om honom och allt det destruktiva.

23.06.2018 kl. 14:46

 

tårarna rinner medan jag skriver och det strålar en smärta genom kroppen varje gång jag upprepar i mitt huvud sakerna han sa och sakerna han gjorde. men jag föreställer mig att smärtan skulle avta med orden, genom att skriva och läsa mina egna ord skulle jag kunna acceptera att det är påriktigt och att det jag behöver är att släppa ut alla hemligheter och med dem också smärtan. kanske inse att jag inte är ensam, inse att det inte är mig det är fel på.

 

mitt första förhållande var inte bra, det är ingen hemlighet. det var destruktivt på så många sätt och vis och lämnade mig slagen blå och gul efter att jag kommit ut. jag trodde då att jag aldrig skulle älska igen, men så gjorde jag det ändå, och jag gjorde det hårt. från tvåtusenfemton har jag nu älskat en och samma person, men också hatat. speciellt det senaste året, det har tagit så hårt på mig och fastän han var trehundrakilometer bort så kunde hans ord på skärmen lämna mig gråtandes på toalettgolvet. fastän vi inte ens var tillsammans, för vi gjorde slut då jag styrde iväg mot åland och sedan åbo. jag säger inte att det vi hade innan var bra, det var det inte alltid och det vet många. men jag beskyddade honom, kom med ursäkter, trodde att han skulle ändras. för han hade bra sidor, påriktigt. vi hade så många fina stunder och i dem kunde han vara världens gulligaste, folk trodde inte alltid på mig när jag berättade men jag fortsatte kämpa för att skaffa rättvisa till vårt förhållande och mitt val att lämna hos honom. men det finns inga fler ursäkter nu, hur jag än försökte så blev det svårare och svårare och nu vill jag inte ens mera.

 

jag vet inte varför vi inte bröt kontakten just då när vi gjorde slut för ett år sedan men vi drogs alltid tillbaka. vi har aldrig grälat så mycket som det senaste året och han har aldrig fått mig att må sämre, och det blev långsamt värre och värre. sakerna jag gjorde tillsammans med honom det senaste året kommer jag ihåg som ångest, tårar och en kväll han förstörde. studieevenemanget i vasa på hösten som vi gick på tillsammans, när han inte ville ha med mig på mellanfesten och lämnade mig frusen och stupfull och ensam på en trottoar. han tog tag i mig och skrek mig rakt i ansiktet, jag försökte lugna ner honom men tårarna rann och det provocerade honom. nyckeln till hans lägenhet ville han inte heller ge mig. jag hade ingenstans att ta vägen, ingen jacka. på grund av det så funderade jag och inblandade vänner om det var så smart att låta honom komma med oss och sova hos mig under ett studieevenemang i åbo någon månad senare. jag berättade om våra tankar för honom men han lovade hårt att han skulle sköta sig, inte dricka för mycket och inte ställa till med något. jag trodde på honom och sa okej, han var så övertygande, trots att mina vänner inte trodde - de hade fått nog för längesen på att se mig förstörd och sårad på grund av honom. dagen kom och det gick helt okej tills han började bli lite för full och fräckheter kom ur hans mun innan han gick ifrån mig. han kommer tillbaka och säger förlåt men när vi ska hem vägrar han komma i taxin med oss och kallar mina vänner för horor. senare i lägenheten fortsätter han bråka med mina vänner. jag skämdes. sedan kom juldagen, en natt jag nog aldrig kommer glömma. jag ville fira den med honom men han ville inte att jag skulle komma på hans fest fastän några av mina vänner var där. trots det så hörs vi när barerna stängs och det blir bestämt att jag ändå ska komma till honom och sova. väl där tar det bara någon minut innan han blir hysterisk, säger att jag inte kan visa respekt och att jag ska ut ur hans lägenhet. han tar tag i mig, puffar, drar och försöker bokstavligen slänga ut mig genom dörren. jag försöker försvara mig, försöker lugna ner honom. hans hårda grepp tar ont och jag är för första gången någonsin påriktigt livrädd för honom. han slår in mig med huvudet först i väggen och det strålar av smärta, först då tror jag att han vaknar till och inser vad han håller på med. nästa dag har jag ont överallt, blåmärken och en stor bula i huvudet. han säger inte förlåt, han försöker bortförklara men säger att det inte kommer hända igen - bara jag sköter mig så att säga. han säger att det är någonting med mig som triggar honom att bli så våldsam.

 

efter den händelsen är det på tal igen om att bryta kontakten. jag är förstörd, sårad och rädd och spelar upp händelsescenariot om och om igen i mitt huvud. men vi fortsätter som vanligt. en årsfest i februari och allt går bra tills lite senare då han igen druckit lite för mycket och säger de mest elaka sakerna till mig. jag börjar gråta, får ångest, vill dö. just innan detta har jag just fått ångestdämpande utskrivet, man tar dem vid behov men jag inser snabbt att enda gången jag tar dem är när han gjort mig något. jag ska bo hos honom under pampasveckan i mars som näst men vi bråkar varje dag, jag ställer krav och säger ifrån. han säger att jag inte är samma person längre, att jag blivit en sämre person och att vi inte går ihop. jag undrar om han säger så just för att jag ställer dessa krav, inte längre vill ta hans skit eller är rädd att säga ifrån för vi är ju faktiskt inte tillsammans. under fredagen ska vi till kvällsfesten och lyssna på albin, jag ser mycket framemot det. det är trångt och varmt och ångesten kryper på mig av folkmassan. jag försöker hålla mig nära honom och hålla hans hand men han vill inte, puffar bort mig och ryter till. jag sätter min hand på hans rygg och arm men det får jag inte heller. han blir arg. jag försöker förklara att jag får ångest av trånga folkmassor och att det skulle kännas bättre och hålla tag i honom. han säger att kanske man inte ska gå på en konsert då om man är så känslig. jag gråter genom spelningen, försöker låtsas att det är av lycka men det är det inte.

efter det här har vi båda fått nog. han vill bryta kontakten helt. först säger han inte varför, han säger inte ens att han vill bryta kontakten utan han ignorerar mig och svarar endast med elakheter. jag är upp och ner under en månads tid, förstår inget tills jag äntligen får honom att säga vad som pågår. han vill att jag ska bort, han vill aldrig mer se mig eller ha att göra med mig. jag är helt enkelt skitjobbig och inte alls en lika bra person som förr. dagen efter får jag hög feber, psykosomatiska besvär är normala för mig. jag envisas med att vi har ett ordentligt avslut ansikte mot ansikte när jag nästa gång ser honom, det blir i mitten av maj. jag försöker förstå bättre men han bara upprepar "bort, bort, bort". det var inte vad jag förväntade mig men jag kände att jag nu kunde lämna det bakom mig, acceptera att han inte vill vara i mitt liv mera och att vi var på god fot. men ändå fortsatte det. då fick jag nog, då tog jag ansvar och mötte upp honom för att säga att det inte funkar såhär mera. jag ber honom blockera mig ett litet tag. efter det blir han närgången och jag går med på att vi ligger en sista gång och jag stannar över natten. när jag går därifrån på morgonen känner jag påriktigt en ro inom mig, att nu är det över och det här känns faktiskt okej. jag börjar må bättre, jag känner inte att jag måste skicka till honom eller att jag måste se honom.

första juni, skolavslutning och jag är i vasa och firar med vänner. vi köar in till baren då jag ser på min telefon att jag har två missade samtal från honom och ett meddelande som undrar vad jag gör. jag blir i chock, tror att det är något fel på skärmen. vad vill han? när har han tagit bort blockeringen? jag svarar och han vill att jag ska komma dit, han hade mått dåligt och redan farit hem. jag säger nej, jag vill festa med mina vänner nu. men dagen efter åker jag dit för att titta till honom då det inte gått att ringa och jag blivit orolig. jag är arg men lugnar snabbt ner mig. han ber om ursäkt för att han skickade, att han bara ville ligga. vi ligger just då. han är gullig av sig, undrar varför han beslutat att bryta kontakten med mig just nu när jag är så söt och somrig med mina fräknar och min bruna pannlugg. jag är kluven och förvirrad, jag hade ju mått så bra utan honom, jag klarade ju mig så bra. men på samma gång kändes det så bra med närhet och fina ord så jag tänkte att det här kanske funkar, vi behöver inte gå tillbaka till vad vi var men så länge det är såhär lugnt så kan vi väl ses nån gång och ligga.

 

senast jag var där var för några dagar sedan. jag är blockerad av honom överallt nu. det sista jag gjorde var att ge honom min gamla iphone helt utan att be om någon sorts ersättning, jag städade hans lägenhet. det var innan han avböjde till att ligga då han fick veta att jag har hår under armarna. också innan han hade sagt elakheter, att han ångrar att han låtit mig komma dit för att jag är så jäkla jobbig. jag är sjuk i huvudet. jag blir sårad och går ut ur rummet för att dölja tårarna som faller, vet hur provocerad han kan bli av mina tårar och känslor. "plötsliga mensiga utbrott" har han kallat det när jag blivit ledsen av något han sagt eller gjort. men han märker att jag gråter och han blir hysterisk, ropar åt mig att gå ut ur lägenheten. efter det här valde jag alltså att ändå ge honom en chans, men då kom det här, att han inte ville ligga med en kvinna som har hår i armhålorna. då orkade jag inte mer, det här var inte vad jag förväntat mig och jag förtjänade inte det här. det fick räcka. han försökte inte försvara sig, han blockerade mig istället överallt direkt. jag förstod att han ville få det att se ut som att det var hans val att bryta kontakten, fast jag redan skickat att jag inte ville ha någonting att göra med honom mer. jag ville inte ha alls att göra med denna känslokalla och kvinnohatande människa igen.

 

jag känner mig stark på samma gång som jag känner mig ledsen och deprimerad. på samma gång som tårarna rinner och jag tänker att jag vill dö. jag vet inte om det är över nu, om jag tagit mig ut, men jag hoppas för jag orkar verkligen inte mer. skulle jag fortsätta nu så skulle det förgöra mig totalt. jag är redan så förstörd. mitt självförtroende ligger på botten på grund av honom. jag hatar min kropp på grund av honom, jag började hålla in magen och försökte sitta så inte armar, lår och mage skulle se alltför ocharmiga ut men ändå kom han där och tog tag i fettet. skrattade och frågade "nämen vad är det här". sa att huden på mina baklår såg ut som grynost. jag var aldrig tillräckligt bra, han var aldrig nöjd. han fick mig alltid att skämmas för mina val och den jag var. han hatade hur jag var när jag var full, shameade mig varje gång jag var på fest eller något studieevenemang, kallade mig fyllo. långsamt växte en ångest fram som jag hade varje dag efter en fest var jag ångrade allt jag sagt och gjort, en morkkis var jag tänkte att alla nog hatar mig nu. jag är inte helt frisk ännu från mina psykiska besvär men fast jag är bättre har jag ändå aldrig känt mig så konstig, ensam och sjuk i huvudet som senaste året. hysterisk och sjuk i huvudet var det han kallade mig varje gång jag visade känslor.

jag tror inte att det är jag som blivit en sämre person det senaste året, jag tror att jag blivit starkare medan han försökt dra mig ner, få mig att lyda och vara så som han vill. men jag är allt han inte vill jag ska vara. jag är feminist, antirasist, mullig, högljudd, flummig och lite annorlunda. jag klär mig inte för att framhäva och vara trendig, jag klär mig som en gammal mommo, som han brukade säga, eller också så klär jag mig precis som jag vill. att jag slutat raka mig var tydligen droppen för honom, men det fick mig att vakna till. inse att jag inte kan fortsätta såhär, att han inte kan fortsätta såhär. att han kanske hade goda sidor förut och visade kärlek och respekt men han är inte den längre, han är inte den jag blev kär i. mina känslor för honom kommer ändå tyvärr vara kvar en lång tid till, tror jag, men det betyder inte att jag måste vara kvar hos honom. nu måste jag bygga upp mig själv igen och verkligen göra allt för att inte gå tillbaka till det där.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Oj Natalie vilken stark text. Du är så modig och jag e stolt över dig som skriver detta inlägg. Jag har ju också varit i ett likadant förhållande, och jag vet hur det känns. Det är fruktansvärt. Men dessa människor är inte värda vår energi. Det gör ont, så helvetes jävla ont, men en dag är man tvungen att ge upp på personen och inse att man förtjänar bättre. Fö "Nortti" de gör du. Du har så mycket vackra och magiska egenskaper. Vi måst lita på att det finns nån som älskar,respekterar och förstår oss inklusive alla tankar,känslor och unikheter. Vi har int pratat på länge, men jag ville skriva hit då jag läst. Jag tycker styrkekram låter så fjuttigt, så istället sänder jag bara MASSOR med styrka och "fananamma" till dig. Ta hand om dig, och så kanske vi ses i vasavimlet nån dag! / Jontte
Jonna24.06.18 kl. 08:47
oj tack så jättemycket för dina fina ord jonna, det betyder massor för mig! massor med styrka och kärlek till dig med, vi ses säkert snart <3
05.07.18 20:33

 

en tjugo år gammal finlandssvensk gäri som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer