hittar orken, viljan och livslusten ska jag försöka ta mig tillbaka till var jag var innan lördagen. fortsätta därifrån, inte starta om. men just nu måste jag kämpa med att stiga upp ur sängen, att orka borsta tänderna, lära mig andas, att lära mig kontrollera tårarna och känslorna så att jag kan leva någorlunda normalt igen. jobba, träffa vänner, försöka styra bort mina tankar från allt det onda. hoppas att jag kommer klara av att studera i höst, bo ensam och ta hand om mig själv. jag kommer sluta dricka för stunden, för mängderna jag dricker är på grund av honom och dagen efter mår jag ännu värre. för att jag inte kan kontrollera mig själv när jag dricker, och om jag skulle se honom igen vill jag kunna agera ordentligt - gå iväg eller säga åt honom att gå iväg. jag kommer inte besöka vasa igen den här månaden, för varje gång jag varit där det här året så har han sårat mig. det är ingen skillnad hur lite eller mycket kontakt vi har, jag kan vara blockerad överallt av honom och ute ur hans liv men han lyckas ändå. men jag hoppas att jag vågar åka dit igen nån dag, för den staden var min frizon. dit jag åkte när jag behövde komma bort. jag kommer fortsätta skriva här när jag känner för det, för det hjälper mig. och jag kommer fortsätta ta emot stöd och fina ord, försöka att tro på att de orden är sanningen igen.

09.07.2018 kl. 10:25

om honom och allt det destruktiva.

 

tårarna rinner medan jag skriver och det strålar en smärta genom kroppen varje gång jag upprepar i mitt huvud sakerna han sa och sakerna han gjorde. men jag föreställer mig att smärtan skulle avta med orden, genom att skriva och läsa mina egna ord skulle jag kunna acceptera att det är påriktigt och att det jag behöver är att släppa ut alla hemligheter och med dem också smärtan. kanske inse att jag inte är ensam, inse att det inte är mig det är fel på.

 

mitt första förhållande var inte bra, det är ingen hemlighet. det var destruktivt på så många sätt och vis och lämnade mig slagen blå och gul efter att jag kommit ut. jag trodde då att jag aldrig skulle älska igen, men så gjorde jag det ändå, och jag gjorde det hårt. från tvåtusenfemton har jag nu älskat en och samma person, men också hatat. speciellt det senaste året, det har tagit så hårt på mig och fastän han var trehundrakilometer bort så kunde hans ord på skärmen lämna mig gråtandes på toalettgolvet. fastän vi inte ens var tillsammans, för vi gjorde slut då jag styrde iväg mot åland och sedan åbo. jag säger inte att det vi hade innan var bra, det var det inte alltid och det vet många. men jag beskyddade honom, kom med ursäkter, trodde att han skulle ändras. för han hade bra sidor, påriktigt. vi hade så många fina stunder och i dem kunde han vara världens gulligaste, folk trodde inte alltid på mig när jag berättade men jag fortsatte kämpa för att skaffa rättvisa till vårt förhållande och mitt val att lämna hos honom. men det finns inga fler ursäkter nu, hur jag än försökte så blev det svårare och svårare och nu vill jag inte ens mera.

 

jag vet inte varför vi inte bröt kontakten just då när vi gjorde slut för ett år sedan men vi drogs alltid tillbaka. vi har aldrig grälat så mycket som det senaste året och han har aldrig fått mig att må sämre, och det blev långsamt värre och värre. sakerna jag gjorde tillsammans med honom det senaste året kommer jag ihåg som ångest, tårar och en kväll han förstörde. studieevenemanget i vasa på hösten som vi gick på tillsammans, när han inte ville ha med mig på mellanfesten och lämnade mig frusen och stupfull och ensam på en trottoar. han tog tag i mig och skrek mig rakt i ansiktet, jag försökte lugna ner honom men tårarna rann och det provocerade honom. nyckeln till hans lägenhet ville han inte heller ge mig. jag hade ingenstans att ta vägen, ingen jacka. på grund av det så funderade jag och inblandade vänner om det var så smart att låta honom komma med oss och sova hos mig under ett studieevenemang i åbo någon månad senare. jag berättade om våra tankar för honom men han lovade hårt att han skulle sköta sig, inte dricka för mycket och inte ställa till med något. jag trodde på honom och sa okej, han var så övertygande, trots att mina vänner inte trodde - de hade fått nog för längesen på att se mig förstörd och sårad på grund av honom. dagen kom och det gick helt okej tills han började bli lite för full och fräckheter kom ur hans mun innan han gick ifrån mig. han kommer tillbaka och säger förlåt men när vi ska hem vägrar han komma i taxin med oss och kallar mina vänner för horor. senare i lägenheten fortsätter han bråka med mina vänner. jag skämdes. sedan kom juldagen, en natt jag nog aldrig kommer glömma. jag ville fira den med honom men han ville inte att jag skulle komma på hans fest fastän några av mina vänner var där. trots det så hörs vi när barerna stängs och det blir bestämt att jag ändå ska komma till honom och sova. väl där tar det bara någon minut innan han blir hysterisk, säger att jag inte kan visa respekt och att jag ska ut ur hans lägenhet. han tar tag i mig, puffar, drar och försöker bokstavligen slänga ut mig genom dörren. jag försöker försvara mig, försöker lugna ner honom. hans hårda grepp tar ont och jag är för första gången någonsin påriktigt livrädd för honom. han slår in mig med huvudet först i väggen och det strålar av smärta, först då tror jag att han vaknar till och inser vad han håller på med. nästa dag har jag ont överallt, blåmärken och en stor bula i huvudet. han säger inte förlåt, han försöker bortförklara men säger att det inte kommer hända igen - bara jag sköter mig så att säga. han säger att det är någonting med mig som triggar honom att bli så våldsam.

 

efter den händelsen är det på tal igen om att bryta kontakten. jag är förstörd, sårad och rädd och spelar upp händelsescenariot om och om igen i mitt huvud. men vi fortsätter som vanligt. en årsfest i februari och allt går bra tills lite senare då han igen druckit lite för mycket och säger de mest elaka sakerna till mig. jag börjar gråta, får ångest, vill dö. just innan detta har jag just fått ångestdämpande utskrivet, man tar dem vid behov men jag inser snabbt att enda gången jag tar dem är när han gjort mig något. jag ska bo hos honom under pampasveckan i mars som näst men vi bråkar varje dag, jag ställer krav och säger ifrån. han säger att jag inte är samma person längre, att jag blivit en sämre person och att vi inte går ihop. jag undrar om han säger så just för att jag ställer dessa krav, inte längre vill ta hans skit eller är rädd att säga ifrån för vi är ju faktiskt inte tillsammans. under fredagen ska vi till kvällsfesten och lyssna på albin, jag ser mycket framemot det. det är trångt och varmt och ångesten kryper på mig av folkmassan. jag försöker hålla mig nära honom och hålla hans hand men han vill inte, puffar bort mig och ryter till. jag sätter min hand på hans rygg och arm men det får jag inte heller. han blir arg. jag försöker förklara att jag får ångest av trånga folkmassor och att det skulle kännas bättre och hålla tag i honom. han säger att kanske man inte ska gå på en konsert då om man är så känslig. jag gråter genom spelningen, försöker låtsas att det är av lycka men det är det inte.

efter det här har vi båda fått nog. han vill bryta kontakten helt. först säger han inte varför, han säger inte ens att han vill bryta kontakten utan han ignorerar mig och svarar endast med elakheter. jag är upp och ner under en månads tid, förstår inget tills jag äntligen får honom att säga vad som pågår. han vill att jag ska bort, han vill aldrig mer se mig eller ha att göra med mig. jag är helt enkelt skitjobbig och inte alls en lika bra person som förr. dagen efter får jag hög feber, psykosomatiska besvär är normala för mig. jag envisas med att vi har ett ordentligt avslut ansikte mot ansikte när jag nästa gång ser honom, det blir i mitten av maj. jag försöker förstå bättre men han bara upprepar "bort, bort, bort". det var inte vad jag förväntade mig men jag kände att jag nu kunde lämna det bakom mig, acceptera att han inte vill vara i mitt liv mera och att vi var på god fot. men ändå fortsatte det. då fick jag nog, då tog jag ansvar och mötte upp honom för att säga att det inte funkar såhär mera. jag ber honom blockera mig ett litet tag. efter det blir han närgången och jag går med på att vi ligger en sista gång och jag stannar över natten. när jag går därifrån på morgonen känner jag påriktigt en ro inom mig, att nu är det över och det här känns faktiskt okej. jag börjar må bättre, jag känner inte att jag måste skicka till honom eller att jag måste se honom.

första juni, skolavslutning och jag är i vasa och firar med vänner. vi köar in till baren då jag ser på min telefon att jag har två missade samtal från honom och ett meddelande som undrar vad jag gör. jag blir i chock, tror att det är något fel på skärmen. vad vill han? när har han tagit bort blockeringen? jag svarar och han vill att jag ska komma dit, han hade mått dåligt och redan farit hem. jag säger nej, jag vill festa med mina vänner nu. men dagen efter åker jag dit för att titta till honom då det inte gått att ringa och jag blivit orolig. jag är arg men lugnar snabbt ner mig. han ber om ursäkt för att han skickade, att han bara ville ligga. vi ligger just då. han är gullig av sig, undrar varför han beslutat att bryta kontakten med mig just nu när jag är så söt och somrig med mina fräknar och min bruna pannlugg. jag är kluven och förvirrad, jag hade ju mått så bra utan honom, jag klarade ju mig så bra. men på samma gång kändes det så bra med närhet och fina ord så jag tänkte att det här kanske funkar, vi behöver inte gå tillbaka till vad vi var men så länge det är såhär lugnt så kan vi väl ses nån gång och ligga.

 

senast jag var där var för några dagar sedan. jag är blockerad av honom överallt nu. det sista jag gjorde var att ge honom min gamla iphone helt utan att be om någon sorts ersättning, jag städade hans lägenhet. det var innan han avböjde till att ligga då han fick veta att jag har hår under armarna. också innan han hade sagt elakheter, att han ångrar att han låtit mig komma dit för att jag är så jäkla jobbig. jag är sjuk i huvudet. jag blir sårad och går ut ur rummet för att dölja tårarna som faller, vet hur provocerad han kan bli av mina tårar och känslor. "plötsliga mensiga utbrott" har han kallat det när jag blivit ledsen av något han sagt eller gjort. men han märker att jag gråter och han blir hysterisk, ropar åt mig att gå ut ur lägenheten. efter det här valde jag alltså att ändå ge honom en chans, men då kom det här, att han inte ville ligga med en kvinna som har hår i armhålorna. då orkade jag inte mer, det här var inte vad jag förväntat mig och jag förtjänade inte det här. det fick räcka. han försökte inte försvara sig, han blockerade mig istället överallt direkt. jag förstod att han ville få det att se ut som att det var hans val att bryta kontakten, fast jag redan skickat att jag inte ville ha någonting att göra med honom mer. jag ville inte ha alls att göra med denna känslokalla och kvinnohatande människa igen.

 

jag känner mig stark på samma gång som jag känner mig ledsen och deprimerad. på samma gång som tårarna rinner och jag tänker att jag vill dö. jag vet inte om det är över nu, om jag tagit mig ut, men jag hoppas för jag orkar verkligen inte mer. skulle jag fortsätta nu så skulle det förgöra mig totalt. jag är redan så förstörd. mitt självförtroende ligger på botten på grund av honom. jag hatar min kropp på grund av honom, jag började hålla in magen och försökte sitta så inte armar, lår och mage skulle se alltför ocharmiga ut men ändå kom han där och tog tag i fettet. skrattade och frågade "nämen vad är det här". sa att huden på mina baklår såg ut som grynost. jag var aldrig tillräckligt bra, han var aldrig nöjd. han fick mig alltid att skämmas för mina val och den jag var. han hatade hur jag var när jag var full, shameade mig varje gång jag var på fest eller något studieevenemang, kallade mig fyllo. långsamt växte en ångest fram som jag hade varje dag efter en fest var jag ångrade allt jag sagt och gjort, en morkkis var jag tänkte att alla nog hatar mig nu. jag är inte helt frisk ännu från mina psykiska besvär men fast jag är bättre har jag ändå aldrig känt mig så konstig, ensam och sjuk i huvudet som senaste året. hysterisk och sjuk i huvudet var det han kallade mig varje gång jag visade känslor.

jag tror inte att det är jag som blivit en sämre person det senaste året, jag tror att jag blivit starkare medan han försökt dra mig ner, få mig att lyda och vara så som han vill. men jag är allt han inte vill jag ska vara. jag är feminist, antirasist, mullig, högljudd, flummig och lite annorlunda. jag klär mig inte för att framhäva och vara trendig, jag klär mig som en gammal mommo, som han brukade säga, eller också så klär jag mig precis som jag vill. att jag slutat raka mig var tydligen droppen för honom, men det fick mig att vakna till. inse att jag inte kan fortsätta såhär, att han inte kan fortsätta såhär. att han kanske hade goda sidor förut och visade kärlek och respekt men han är inte den längre, han är inte den jag blev kär i. mina känslor för honom kommer ändå tyvärr vara kvar en lång tid till, tror jag, men det betyder inte att jag måste vara kvar hos honom. nu måste jag bygga upp mig själv igen och verkligen göra allt för att inte gå tillbaka till det där.

23.06.2018 kl. 14:46

man måste inte alltid orka, du måste inte alltid orka.

 

ja, du. det här är till dig, du som jobbar och jobbar och jobbar och aldrig vågar stanna upp. du som är känslig för intryck, du som gått igenom mycket den senaste tiden, för mycket. du som bara är trött helt enkelt - stanna upp. ge dig själv tid för återhämtning. många gånger har vi alternativ, andra vägar att ta. världen går inte under för att du inte går och skriver den där tenten eller för att du säger nej till ett projekt eller inte gör det där du känner att du måste ha gjort just idag.

 

jag är en sådan som till nittionio procent alltid lyssnar på magkänslan, och jag rekommenderar det. men i lite mindre utsträckning. kanske. ibland. men seriöst, ibland måste man lyssna till sitt hjärta. jag höll på att gå under med den här flytten, studierna och allt annat som kan komma ivägen då man är mänsklig och lever. jag håller ännu på att gå under to be honest. igår var det dags och jag svettades under min stickade tröja då jag sprang upp och ner med tunga kartonger, fick hjärtklappning av stressade föräldrar och bröt ihop tre gånger på ett par timmar. kaffekokarn läckte vatten på mina böcker, den nya lägenheten hade minimalt med förvaringsutrymmen och jag visste inte var jag ville ha upp min stringhylla. men nu är det över, typ. för i år i alla fall. men för att ta mig hit fick jag ställa in diverse saker, gråta, stressa och till sist boka om min hemresa till en dag tidigare och helt enkelt bara bestämma mig för att jag kan inte skriva den där tenten just nu. jag kommer inte att skriva den där tenten. och det är okej. det finns omtent. jag gör det i januari, när jag hunnit bli hemmastadd och känslorna inte svallar över längre. jag hade alternativ, jag såg alternativ, jag såg att jag inte orkade och jag gjorde det som verkade bäst för mig.

 

det är för fan okej. det är okej att säga nej, sätta ner foten. du är ingen supermänniska, vissa klarar mer än andra men ingen klarar allt. anledningarna kan vara oändliga, det kan vara psykisk ohälsa eller alltför stora krav på dig själv och från utomstående. oavsett anledning ska du få känna att det är okej att ta en paus utan att också få dåligt samvete. speciellt i dagens samhälle finns det nästan en sorts tabu över att inte orka, att ta avstånd och bara inte göra någonting. du är svag, du är lat, "men skärp dig, det här låter bara som undanflykter inte har du alls så mycket på gång ju varför är du stressad" eller "ta tag i det och sluta skjuta upp dina problem" har jag fått höra. men ingen annan kan säga hur du borde känna, hur mycket du borde orka - för att ingen kan veta hur det ser ut på din insida. det kan vara kaos, fullt av mörker och ett helt jävla krig där inne. det vet dom inte, så lyssna inte på andra utan lyssna på dig själv. du vet bäst. december är för många en jobbig månad full av stress, dom sista sakerna ska fixas och förväntningar på jul och nyår är stora. för en gångs skull. släpp alla krav. släppt allt, om det är vad du behöver, gör vad som är bäst för dig.

 

snälla.

ta hand om dig själv.

var snäll mot dig själv.

för vem ska annars?

 

bildkälla

22.12.2017 kl. 09:34

text utan bild.

 

usch vilken deprimerande plats det känns som att den här bloggen blivit. jag ljuger åtminstone inte. fast ibland vet man inte riktigt hur mycket sanning som är tillräckligt, för mycket sanning.

 

när det redan känns som att man är på botten så tänker man alltid det värsta, men ändå inte att det ska finnas någonting under botten, att ännu fler hemska saker kan hända och att man kan sjunka längre ner. när jag är på botten är jag apatisk, deprimerad och väntar på bättre tider. att det ska komma ännu sämre tider var inte väntat, inte välkommet. såklart det inte var.

 

det har varit så mycket det senaste tiden. en fucking berg-o-dalbana. i vissa stunder har det känts riktigt bra, typ att fyfan vad jag älskar att studera det här, fyfan vad jag älskar att hänga med andra humanister och liksinnade, fyfan vad jag älskar mina nära och kära och fyfan vad jag ändå kanske gillar åbo. andra stunder är jag mest stressad, och faktum är att det är stressigt att ha sig själv att ta hand om, ett psyke, ansvar att betala hyra räkningar och städa på samma gång som du ska ha koll på precis allting, hitta alla texter och hinna läsa dem till föreläsningarna. hänga med på föreläsningar. få bra resultat. men det är bara livet. ibland har man mera att göra än annars, som nu den senaste tiden med tenter och årsfestprogram och annat skoj eller icke skoj. jag har väntat på lättsammare tider, jag har väntat på min psykologtid och min läkaretid. ändå hållit huvudet högt. tills det bara inte går längre.

 

när allt känns tungt och stressigt och man har svårt att fokusera så tror man inte att livet ska falla ihop lite till, att det ska börja kräva att du lägger ditt redan försvunna fokus på något ännu större. varsågod, sa livet, i januari blir du hemlös. bäst som fan du hittar något nytt nu och det snabbt som fan, spottar livet mig rakt in i ansiktet. och jo förresten, tillägger livet, låt mig också presentera lite lägenhetsstrul och se till att du kanske går flera hundra euro på minus om du inte agerar rätt och tar dig ur det här strulet. och nej du har inte gjort något fel, det är inte egentligen ditt ansvar men nu är det bara såhär, avslutar livet med att säga.

 

och nu är det här allt som får rum i mina tankar, fast egentligen får det ju inte rum. jag röker fem gånger oftare än tidigare nu. jag går in på toaletten och gråter så fort jag får chansen. jag kommer försent, missar saker, håller på att bryta ihop, skippar saker, orkar inte studera. allt jag kan tänka på är att finna ett nytt hem. jag springer på lägenhetsvisningar, scrollar igenom bostadssidorna så fort jag får chansen. innan jag somnar, på natten, då jag vaknar, då jag borde studera och på föreläsningarna och under lunchen. hela hela tiden. jag lägger all min tid och energi på detta. undrar hur jag ska ha råd. lovar att inse att man är själv i den här världen och alla ser efter sig själva. se på hur alla lämnar dig, sa nån, ingen skulle någonsin hjälpa dig eller bry sig om dig utan att få något utav det. jag säger emot, men börjar ändå tvivla. vilken naiv jävel jag är.

 

just nu vill jag fly fältet. jag vill lämna allt. ta ett mellanår fast jag inte kan det under mitt första år. jag vill bo någon annanstans, där man går och kollar en lägenhet säger att man tar den skriver kontrakt och tada! den är din. inga omöjligheter. till skillnad från här då alltså. jag vill ta tid att tänka på mig själv och min hälsa, kanske jobba, kanske inte göra något. bara inte stanna här i den här staden. just nu känns den som gift, människor som gift. och vad gör jag om jag blir utan hem? har jag råd att vara envis? för jag klarar inte av att med min ångest (just nu) bo med någon annan, bland andra, att dela dusch och kök. det går inte. så vad fan gör man.

 

bara håll tummarna för mig allihopa, hör av er om ni vet av något boende som inte ligger längre bort från stan än jag redan bott. skicka mig en bön. ge mig en kram om du ser mig. fråga bara vad som hänt om du absolut bryr dig. och hoppas med mig att idag blir bra, att jag orkar stiga upp, orkar borsta tänderna, orkar med årsfesten imorgon och att den faktiskt blir trevlig - att vårt jobb kommer ha lönat sig, och att jag orkar fortsätta med lägenhetsvisningar på måndag och att jag orkar studera. att jag bara orkar leva, ett litet tag till, jag hinner inte trycka på paus just nu. hur gärna jag än vill.

17.11.2017 kl. 09:06

dom få anteckningarna jag skrivit det senaste halvåret.

 

15/4/2017

ikväll såg jag människor.

jag såg själar.

 

20/7/2017

01:49

röda vägar, hav, åland.

det är varmare här.

mitt rum hade ingen lampa, den fick jag fynda på loppis.

elementet visslar hela tiden. utsikt över mariehamns torg. till vänster hav.

kaffe gjord i kaffepress, arbetsskjortor med bläcklinjer vid dagens slut och trötta fötter.

svarar tyvärr om någon frågar om jag röker. tänder en cigarett.

jag kysste en man från oklahoma, men kommer bara ihåg att hans skägg kittlades.

önskar ändå att du skulle skicka oftare, bry dig oftare. du tänker inte hälsa på.

men det är okej. vi är ju inte tillsammans så det måste vara okej.

 

31/7/2017

allt snurrar fort, fort. känner mig bäst i hela världen och i nästa stund världelös och patetisk.

två veckor kvar och så åker jag hem, för ibland går inte allt som planerat. men vill inte vara ledsen, vill vara en amason. jag är en amason.

du sårar men jag förlåter. det var inget, varsågod säger jag bara.

 

4/8/2017

igår. stockholm. det är ett annat liv dom lever där. jag är inte den. den som snabbt går längs gatorna i staden, vant stiger på en spårvagn, hänger på trädgården eller genar genom butikerna för då kommer man snabbare fram. inte än i alla fall. kvinnan i kassan på urban deli säger att det är fint hur allt jag köpt matchar, det skulle ingen här ens ha reagerat på. hur min smoothie hade samma färg som förpackningen till chokladen. alla går mot rött. jag såg en man med en cigarett gå rakt ut på gatan för att ställa sig och prata med en bekant som satt i bilen och väntade på grönt ljus. dom riktiga stockholmarna är väl inte rädda för allt det som gör stockholm stort. jag kände mig i alla fall mäktig när jag gick längs gatorna med min cigarett i handen och maggio i mina gula hörlurar. det pirrade i mig – här vill jag bo.

 

13/10/2017

jag mår förjävligt

sku verkligen måsta stryka några människor från mitt liv

min hjärna ruttnar,

mitt psyke är döende

men vem fan bryr sig om sånt när folk dör hit och dit av vettigare orsaker

för tre dagar sen kände jag mig så bra så att jag lackade mina naglar, nu känns den vinröda färgen patetisk

ena dagen lackar man naglarna, andra kan man inte andas

andas andas andas

för i helvete jag kan faktiskt inte andas är det så jävla svårt att förstå

 

4/11/2017

tack för igår.

har aldrig känt mig så levande förut.

 

bildkälla

05.11.2017 kl. 11:58

 

en tjugo år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow