återkomsten.

 

jag planerar den redan. lika snabbt upp som ner. jag ger mig själv två veckor till och sen ska jag till vasa igen. omringa mig av fina vänner, hålla mig nykter men ändå dansa till alla låtar som är så typiska att man kallar dem ollislåtar. hoppas att min komma-över-idioten-låt ska spelas "you can't get to me, you're just another sucker and i won't waste another second with you. i rather use that time on me and for what really matters". kanske jag tar fler hål i öronen, kanske jag tar en tatuering. jag ska vara okej då i alla fall, någorlunda. jag ska vara starkt om jag ser dig, ha kontrollen, visa att jag mår bra och klarar mig utan dig – visa att du inte kan sänka mig.

 

ibland, speciellt de senaste dagarna, har jag tänkt att jag vill ge upp helt. välkomna självdestruktiviteten. hej igen depression, hej igen diagnoser och låsta rum. ligga på golv med ångest, skita i allt, skita i ansvar. dricka morgon, dag, kväll. testa droger. dricka mig stupfull, spy, ramla. ge min stackars hud nya ärr. vill att du ska se hur dina ord och handlingar skadar. skulle du komma och hälsa på om jag låg på sjukhuset? skulle du komma på min begravning? skulle du ångra dig då? eller skulle du känna dig full av makt, vara nöjd över att du åstadkommit ärren på min arm utan att ha dragit kniven själv?

 

men då igen vill jag visa dig det motsatta. jag vill inte ge dig makten, vill inte att du ska känna att du har någon inverkan på mig längre. jag mår bra, jag lever, jag dansar, jag går vidare och jag behöver inte dig. dina komplimanger når inte mig, jag behöver inte dem. dina förolämpningar når inte mig, dra åt helvete A – mitt liv är så mycket bättre utan dig och det är jag också. jag är mer än tillräcklig.

 

 

jag sökte kärlek, värme, närhet, bekräftelse och tröst på fel ställe i så många år. jag gav dig allt men du gav mig aldrig det jag behövde, det jag förtjänade. det ser jag nu, när orden fortsätter hoppa upp på min skärm. plötsligt öser det kärlek över mig och från alla andra håll utom ditt. jag tar emot varje ord, försöker pränta in det i mitt huvud och hjärta. jag är älskad, se så vackra människor jag lever kring. vänner, familj, bekanta och okända. ett meddelande jag fick var så fint att jag nu tar mig friheten att fritt citera delar av det: ”jag ska vara ärlig och säga att jag var lite rädd för dig i början. du var så vacker och modig att jag blev knäsvag. men rädslan försvann snabbt. jag insåg att bakom de där intensiva ögonen finns en av de finaste själarna jag mött. din emotionella intelligens är så fantastisk. du får mig att känna mig så trygg och älskad. du bryr dig på ett äkta sätt och jag känner mig lyckligt lottad att ha dig som vän. jag vet att sättet du känner världen på är så intensiv att det blir för mycket ibland och jag hoppas att den är snäll mot dig. du är stark. inte bara för att du står för dina värderingar utan mest för att du kan visa din sårbarhet och för att du känner så starkt.” de här orden satte sig hårt i min själ, det är den finaste gåva jag någonsin mottagit. vännen, jag vet du läser det här, hoppas det var okej att jag citerade och tack igen för att jag fick ta del av såna fina ord. alla ni som stöttat mig gör skillnad och jag uppskattar varje liten handling om så bara att ni trycker iväg ett hjärta, sitter på en brygga med mig eller tittar en film med mig. det här har varit min bränsle i den här kampen och anledningen till att jag nu är uppe på benen så snabbt igen.

 

när jag låg och dog satte sig en vän till mig i bilen sin, helt spontant, och körde de hundra kilometrarna det tar från vasa till kristinestad. hon blev min vän via smärtan han utsatte mig för. exakt två år sen nu, en kväll på baren, då han sårade och skadade mig och hon – en gammal vän till honom - valde mig. hon tog mig hem, sov bredvid mig, vaktade mig så att jag inte skulle skära mig eller ta livet av mig. nästa dag gör hon mat till mig och plötsligt är vi vänner. jag vet inte hur hon har orkat dessa år: orkat se mig gå tillbaka, stanna och såras om och om igen. jag tänkte på det när hon nu två år senare kommer till mig av exakt samma anledning. men jag fick en anledning att stiga upp, städa rummet, borsta tänderna, klä på mig. jag började prata, jag rörde på min stela kropp och kom ut i solen och den friska luften. sedan hon var här har jag inte gråtit en tår. klart det har varit tungt, mardrömmarna om honom spökar varje natt men jag är tillbaka. det kommer vara jobbigt, det kommer vara förjävligt men jag är tillbaka på jobbet, jag lever igen, jag tar ansvar för mig själv och mitt mående. de fysiska smärtorna i kroppen släppte vartefter och nu är de borta. du vet vem du är, det här är till dig, jag älskar dig och jag hoppas att jag kan lova dig att det här var sista gången du behövde se mig sårad och förstörd på grund av honom. eller nej vet ni - det här inlägget är till er alla, min armé av skyddsänglar. är du osäker på om jag menar just dig nu så kan jag garantera att jag menar just dig.

12.07.2018 kl. 21:18

"make sure you don’t start seeing yourself through the eyes of those who don’t value you. know your worth even if they don’t."

 

...well, too late for that now.



det är dåligt den här gången. riktigt, riktigt dåligt. min kropp gör ont, allt gör ont. ångesten trycker på, jag har blåmärken över kroppen och har slagit mig i bakhuvudet. jag är sjukanmäld från jobbet, jag skulle inte på något sätt ha klarat av att vara där nu. le, prata, stå på benen, prestera, låtsas som inget. jag har gråtit enda sedan jag pratade med honom, sedan han hånade mig och skrattade åt mig och gick iväg från mig klockan tre på natten igår. de släppte inte in mig till baren mera, sa att jag knappt kan stå på benen och är för full. jag stod utanför och grät tills dom stängde, fick en lång kram. grät medan jag staplade hem, tänkte på att dränka mig medan jag gick över bron. somnade, sov i två timmar och fortsatte gråta när jag vaknade. grät på vägen till bussen, grät på bussen, grät hela dagen här hemma, gråter nu. sköljer ner mina p-piller tillsammans med ångestdämp och burana.



jag trodde att det var över, att jag var fri att arbeta med mig själv och komma över allt det jag fick utstå på grund av honom. men det var det inte, så länge han känner ett sådant starkt hat mot mig kommer det nog aldrig vara över. så länge han känner behovet av att såra mig, förgöra mig. jag trodde det var över men nu ser jag inget slut på smärtan.



jag kommer inte ens ihåg vad han sa. om han knuffade mig. om han är anledningen till något annat än såren inombords, anledningen till smärtan någon annanstans än i mitt hjärta. men även fast jag inte kommer ihåg så gör min kropp tydligen det, för jag är så söndrig. lika bra att jag inte kommer ihåg, jag vill inte komma ihåg. det är ingen skillnad vem som började, ingen skillnad om han skadade mig fysiskt, psykiskt eller både och. skadan är skedd och jag vet inte när eller om jag kommer återhämta mig.

 

det tar ont att jag var ensam då när det hände. att han hade någon som försvarade honom, hur kan någon vilja beskydda honom efter allt han gjort? hur kan hans hjärta vara så kallt att han behandlar en annan människa på det sätt han behandlar mig? det känns så orättvist hur mycket tid jag lägger på honom, hur han förstör hela mitt liv medan han inte ägnar mig en sekund, en tanke, en enda liten känsla. jag gissar inte, jag vet att han inte bryr sig och att han inte tänker på mig. jag hade människor vid min sida, människor som stöttade och vars ord fick mig att tänka att det är han det är fel på, inte mig. fastän deras röster var så många fler så var hans högre, han behövde bara någon minut och plötsligt var hans ord sanningen. sanningen är nu att jag är ett skämt, jag är löjlig, jag är ful, jag är otillräcklig, jag är sjuk i huvudet, jag överdriver, jag är inte värd kärlek, jag kan inte älskas och jag kommer aldrig bli älskad för den jag är. för jag är jobbig, irriterande, en dålig människa. jag är så outhärdlig att till och med den som en gång påstod sig älska mig nu kan tortera mig på det här sättet, kan få mig att vilja dra rakhyvlar genom min hud, kan få mig att vilja avsluta mitt eget liv. för att jag inte orkar mera. för att jag inte orkar må såhär, känna mig såhär. för att jag alltid kommer vara jag och därför också alltid må och leva såhär. han har fått mig att tro det här, att det aldrig kommer ett slut på smärtan och att jag aldrig kommer få känna lycka och kärlek.

 

jag kommer ta en paus från sociala medier, så mycket vet jag just nu. kanske börja gå i terapi, kanske börja medicinera oftare. så fort jag hittar orken, viljan och livslusten ska jag försöka ta mig tillbaka till var jag var innan lördagen. fortsätta därifrån, inte starta om. men just nu måste jag kämpa med att stiga upp ur sängen, att orka borsta tänderna, lära mig andas, att lära mig kontrollera tårarna och känslorna så att jag kan leva någorlunda normalt igen. jobba, träffa vänner, försöka styra bort mina tankar från allt det onda. hoppas att jag kommer klara av att studera i höst, bo ensam och ta hand om mig själv. jag kommer sluta dricka för stunden, för mängderna jag dricker är på grund av honom och dagen efter mår jag ännu värre. för att jag inte kan kontrollera mig själv när jag dricker, och om jag skulle se honom igen vill jag kunna agera ordentligt - gå iväg eller säga åt honom att gå iväg. jag kommer inte besöka vasa igen den här månaden, för varje gång jag varit där det här året så har han sårat mig. det är ingen skillnad hur lite eller mycket kontakt vi har, jag kan vara blockerad överallt av honom och ute ur hans liv men han lyckas ändå. men jag hoppas att jag vågar åka dit igen nån dag, för den staden var min frizon. dit jag åkte när jag behövde komma bort. jag kommer fortsätta skriva här när jag känner för det, för det hjälper mig. och jag kommer fortsätta ta emot stöd och fina ord, försöka att tro på att de orden är sanningen igen.

09.07.2018 kl. 10:25

"i'll leave you choking on every word you left unspoken, rebuild all that you’ve broken. and now you know every wound will shape me, every scar will build my throne."

 

jag är i en tid då alla sångtexter, lyriken, talar till mig. jag relaterar själv eller så känner jag att han borde relatera till dem. har börjat uppskatta kilometrarna som går att cykla hem efter jobbet. musiken i öronen som stärker mig, doften av hav, solnedgångar, en skock med får, kossor som betar, ängar och katter i diken som ger mig ångest över ifall en bil skulle komma och de skulle springa rakt ut framför den. jag gillar regn men inte att cykla i regn dock. promenader i regn är okej.

 

folk jag knappt känner, folk jag känt en gång i tiden men inte längre och nära vänner lämnar ännu ord och hjärtan i min inkorg. för varje bokstav blir allt mera äkta för mig men även lättare att hantera, lättare att sätta bakom sig. om han skulle läsa det jag skriver så skulle han inte vara chockerad, allt det jag skriver har han hört från mig förut. jag har gått på repeat i timmar medan tårarna fallit för att han vägrar förstå. du överdriver, sluta gråta, du är galen, sluta vara så jävla känslig. så sa han. jag låtsades aldrig som att allting var okej, han visste, han vet. han brukade själv "skämta" och säga att han var en kvinnohatare som psykiskt misshandlade mig, "hur kan du vara med en sån som jag?". jag vet inte hur jag kunde. eller rättare sagt kunde jag inte, därför blev det som det blev nu. jag var i alla fall rädd för en likadan reaktion nu, att folk skulle säga att jag är känslig och överdriver. men orden, ord som att han är vidrig och torterat mig och att jag förtjänar så mycket bättre - de har fått mig att inse att jag inte överdriver, alla mina ord och reaktioner har varit en stor underdrift. min text om honom är inte samling av allt han gjort, det är en kort text med utdrag av det som kommit till mitt minne först. det finns så mycket oberättat som inte ens måste berättas, för folk förstår. folk förstår bättre än jag själv gjorde.

 

ibland saknar jag någonting ändå, saknar honom men ändå inte honom. mitt hjärta hoppar över ett slag när jag råkar höra en låt han gillade, när jag känner doften av hans deodorant eller parfym, när jag ser någon vars nacke liknar din eller händer som liknar dina. men det kan också vara rädsla jag känner. en rädsla för att han, du, ska vara där var jag är.

 

många vet och hoppas att jag ska finna någon som ger mig kärlek och behandlar mig rätt, jag vet också att det finns en sådan människa därute för mig och jag hoppas jag kommer träffa hen. men inte just nu. jag kan inte alls tänka i sådana banor. jag vill vara själv, vill vara runt vänner. egentligen vet jag inte om det är min vilja eller bara det att jag inte klarar av det just nu. sex äcklar mig, men kanske det bara är mig själv jag äcklas av. jag är trött på att vara utnyttjad, "knullbar", inte duga till någonting annat - och till sist dög jag inte ens till det. så som sagt, jag måste bearbeta, måste bygga upp mig själv igen. men en dag så ska det här ha lämnat mig starkare än jag var innan, en dag ska jag låta någon komma in i mitt liv igen. det kan vara om några månader, om år, men bara inte just nu. ”två steg i från målet nu så tror jag tar ett steg bak för jag är inte riktigt där än”. det är precis som att jag faller och ja, jag kommer skylla allt på dig.

 

men livet rullar på vet ni.

 


 

jag drunknar i jobb men jag trivs helt okej. nästa helg kommer alla andra i staden festa men jag kommer jobba trettio timmar, kommer stå på andra sidan baren och få ont i fingrarna av alla kapsyler. jag kommer tjäna lika mycket den helgen som jag tjänade under hela maj månad. och det kanske inte gör så mycket ändå för den här helgen är jag ledig och därför sätter jag mig på bussen till vasa imorgon var jag ska under en helg fira hela fyra stycken vänners födelsedagar.

och jag grät nästan av lycka under asking alexandrias spelning på provinssi festival förra torsdagen, jag var full som bara den och jag, mina kläder och allting inuti min väska var genomblött. jag sa till alla andra som också bar gul regnrock vilken fin jacka de hade. åt en avocado och halloumiburgare som var så god att jag ignorerade tomaten som skymtade mellan bröden, tänkte att jag nog inte får en allergisk reaktion om jag låtsas att jag aldrig sett den. däremot kan jag inte låtsas som det regnar med ohyran som tagit sig tillbaka på min monstera, och nu även attackerat min avocadoplanta. det är inte okej för min del alls.

05.07.2018 kl. 15:13

saker som gör mig glad.

 

till att börja med måste jag tacka för alla fina ord om mitt förra inlägg. när jag tar upp whatsapp ser jag fullt med hjärtan och det gör mig så varm inombords. ni är så fina, tack för att ni stöttar och backar mig - det betyder så mycket. jag är såklart ännu rädd för att det också ska komma något negativt av det här, men jag känner mig inte längre ensam och jag tror att även då kommer någon stå vid min sida och backa mig. och till alla er som känner att ni vill konfrontera mig angående valet att publicera texten om min expojkvän så tycker jag att ni ska fundera över dessa tre frågor innan: är det värt det? varför tror du att jag gjorde det? tror du dig faktiskt känna personen du nu försöker beskydda?

 

det är alltså mycket på gång i livet, många känslostormar. jag försöker hålla mig uppe, hålla mig stadig, men jag är så väldigt väldigt skör just nu. jag föll med detsamma när någon jag ansåg vara min vän svek mig och gjorde mig fel nu i helgen. men även då fanns det folk runtom som tog emot mig. så tack igen. tack för hjärtan, tack för kramar och tack för att mina tårar inte skrämmer iväg er. vad jag behöver just nu är att påminnas om allt det bra i livet, även dom små sakerna - så jag bestämde mig för att göra en lista (vad annars?). det är svårt att vara positiv och tacksam i tider som dessa så jag tänker uppdatera listan vartefter jag kommer på saker. och ni får även gärna själva dela med er av sådant som gör just er glada, så sätter jag till det också.

 

bildkälla.

 

- vänner som backar en

- doften av saltvatten eller regn

- festivaler, och att jag ska på festival i övermorgon

- att sova bland nytvättade lakan

- hångel

- att lyssna på musik under en längre busstur eller skriksjunga till favoritlåtar under en biltur

- tatueringar

- böcker man bara måste sträckläsa

- kattmys och djur överlag

- picknick på bryggor eller söta drinkar på uteserveringar

- känslan av att ha allt under kontroll

- kaffe

- jordgubbar doppade i vitchoklad

- skratt, leenden och lyckorus (både hos sig själv och andra)

- när man vågar vara sig själv utan att skämmas efteråt

- färgen gul

- när du fyndar fina gamla ting

- närhet och kramar (som när någon kliar på dig)

- sommar, grönska och värme

- höst, färger och mys

- civilkurage

 

26.06.2018 kl. 13:54

om honom och allt det destruktiva.

 

tårarna rinner medan jag skriver och det strålar en smärta genom kroppen varje gång jag upprepar i mitt huvud sakerna han sa och sakerna han gjorde. men jag föreställer mig att smärtan skulle avta med orden, genom att skriva och läsa mina egna ord skulle jag kunna acceptera att det är påriktigt och att det jag behöver är att släppa ut alla hemligheter och med dem också smärtan. kanske inse att jag inte är ensam, inse att det inte är mig det är fel på.

 

mitt första förhållande var inte bra, det är ingen hemlighet. det var destruktivt på så många sätt och vis och lämnade mig slagen blå och gul efter att jag kommit ut. jag trodde då att jag aldrig skulle älska igen, men så gjorde jag det ändå, och jag gjorde det hårt. från tvåtusenfemton har jag nu älskat en och samma person, men också hatat. speciellt det senaste året, det har tagit så hårt på mig och fastän han var trehundrakilometer bort så kunde hans ord på skärmen lämna mig gråtandes på toalettgolvet. fastän vi inte ens var tillsammans, för vi gjorde slut då jag styrde iväg mot åland och sedan åbo. jag säger inte att det vi hade innan var bra, det var det inte alltid och det vet många. men jag beskyddade honom, kom med ursäkter, trodde att han skulle ändras. för han hade bra sidor, påriktigt. vi hade så många fina stunder och i dem kunde han vara världens gulligaste, folk trodde inte alltid på mig när jag berättade men jag fortsatte kämpa för att skaffa rättvisa till vårt förhållande och mitt val att lämna hos honom. men det finns inga fler ursäkter nu, hur jag än försökte så blev det svårare och svårare och nu vill jag inte ens mera.

 

jag vet inte varför vi inte bröt kontakten just då när vi gjorde slut för ett år sedan men vi drogs alltid tillbaka. vi har aldrig grälat så mycket som det senaste året och han har aldrig fått mig att må sämre, och det blev långsamt värre och värre. sakerna jag gjorde tillsammans med honom det senaste året kommer jag ihåg som ångest, tårar och en kväll han förstörde. studieevenemanget i vasa på hösten som vi gick på tillsammans, när han inte ville ha med mig på mellanfesten och lämnade mig frusen och stupfull och ensam på en trottoar. han tog tag i mig och skrek mig rakt i ansiktet, jag försökte lugna ner honom men tårarna rann och det provocerade honom. nyckeln till hans lägenhet ville han inte heller ge mig. jag hade ingenstans att ta vägen, ingen jacka. på grund av det så funderade jag och inblandade vänner om det var så smart att låta honom komma med oss och sova hos mig under ett studieevenemang i åbo någon månad senare. jag berättade om våra tankar för honom men han lovade hårt att han skulle sköta sig, inte dricka för mycket och inte ställa till med något. jag trodde på honom och sa okej, han var så övertygande, trots att mina vänner inte trodde - de hade fått nog för längesen på att se mig förstörd och sårad på grund av honom. dagen kom och det gick helt okej tills han började bli lite för full och fräckheter kom ur hans mun innan han gick ifrån mig. han kommer tillbaka och säger förlåt men när vi ska hem vägrar han komma i taxin med oss och kallar mina vänner för horor. senare i lägenheten fortsätter han bråka med mina vänner. jag skämdes. sedan kom juldagen, en natt jag nog aldrig kommer glömma. jag ville fira den med honom men han ville inte att jag skulle komma på hans fest fastän några av mina vänner var där. trots det så hörs vi när barerna stängs och det blir bestämt att jag ändå ska komma till honom och sova. väl där tar det bara någon minut innan han blir hysterisk, säger att jag inte kan visa respekt och att jag ska ut ur hans lägenhet. han tar tag i mig, puffar, drar och försöker bokstavligen slänga ut mig genom dörren. jag försöker försvara mig, försöker lugna ner honom. hans hårda grepp tar ont och jag är för första gången någonsin påriktigt livrädd för honom. han slår in mig med huvudet först i väggen och det strålar av smärta, först då tror jag att han vaknar till och inser vad han håller på med. nästa dag har jag ont överallt, blåmärken och en stor bula i huvudet. han säger inte förlåt, han försöker bortförklara men säger att det inte kommer hända igen - bara jag sköter mig så att säga. han säger att det är någonting med mig som triggar honom att bli så våldsam.

 

efter den händelsen är det på tal igen om att bryta kontakten. jag är förstörd, sårad och rädd och spelar upp händelsescenariot om och om igen i mitt huvud. men vi fortsätter som vanligt. en årsfest i februari och allt går bra tills lite senare då han igen druckit lite för mycket och säger de mest elaka sakerna till mig. jag börjar gråta, får ångest, vill dö. just innan detta har jag just fått ångestdämpande utskrivet, man tar dem vid behov men jag inser snabbt att enda gången jag tar dem är när han gjort mig något. jag ska bo hos honom under pampasveckan i mars som näst men vi bråkar varje dag, jag ställer krav och säger ifrån. han säger att jag inte är samma person längre, att jag blivit en sämre person och att vi inte går ihop. jag undrar om han säger så just för att jag ställer dessa krav, inte längre vill ta hans skit eller är rädd att säga ifrån för vi är ju faktiskt inte tillsammans. under fredagen ska vi till kvällsfesten och lyssna på albin, jag ser mycket framemot det. det är trångt och varmt och ångesten kryper på mig av folkmassan. jag försöker hålla mig nära honom och hålla hans hand men han vill inte, puffar bort mig och ryter till. jag sätter min hand på hans rygg och arm men det får jag inte heller. han blir arg. jag försöker förklara att jag får ångest av trånga folkmassor och att det skulle kännas bättre och hålla tag i honom. han säger att kanske man inte ska gå på en konsert då om man är så känslig. jag gråter genom spelningen, försöker låtsas att det är av lycka men det är det inte.

efter det här har vi båda fått nog. han vill bryta kontakten helt. först säger han inte varför, han säger inte ens att han vill bryta kontakten utan han ignorerar mig och svarar endast med elakheter. jag är upp och ner under en månads tid, förstår inget tills jag äntligen får honom att säga vad som pågår. han vill att jag ska bort, han vill aldrig mer se mig eller ha att göra med mig. jag är helt enkelt skitjobbig och inte alls en lika bra person som förr. dagen efter får jag hög feber, psykosomatiska besvär är normala för mig. jag envisas med att vi har ett ordentligt avslut ansikte mot ansikte när jag nästa gång ser honom, det blir i mitten av maj. jag försöker förstå bättre men han bara upprepar "bort, bort, bort". det var inte vad jag förväntade mig men jag kände att jag nu kunde lämna det bakom mig, acceptera att han inte vill vara i mitt liv mera och att vi var på god fot. men ändå fortsatte det. då fick jag nog, då tog jag ansvar och mötte upp honom för att säga att det inte funkar såhär mera. jag ber honom blockera mig ett litet tag. efter det blir han närgången och jag går med på att vi ligger en sista gång och jag stannar över natten. när jag går därifrån på morgonen känner jag påriktigt en ro inom mig, att nu är det över och det här känns faktiskt okej. jag börjar må bättre, jag känner inte att jag måste skicka till honom eller att jag måste se honom.

första juni, skolavslutning och jag är i vasa och firar med vänner. vi köar in till baren då jag ser på min telefon att jag har två missade samtal från honom och ett meddelande som undrar vad jag gör. jag blir i chock, tror att det är något fel på skärmen. vad vill han? när har han tagit bort blockeringen? jag svarar och han vill att jag ska komma dit, han hade mått dåligt och redan farit hem. jag säger nej, jag vill festa med mina vänner nu. men dagen efter åker jag dit för att titta till honom då det inte gått att ringa och jag blivit orolig. jag är arg men lugnar snabbt ner mig. han ber om ursäkt för att han skickade, att han bara ville ligga. vi ligger just då. han är gullig av sig, undrar varför han beslutat att bryta kontakten med mig just nu när jag är så söt och somrig med mina fräknar och min bruna pannlugg. jag är kluven och förvirrad, jag hade ju mått så bra utan honom, jag klarade ju mig så bra. men på samma gång kändes det så bra med närhet och fina ord så jag tänkte att det här kanske funkar, vi behöver inte gå tillbaka till vad vi var men så länge det är såhär lugnt så kan vi väl ses nån gång och ligga.

 

senast jag var där var för några dagar sedan. jag är blockerad av honom överallt nu. det sista jag gjorde var att ge honom min gamla iphone helt utan att be om någon sorts ersättning, jag städade hans lägenhet. det var innan han avböjde till att ligga då han fick veta att jag har hår under armarna. också innan han hade sagt elakheter, att han ångrar att han låtit mig komma dit för att jag är så jäkla jobbig. jag är sjuk i huvudet. jag blir sårad och går ut ur rummet för att dölja tårarna som faller, vet hur provocerad han kan bli av mina tårar och känslor. "plötsliga mensiga utbrott" har han kallat det när jag blivit ledsen av något han sagt eller gjort. men han märker att jag gråter och han blir hysterisk, ropar åt mig att gå ut ur lägenheten. efter det här valde jag alltså att ändå ge honom en chans, men då kom det här, att han inte ville ligga med en kvinna som har hår i armhålorna. då orkade jag inte mer, det här var inte vad jag förväntat mig och jag förtjänade inte det här. det fick räcka. han försökte inte försvara sig, han blockerade mig istället överallt direkt. jag förstod att han ville få det att se ut som att det var hans val att bryta kontakten, fast jag redan skickat att jag inte ville ha någonting att göra med honom mer. jag ville inte ha alls att göra med denna känslokalla och kvinnohatande människa igen.

 

jag känner mig stark på samma gång som jag känner mig ledsen och deprimerad. på samma gång som tårarna rinner och jag tänker att jag vill dö. jag vet inte om det är över nu, om jag tagit mig ut, men jag hoppas för jag orkar verkligen inte mer. skulle jag fortsätta nu så skulle det förgöra mig totalt. jag är redan så förstörd. mitt självförtroende ligger på botten på grund av honom. jag hatar min kropp på grund av honom, jag började hålla in magen och försökte sitta så inte armar, lår och mage skulle se alltför ocharmiga ut men ändå kom han där och tog tag i fettet. skrattade och frågade "nämen vad är det här". sa att huden på mina baklår såg ut som grynost. jag var aldrig tillräckligt bra, han var aldrig nöjd. han fick mig alltid att skämmas för mina val och den jag var. han hatade hur jag var när jag var full, shameade mig varje gång jag var på fest eller något studieevenemang, kallade mig fyllo. långsamt växte en ångest fram som jag hade varje dag efter en fest var jag ångrade allt jag sagt och gjort, en morkkis var jag tänkte att alla nog hatar mig nu. jag är inte helt frisk ännu från mina psykiska besvär men fast jag är bättre har jag ändå aldrig känt mig så konstig, ensam och sjuk i huvudet som senaste året. hysterisk och sjuk i huvudet var det han kallade mig varje gång jag visade känslor.

jag tror inte att det är jag som blivit en sämre person det senaste året, jag tror att jag blivit starkare medan han försökt dra mig ner, få mig att lyda och vara så som han vill. men jag är allt han inte vill jag ska vara. jag är feminist, antirasist, mullig, högljudd, flummig och lite annorlunda. jag klär mig inte för att framhäva och vara trendig, jag klär mig som en gammal mommo, som han brukade säga, eller också så klär jag mig precis som jag vill. att jag slutat raka mig var tydligen droppen för honom, men det fick mig att vakna till. inse att jag inte kan fortsätta såhär, att han inte kan fortsätta såhär. att han kanske hade goda sidor förut och visade kärlek och respekt men han är inte den längre, han är inte den jag blev kär i. mina känslor för honom kommer ändå tyvärr vara kvar en lång tid till, tror jag, men det betyder inte att jag måste vara kvar hos honom. nu måste jag bygga upp mig själv igen och verkligen göra allt för att inte gå tillbaka till det där.

23.06.2018 kl. 14:46

ratatas sommarlista tvåtusenarton.

 

vilka tre saker börjar du tänka på när du hör ordet ”sommar”?

barfötter, festivaler, saltvattendoft



kommer du jobba i sommar eller ha semester?
jobba. kommer balansera tallrikar, tvinga fram leenden till otrevliga kunder och försöka hälla upp öl efter öl utan att det skummar över. men semester i sinne och kropp hoppas jag på

 



 

vad gör du helst en ledig kväll?
sitter på en uteservering eller brygga med mysigt folk/mysig människa, kedjeröker och dricker vin



vad är enligt dig, den ultimata sommarmaten?

potatissallad, grillad majs och halloumi, äppelcider och jordgubbar doppade i smältad vitchoklad

 

 

vad är ditt favorit ställe att vara på under sommaren?
där värmen och havet och människorna är. på en balkong kanske. eller på en festival



hur skulle den perfekta sommardagen se ut för dig?
vaknar tidigt men inte till alarm, kokar kaffe och äter en avocadomacka därute medan jag läser bok innan en gör undan ärenden och dylikt. mot kvällen träffar en upp vänner, sätter sig någonstans, någon spelar indierock från en medtagbar högtalare och en skrattar och myggorna håller sig undan och en dricker cider tills man blir lullig. sedan går en hem i tidig sommarnatt

 

bildkällor finns här.
 

ett fint sommarminne?

skulle säga att förra sommaren är som ett enda stort underbart sommarminne, är nästan säker att jag aldrig kommer ha en så bra sommar igen



finns det någon låt du förknippar med sommaren?

så så många! men de första som kommer till minnet är ulrik munther – ditt andetag, avicii – wake me up och summer heart – thinkin of u

10.06.2018 kl. 13:59

"du borde låta mig va, så ska jag låta dig bli. vill inte att du ska va min, jag vill att du ska va din."


en essä om symbolik i joseph conrads mörkrets hjärta, utprintad och inlämnad, vågade inte läsa igenom den. en årsfest. mattor, jackor och filtar att sitta på i parker. har du någon korköppnare? ja, alltid. jag drog ut strömkablarna ur väggen, drog upp gardinerna och drog med tvång fast dragkedjan på väskan. nu bor jag tillfälligt i gammalt men nytt hem. ska tillbaka till min stad om en vecka, men bara för två nätter.

 

du vet att du bor i en småstad då du måste leta i flera butiker innan du äntligen hittar hummus. då tanten i kassan tittar förvirrat och säger "hummus?" på ett sätt som att hon lika gärna skulle ha uttalat frågetecknet. det är tydligen varmare i norden nu än i resten av europa. min äldsta lillebror är tonåring, man kan inte nå honom. vet inte vad han gör och vad som pågår i hans liv. tänker på hur mitt eget liv var i den åldern och hur jag mådde. min yngsta lillebror är fyra och i trotsåldern. han häller ut sin läsk och skyller på någon som står en meter bort, han trampar ner mammas blomrabatter. mamma som lämnar på kaffekokarn åt mig då hon åkt till jobbet, bara att hälla upp, det gillar jag. mamma som sökte igenom hela stans affärer efter rätt dammsugarpåsar och till sist gav upp, köpte en ny dammsugare vars påsar är lättare att hitta. så kan man också göra, det är också en lösning.

 

13 maj kl. 12:45.
efter att ha spenderat en helg i vasa, innan jag lämnade.

 

mina skulderblad värker från boxningen igår. jag gillade det inte först, det kändes så aggressivt. en halvtimme senare och jag tänkte att det här skulle man kunna göra om. ett bra sätt att göra sig av med inre ilska. besvikelse. har haft så mycket besvikelse inom mig senast tiden, mest gentemot andra kanske. en sådan jobbig känsla, man blir så tafatt och maktlös. människor som inte stöttat när de borde ha gjort, människor som sårat. hjärtat mitt har brustit ett par gånger. konstigt stelt mellan oss är det. om vi ens längre är, jag antar att vi var. vi är förflutet, passerat, dåtid.


att vara på en fest där människor med idealkroppar inte pratar annat än utseende, ytliga ting, hälsa, hets och kroppar är nästan lika hemskt som att vara på en fest med ett bordssällskap du inte känner och som inte heller bjuder in till diskussion. att se folk sätta händerna på patta maggar, svänga sidan till i spegeln och säga "usch va fet jag ser ut i domhär byxorna" medan du själv sitter där med fett hängandes utanför byxlinningen. "nej, men du är ju jättesmal! åh, du ser så smal ut i den klänningen!", men ingen säger till dig att du är smal. det är bara smala människor som får kalla sig själva feta, bara smala människor som säger till andra smala människor hur smala de är. du sitter tyst hela jävla kvällen och ingen märker det.

 

men jag kände av de första sommarnätterna. försökte dansa och le, försökte att inte tänka. rökte två paket cigaretter under två dagar. fick mitt första myggbett. tittar på new girl och bonusfamiljen, lättsamma serier som inte ger mig hjärtklapp. behövde en stor förändring och färgade håret brunt, har alltid vetat att brunt är min färg. det är mörkare nu än vad jag hade tänkt, jag vet det är för att det kommer blekas under sommaren men i vissa ljus ser det svart ut och det ger mig ångest. jag har en pannlugg, det är ovant med hår i ansiktet hela tiden. hoppar över ett hjärtslag varje gång jag går förbi en spegel. längtar efter då jag vant mig, då jag tycker det är skitsnyggt. jag undrar ibland att om håret inte var dött, om man hade känsel i det - skulle människan ändå klippa i det, färga och tortera det trots smärtan? bara för att vara fin, så att säga.

17.05.2018 kl. 11:09

provsmakar livets heroin.

 

maj. äntligen. jag vaknar av fågelkvitter, så många olika som jag av vissa inte ens hört förut. jag lever för det här. solen som skiner in genom gardinerna, solkatterna. bar asfalt, snart mina bara fötter mot den och smutsen man drar med sig in. ungdomarna i klumpar vid ån och torget, dom står kvar på samma ställe när jag går hem. dofterna kommer fram igen, och den där behagliga sommarkvällsluften. vill sitta i timmar i bara jeansjacka, röka cigaretter, vara nostalgiska, dricka skumppa, lyssna på indierock. låt den här sommaren bli bra. jag undrar redan när mitt första myggbett ska klia, längtar efter just de där sommarnätterna men även höstträden. fasar redan inför mörkret och kylan som sedan kommer tillbaka och hur jag ska orka. men på något sätt gör jag det alltid, vinter efter vinter, jag dör och återuppstår. jag återuppstår nu.

 

 

då jag gick ut från föreläsningssalen insåg jag just i den stunden att det här var den sista för i vår. det är inte längre som förut, pirret och allt det förväntansfulla som byggs upp under den sista månaden av skola. inga betyg i handen, ingen den blomstertid nu kommer, ingen väntan på att få veta om man är student, ingen skolavslutning. men idag är jag ändå pirrig, det sprudlar inom mig. det sprudlar så mycket att jag inte kan hålla koncentrationen på texten i mera än fem sidor. men det gör inget för på måndag har jag min sista deadline, jag hinner ännu, och sen har jag officiellt sommarlov. eller så mycket sommarlov man nu kan ha med räkningar och hyror som ska betalas. varje gång jag äter på restaurang och ser servitörerna, till och med när jag ser dem på skärmen, så känner jag en klump i magen. jag har en så otrolig ångest över mitt sommarjobb och att igen vara servitör. jag hatar det. har bestämt att det här är sista sommaren, nästa år tänker jag söka alla jobb som inte är servitörsjobb.

 

senast ni hörde från mig var jag sjuk, jag var det länge. på samma gång gick jag igenom något tungt som ännu följer med, men jag gör mitt bästa. viktigast just nu är att jag slutar klandra mig själv, slutar pressa ner mig själv till den punkt var jag är helt värdelös i egna och andras ögon. jag som hatar öl och har noll pricksinne deltog i en beerpongturnering, ändå gick det sämre än väntat. jag och lina, det bästa jag har i mitt liv just nu, bokade kryssning för en natt för det förtjänade vi. jag har diskuterat hysteri och druckit vin på bokcirkel, firat en fin väns födelsedag, lyssnat på poesi och fått besök från stockholm. mamma hämtade hem mina plantor och sommarkläder för dom behövs mera i kristinestad nu, var jag snart sommarjobbar och bor. och jag firade såklart valborg, min första i åbo. och nu sprudlar jag. om två timmar åker min buss till helsingfors, där ska vi dansa och fira anna som fyller tjugo - har inte träffat henne sedan jag var där i januari vilket inte är okej, men tyvärr sanningen nu när ens bekantskapskrets spridit ut sig över svenskfinland, norden och världen. adolescence. däremot hoppas jag få läsa många böcker, skriva mycket och träffa många saknade den här sommaren - allt det jag inte hunnit med.

05.05.2018 kl. 13:07

en tillbakablick på tiden som gått.

 

ligger i sängen med rispig hals och undrar om jag ska orka städa lägenheten, om jag ska orka gå ut genom dörren idag ens. tittar avsnitt efter avsnitt av vår tid är nu. hoppas på att läsa ut en bok, om huvudet inte är alltför grumligt så att säga. egentligen var det förutsatt att bli sjuk efter all stress och ännu till på det en hel veckas festande. men vad kan man. och vad kan man när det gått två månader utan dansande fingrar över tangentbordet som lämnar ord efter sig här. jag finner inte tiden, kanske jag bara inte prioriterar det. och egentligen är jag otroligt trött på att alla inlägg här börjar med att jag beklagar mig över bloggens inaktivitet. det lättaste sätt jag kunde komma på för att ta igen tiden jag varit borta härifrån var genom att slänga hit ett par bilder med datum och (någorlunda) kort bildtext, så det tänker jag göra. häng med. varnar för återkommande bilder på mat och ord såsom: dans, vin, stress och tent.

 

13.1.2018

nytt år. jag var nyinflyttad i mina tjugosex kvadratmetrar, hade nyss färgat håret grått och klippt av det igen efter många om och men. vi blev snart en officiell styrelse och vårt arbete var påväg att inledas, det var pirrigt. här hade jag finbesök av evelina, jenny och tekla en helg. vi åt tortillas, en klassiker som aldrig kommer bli tråkig, och drack vin innan vi drog vidare till dansgolvet.

 

21.1.2018

jag drog till helsingfors en helg för att hänga med anna. vi åt pasta, drack vin eller gintonic, spatserade omkring längs fina gator, gick i butiker, dansade tills småtimmarna och tog oss friheten att spontant gå på lägenhetsvisning av en takvåning vi troligtvis aldrig någonsin i våra liv kommer ha råd att bo i. jag hälsade också på hos en saknad veronika, väldans fint.

 

5.2.2018

en fin fika på mitt nya favoritställe i åbo, pure hero, tillsammans med nathalie. ett försök att pausa från tenter, deadlines och kurslitteratur innan jag tog en weekend i vasa var jag representerade humanistiska föreningen på årsfest. det var hektiskt den här tiden, hann med pulkabyggande och fastlaskiainen här också innan jag begav mig till grannlandet.

 

15.2.2018

jag spenderade tre dagar i grannlandet, var sönderstressad men gjorde mitt bästa för att njuta. jag åkte dit för att se lady gaga med min barndomsvän oskar, tyvärr ställde hon ju in men kul tänkte vi ändå ha. han visade mig stockholms fina sidor, vi trängdes på beyond retros garage sale och lade alltför mycket pengar på mat. jag hann också hälsa på fanny i uppsala vilket var härligt. utöver det åkte jag uber för första gången och fick provsmaka på stockholms nattliv. hoppas på att snart få åka tillbaka.

 

18.3.2018

en månad gick då jag var i en bubbla av tenter, kurslitteratur och oändligt många deadlines. jag var flunssig mest hela tiden, mitt självförtroende låg på botten, ställde in roliga planer och hade varje dag ett minut-för-minut schema för att hinna med allt. sökte jobb, fick jobb. ändå hann jag få besök av evelina en helg, vi dansade - vad annars? och åt en väldans god lunch på pure hero innan hon begav sig hemåt igen.

 

23.3.2018

sen var alla uppgifter inlämnade, kurserna avslutades och det var pampasvecka och pampas nationaldag. jag befann mig i vasa redan från tisdagen. det var tungt och överlag en påfrestande vecka för mig. men så fint ändå att få se så många kända och saknade ansikten, och jag fick ju se bästaste albin live (spelar denna på repeat i skrivande stund).

27.03.2018 kl. 11:54

om februaritankar.

 

jag dricker mitt morgonkaffe med min favoritspotifylista på i bakgrunden. frukostbrickan ligger kvar i sängen med brödsmulor på. tänker att en månad har gått och att varannan dag har jag tänkt att jag vill skriva något här, men tiden har inte funnits. istället har jag formulerat texter i huvudet, skrivit ner några i mobilens anteckningar. jag har stressat på hög nivå. läst bok efter bok efter bok och försökt att klämma in annat än kurslitteratur, uppgift efter uppgift, ångestattack efter ångestattack och möte efter möte. känt att inte en sekund har jag haft över till något eget, för dom gånger jag gör något annat får jag dåligt samvete för "jag borde göra den där andra saken nu". ändå ser jag en del positiva saker här och där i mitt liv, på samma gång som så mycket är så dåligt just nu. eftersom att alla dessa tankar tillsammans skulle kunna bli en novell tror jag att jag tänker lista tankarna istället. för ni vet ju alla hur mycket jag gillar listor. varannan positiv och varannan negativ kör vi, för att jag själv ska se att allt inte bara är åt helvete. låta det goda väga upp det dåliga eller något sådant. det blir troligtvis en väldigt lång lista, en förvarning bara.

 

fotograf: Anna Betlehem
från när jag besökte helsingfors en januarihelg.

 

  • jag har nu yogat i en månad och jag mår så himla bra av det. det är en nybörjarkurs i ashtanga-yoga vid arbis jag börjat vid. det är krävande och inte vad jag förväntade mig i början, hade lite panik först men det börjar ta sig. har träningsvärk på ställen jag inte visste man kunde ha träningsvärk på, känner ett sådant lugn i mig själv efter varje timme och hur kroppen faktiskt börjar låsa upp sig.

 

  • fick veta att min psykolog vid studenthälsan bara är en kortvarig lösning. snart måste jag gå vidare till en psykolog hos kela, efter diverse andra saker man måste pricka av för att ens få göra detta, och dessa kela möten skulle kosta tjugo euro per gång och utföras två till tre gånger i veckan. vill jag lägga sextio euro i veckan på min psykiska hälsa? det är ett svårt beslut att ta för någon som inte ser värde i sig själv.

 

  • jag har nu ätit endast vegetariskt i en månad och det är så mycket enklare än vad jag trodde det skulle vara. jag mår bra av det och vegetarisk och vegansk mat är så himla gott och jag tror nog inte att jag någonsin kommer gå tillbaka till att äta kött igen.

 

  • det finns personer omkring mig som inte visar någon som helst respekt eller medkänsla för andra, de kan inte ta något som helst ansvar för sina handlingar. personerna har aktivt försökt utesluta mig, talar bakom ryggen och yttrar saker man borde förstå att hålla tyst om. jag har mått otroligt dåligt på grund av detta och försökt göra mitt bästa att alla ska känna sig trygga men nu har det gått för långt och jag klarar det inte längre. tidigare har jag totalt klippt liknande människor ur mitt liv men den här gången är det mera komplicerat och det går inte hur gärna jag än vill. situationen är just nu ganska allvarlig och jag vet inte vad som kommer hända efter det här, jag vet bara att jag inte längre kan ta ansvar för det och må dåligt av det. människorna måste själv växa upp och öppna ögonen, och jag hoppas för deras skull att dom gör det.

 

  • föreningsverksamheten har börjat och de nyinvalda är nu enligt lag officiellt nya styrelsen för humanistiska föreningen vid åbo akademi. min post är sekreterare och det är en hel del jobb men också en fin merit på cv:t och jag trivs verkligen. jag tycker verkligen om de andra styrelsemedlemmarna och jag ser framemot det här året med dem och hur vår vänskap utvecklas. också vad allt vi kommer få ordna och uppleva, redan nu i helgen ska jag upp till vasa och representera föreningen på årsfest. jag är lite nervös men det går säkert bra. ikväll blir det sitz med alla andra större föreningars styrelser och nästa vecka får vi visa upp vår egengjorda pulka på fastlaskiainen. kul kul kul!

 

  • min ångest har förvärrats. troligtvis en blandning av stressen, dåligt självförtroende och det redan nämnda dilemmat med dåliga personer. jag har nu i cirka två veckor gått på ångestdämpande medicin, jag tar dem vid behov men jag kan säga att det är väldigt ofta nu för tiden. det är ändå skönt att ha dem som säkerhet, så att jag klarar av livet trots ångesten.

 

  • jag har köpt en menskopp! inte hunnit testa den ännu men jag återkommer, känns skönt att tänka på alla pengar jag sparar på att inte köpa tamponger i alla fall.

 

  • med studiepsykologen har vi kommit fram till att min "scenskräck" verkar ligga i förväntningar jag själv och andra har på mig och är egentligen en skräck över hur folk ska se på mig och tänka om mig. ahapp.. så vad gör man nudå?

 

  • jag hade det trevligt med mamma då vi åkte ner till åbo i början av januari för att handla saker till lägenheten, packa upp och skruva upp hyllor. åt sushi, drack cider och så sov hon över. på grund av mitt hektiska schema blir det alltid uppskjutet när jag ska hinna hem, vilket är synd. just nu satsar vi på början av mars. idag fyller mamma förresten år! så grattis världens bästa mamma, jag uppskattar henne så mycket verkligen.

 

  • och vi avslutar med ännu mera positivt: det var najs helgen när jenny, tekla och eve bodde hos mig trots att det var trångt på min tjugosex kvadratmeter. helgen i helsingfors var också så skön. att få tänka på något helt annat och komma bort och hänga med en saknad veronika och få bo hos anna som visade mig huvudstadens fina sidor. bra att man ändå bor nära, för sex euro slapp jag tur-retur och det är bara en två timmars bussfärd. och nästa vecka ska jag till stockholm och hänga med oskar! det var meningen att vi skulle se lady gaga men hon ställde tyvärr in resten av sin turné på grund av sjukdom, men det stoppar ju inte oss från att ha en trevlig tid. jag vill också ge kärlek åt alla som stöttat mig den senaste tiden, alla kramar och fina ord och förståelse jag fått i det här "spektaklet". jag är så så glad att ha dessa människor i mitt liv, nya som gamla. tack. ni betyder så mycket.

07.02.2018 kl. 09:44

tvåtusensjutton-listan.

listan lånad av flora.

 

min största personliga framgång i år är:

att jag blev student, slapp in till min drömutbildning och åkte spontant iväg till åland helt på egen hand för att jobba. allt det redan nämnda gjorde mig så mycket starkare i mig själv och speciellt sommaren på åland fick mig att inse att jag kan göra vad som helst och inte behöver någon annan att luta mig tillbaka på. jag har också växt så mycket känslomässigt, jag har insett att alla inte är bra människor och att man inte måste vistas runt dessa medan man på samma gång också ibland måste lära sig att vistas runt dessa

 

det här gjorde jag 2017 som jag aldrig gjort förut:

anmält mig till yogakurs, börjat dricka (och tycka om) rödvin, tvättat mina egna kläder och demonstrerat (och ordnat demonstration)

 

de här länderna besökte jag:

inga spännande destinationer precis men åland, om det räknas, och sverige. önskar att det skulle ha blivit mera utomlandsresor men det är okej, allt kan man inte hinna med och detta har minsann varit ett fartfyllt år

 

det här saknade jag 2017:

halva året gick mycket åt till att sakna min gamla klass och vänner som försvunnit ut hit och dit i världen och landet. jag har saknat min gamla lägenhet, vasa och åland efter att ha kommit hem därifrån. nu som då har jag saknat min familj och katterna. jag har saknat närhet, säkerhet/bekvämlighet och att äta tomat

 

det här datumet från 2017 kommer jag minnas:

den tredje juni. klyschigt svar men den stora studentdagen alltså

 

det här var det häftigaste som hände 2017:

svarar precis som flora, #metoo

 

det är var min största karriärsmässiga framgång:

kan väl inte säga att jag har någon karriär ännu men att ha börjat studera litteraturvetenskap är ju en väldans framgång som kommer leda till början av min karriär inom något litteraturrelaterat. är ändå väldigt stolt över alla de jobb jag haft i år, har lärt mig vad som krävs av en servitör, hur man häller vin korrekt till exempel. och att vara bartender har jag också fått testa på, jag gör ganska fina och jämna lager i en hotshot nu för tiden ska ni veta

 

mina bästa läsupplevelser:

min mormor hälsar och säger förlåt av fredrik backman, ett liv för lite av kristofer ahlström, onda boken av kaj korkea-aho, milk & honey av rupi kaur och jag ger dig solen av jandy nelson

 

min bästa tv-serie:

har börjat kolla one tree hill och fyfasen vad jag älskar det. också the handmaid's tale och 13 reasons why

 

mina bästa filmer:

to be bone berörde mig väldigt mycket. och beauty and the beast var ju väldans mys. annars så har jag inte sett någon riktigt riktigt bra film i år faktiskt, tyvärr

 

det här önskar jag att jag hade gjort mer:

stannat längre på festerna, hållit in gråten och känslorna, kramats, visat mina nära och kära hur mycket dom betyder, sparat pengar och utövat mindfulness

 

min födelsedag 2017:

det var ju alltså i fredags det som jag fyllde tjugo bast. firade den i vasa med fina människor. åt ostbricka, drack vin, spelade spel och hamnade med på utgång. vid fyra tiden på morgonen sov jag sött och var väldigt nöjd med dagen

 

det här fick mig att må bra:

musik, människorna i mitt liv, fluffiga djur, organisation och fokus

 

01.01.2018 kl. 14:46

en önskelista.

 

nu är det ju redan dan före dan före dopparedan så denna önskelista kommer väl en aningen försent, som tur är finns det folk som köper julklappar dagen före och en viss tjej (läs: jag) som fyller tjugo solsnurr om exakt en vecka.

 

passande nog flyttar jag ju också officielt till min nya lägenhet i januari och det ska förstås firas med inflyttningsfest och vad jag märkt är att folk gärna köper inflyttningspresenter till sådana tillfällen. hint hint hint. är ju egentligen inte så mycket för materiella presenter eftersom att jag inte vill äga för mycket strunt och hålla livet minimalistiskt, tycker mera om att bli bjuden på en kaffe och vad gäller min födelsedag vill jag bara hitta på något mysigt och skoj tillsammans med fint folk. men å andra sidan älskar jag att pyssla ihop dessa collage och det blir en bra översikt för mig sedan när jag råkar ha extra pengar över (händer cirka aldrig men man kan ju drömma, jag kanske vinner på lotto trots att jag inte spelar lotto).

 

marimekko klänning / porslin (och det mesta) från indiska / produkter från l:a bruket och nicolas vahe / prenumeration på kinfolk / böcker om skrivande (här marguerite duras writing och stephen kings on writing)

 

vinylskivor (här the xx med xx, lana del rey med lust for life och she & him med christmas party), iittala essence glas (vill fortsätta min vittvinsglassamling men skulle också vilja ha de små dricksglasen och rödvinsglasen i serien), muminmuggar, röd/orange kånken, en marshall spelare i brunt eller vitt och lite marimekko kärl

22.12.2017 kl. 11:32

man måste inte alltid orka, du måste inte alltid orka.

 

ja, du. det här är till dig, du som jobbar och jobbar och jobbar och aldrig vågar stanna upp. du som är känslig för intryck, du som gått igenom mycket den senaste tiden, för mycket. du som bara är trött helt enkelt - stanna upp. ge dig själv tid för återhämtning. många gånger har vi alternativ, andra vägar att ta. världen går inte under för att du inte går och skriver den där tenten eller för att du säger nej till ett projekt eller inte gör det där du känner att du måste ha gjort just idag.

 

jag är en sådan som till nittionio procent alltid lyssnar på magkänslan, och jag rekommenderar det. men i lite mindre utsträckning. kanske. ibland. men seriöst, ibland måste man lyssna till sitt hjärta. jag höll på att gå under med den här flytten, studierna och allt annat som kan komma ivägen då man är mänsklig och lever. jag håller ännu på att gå under to be honest. igår var det dags och jag svettades under min stickade tröja då jag sprang upp och ner med tunga kartonger, fick hjärtklappning av stressade föräldrar och bröt ihop tre gånger på ett par timmar. kaffekokarn läckte vatten på mina böcker, den nya lägenheten hade minimalt med förvaringsutrymmen och jag visste inte var jag ville ha upp min stringhylla. men nu är det över, typ. för i år i alla fall. men för att ta mig hit fick jag ställa in diverse saker, gråta, stressa och till sist boka om min hemresa till en dag tidigare och helt enkelt bara bestämma mig för att jag kan inte skriva den där tenten just nu. jag kommer inte att skriva den där tenten. och det är okej. det finns omtent. jag gör det i januari, när jag hunnit bli hemmastadd och känslorna inte svallar över längre. jag hade alternativ, jag såg alternativ, jag såg att jag inte orkade och jag gjorde det som verkade bäst för mig.

 

det är för fan okej. det är okej att säga nej, sätta ner foten. du är ingen supermänniska, vissa klarar mer än andra men ingen klarar allt. anledningarna kan vara oändliga, det kan vara psykisk ohälsa eller alltför stora krav på dig själv och från utomstående. oavsett anledning ska du få känna att det är okej att ta en paus utan att också få dåligt samvete. speciellt i dagens samhälle finns det nästan en sorts tabu över att inte orka, att ta avstånd och bara inte göra någonting. du är svag, du är lat, "men skärp dig, det här låter bara som undanflykter inte har du alls så mycket på gång ju varför är du stressad" eller "ta tag i det och sluta skjuta upp dina problem" har jag fått höra. men ingen annan kan säga hur du borde känna, hur mycket du borde orka - för att ingen kan veta hur det ser ut på din insida. det kan vara kaos, fullt av mörker och ett helt jävla krig där inne. det vet dom inte, så lyssna inte på andra utan lyssna på dig själv. du vet bäst. december är för många en jobbig månad full av stress, dom sista sakerna ska fixas och förväntningar på jul och nyår är stora. för en gångs skull. släpp alla krav. släppt allt, om det är vad du behöver, gör vad som är bäst för dig.

 

snälla.

ta hand om dig själv.

var snäll mot dig själv.

för vem ska annars?

 

bildkälla

22.12.2017 kl. 09:34

medmänsklighet.

 

long time no see. livet har varit hektiskt, som vanligt. men vet ni, det klarnar faktiskt. och på fredag får jag jullov och det kunde inte sitta mera fint med ledighet, lyxen över att bo hemma på landet och inte behöva tänka på ekonomi och städning och matlagning, att få umgås med familj vänner och kissemissarna, få fira jul kolla chrismukkah avsnitten från varje the o.c. säsong och äta gott, fira tjugo år på denna jord, fira ett nytt år och en ny start och då ska jag klippa av håret igen och flytta. japp, ni läste rätt. jag fann mig en etta i ett väldans mysigt och litet trähus. nära uni, nära allt, tyvärr väldigt väldigt dyr. men vi får se hur det går. det är i alla fall en stor lättnad att ha ett hem och tusen tack till alla ni fina som stöttat mig den här tiden när ångesten och stressen tagit över.

 

 

en liten morgongif på det. idag tänker jag inte ta av mig pyjamasbyxorna, inte ens om jag bestämmer mig för att spatsera iväg till butiken och köpa något gott. på schemat står storstädning av lägenheten och ska också försöka packa ner resten av mina grejer i flyttlådor - har inte så värst mycket kvar nu. skulle också gärna vilja läsa ut en eller två böcker idag. kolla serier, kanske en film. men det är väl bara önsketänkande att hinna med så mycket på en dag.

 

och den senaste tiden då? har druckit vin och mumsat sushi med min favorit lina, myst med klassen och utbytit secret santa klappar i form av pocketböcker, firat lilla jul hemma i kristinestad, haft finbesök i åbo och hoppat runt till hov1 som spelade på glöggrundan, upplevt mitt första spex och därav också skrattat så mycket att man fick ont i magen och nästan spottade rödvin i nacken på den framför, fikat med saknade vänner, upplevt min första årsfest (som jag var med och ordnade) och även min första silliz och det var väldans kul. allt det ovan nämnda alltså, allt var väldans kul.

 

och jo, jag tatuerade ju mig också, som ni kan se både ovan och nedan. fem timmar av ren och skär smärta, men ack så värt och ack så fin den blev och ack vilken duktig människa susanne remahl är (hon som designade och tatuerade). nu är min högra arm värd åtminstone sexhundra euro, fniss.

 

 

annars så har jag hängt mycket i vår klubblokal den senaste tiden, var jag nu också är med i rådet. och inte bara det, är också den nya sekreteraren för humanistiska föreningen under verksamhetsåret tvåtusenarton. sjukt. men kommer nog att bli ett väldans kul och givande år tror jag. och i torsdags hade vi #metoo och #dammenbrister demonstration på åbo torg, jag var med och ordnade och ack vad glad jag blev över hur många som dök upp. det finns hopp för mänskligheten alltså, så så mycket kärlek.

 

tyvärr har jag på samma gång fått uppleva så många stunder den senaste tiden då jag också tappat mitt hopp på mänskligheten. jag har fått lära mig saker, oftast den hårda vägen. hela den här hösten har varit en stor jävla ögonöppnare för mig. det finns människor som helt enkelt bara inte bryr sig om någonting annat än sig själva, allt dom gör och säger ska gynna dem själva. jag vet att jag själv alltid tänkt mig att sociala och pratglada människor också är väldigt trevliga, men hur trevliga är dom egentligen ifall den enda anledningen till att dom "älskar att prata och träffa nytt folk" är för att dom får prata mera om sig själva och stå i centrum. speciellt i dessa #metoo tider, det gäller inte bara internettroll utan folk runt omkring en, till och med vänner kan yttra så hemska åsikter så man vet inte vad man ska ta sig till. är det värt att ens längre kalla sådana människor för vänner? själv har jag varit feminist och samhällsaktivist och så vidare och så vidare i fem år, det är en självklarhet för mig. orättvisor ska inte godtas och nej, alla har inte rätt till sin åsikt om det är så att den åsikten kränker en annan individ. nazister ska inte få gå på våra gator. och när man är som mig så är det också svårt att förstå folk i samma ålder, vuxna och äldre människor då dom väljer att vara helt utan sympati, empati och medmänsklighet. men om dom inte bryr sig om andra, om mänskliga rättigheter, om samhället och andras känslor - varför skulle dom bry sig om just dig då? dessa människor skulle inte tveka en sekund att lämna dig bakom då det kommer till det. tack gode gud att man faktiskt får välja sina vänner och att det ändå finns så många goda människor att välja bland.

10.12.2017 kl. 12:06

text utan bild.

 

usch vilken deprimerande plats det känns som att den här bloggen blivit. jag ljuger åtminstone inte. fast ibland vet man inte riktigt hur mycket sanning som är tillräckligt, för mycket sanning.

 

när det redan känns som att man är på botten så tänker man alltid det värsta, men ändå inte att det ska finnas någonting under botten, att ännu fler hemska saker kan hända och att man kan sjunka längre ner. när jag är på botten är jag apatisk, deprimerad och väntar på bättre tider. att det ska komma ännu sämre tider var inte väntat, inte välkommet. såklart det inte var.

 

det har varit så mycket det senaste tiden. en fucking berg-o-dalbana. i vissa stunder har det känts riktigt bra, typ att fyfan vad jag älskar att studera det här, fyfan vad jag älskar att hänga med andra humanister och liksinnade, fyfan vad jag älskar mina nära och kära och fyfan vad jag ändå kanske gillar åbo. andra stunder är jag mest stressad, och faktum är att det är stressigt att ha sig själv att ta hand om, ett psyke, ansvar att betala hyra räkningar och städa på samma gång som du ska ha koll på precis allting, hitta alla texter och hinna läsa dem till föreläsningarna. hänga med på föreläsningar. få bra resultat. men det är bara livet. ibland har man mera att göra än annars, som nu den senaste tiden med tenter och årsfestprogram och annat skoj eller icke skoj. jag har väntat på lättsammare tider, jag har väntat på min psykologtid och min läkaretid. ändå hållit huvudet högt. tills det bara inte går längre.

 

när allt känns tungt och stressigt och man har svårt att fokusera så tror man inte att livet ska falla ihop lite till, att det ska börja kräva att du lägger ditt redan försvunna fokus på något ännu större. varsågod, sa livet, i januari blir du hemlös. bäst som fan du hittar något nytt nu och det snabbt som fan, spottar livet mig rakt in i ansiktet. och jo förresten, tillägger livet, låt mig också presentera lite lägenhetsstrul och se till att du kanske går flera hundra euro på minus om du inte agerar rätt och tar dig ur det här strulet. och nej du har inte gjort något fel, det är inte egentligen ditt ansvar men nu är det bara såhär, avslutar livet med att säga.

 

och nu är det här allt som får rum i mina tankar, fast egentligen får det ju inte rum. jag röker fem gånger oftare än tidigare nu. jag går in på toaletten och gråter så fort jag får chansen. jag kommer försent, missar saker, håller på att bryta ihop, skippar saker, orkar inte studera. allt jag kan tänka på är att finna ett nytt hem. jag springer på lägenhetsvisningar, scrollar igenom bostadssidorna så fort jag får chansen. innan jag somnar, på natten, då jag vaknar, då jag borde studera och på föreläsningarna och under lunchen. hela hela tiden. jag lägger all min tid och energi på detta. undrar hur jag ska ha råd. lovar att inse att man är själv i den här världen och alla ser efter sig själva. se på hur alla lämnar dig, sa nån, ingen skulle någonsin hjälpa dig eller bry sig om dig utan att få något utav det. jag säger emot, men börjar ändå tvivla. vilken naiv jävel jag är.

 

just nu vill jag fly fältet. jag vill lämna allt. ta ett mellanår fast jag inte kan det under mitt första år. jag vill bo någon annanstans, där man går och kollar en lägenhet säger att man tar den skriver kontrakt och tada! den är din. inga omöjligheter. till skillnad från här då alltså. jag vill ta tid att tänka på mig själv och min hälsa, kanske jobba, kanske inte göra något. bara inte stanna här i den här staden. just nu känns den som gift, människor som gift. och vad gör jag om jag blir utan hem? har jag råd att vara envis? för jag klarar inte av att med min ångest (just nu) bo med någon annan, bland andra, att dela dusch och kök. det går inte. så vad fan gör man.

 

bara håll tummarna för mig allihopa, hör av er om ni vet av något boende som inte ligger längre bort från stan än jag redan bott. skicka mig en bön. ge mig en kram om du ser mig. fråga bara vad som hänt om du absolut bryr dig. och hoppas med mig att idag blir bra, att jag orkar stiga upp, orkar borsta tänderna, orkar med årsfesten imorgon och att den faktiskt blir trevlig - att vårt jobb kommer ha lönat sig, och att jag orkar fortsätta med lägenhetsvisningar på måndag och att jag orkar studera. att jag bara orkar leva, ett litet tag till, jag hinner inte trycka på paus just nu. hur gärna jag än vill.

17.11.2017 kl. 09:06

 

en tjugo år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow