"i'll leave you choking on every word you left unspoken, rebuild all that you’ve broken. and now you know every wound will shape me, every scar will build my throne."

05.07.2018 kl. 15:13

 

jag är i en tid då alla sångtexter, lyriken, talar till mig. jag relaterar själv eller så känner jag att han borde relatera till dem. har börjat uppskatta kilometrarna som går att cykla hem efter jobbet. musiken i öronen som stärker mig, doften av hav, solnedgångar, en skock med får, kossor som betar, ängar och katter i diken som ger mig ångest över ifall en bil skulle komma och de skulle springa rakt ut framför den. jag gillar regn men inte att cykla i regn dock. promenader i regn är okej.

 

folk jag knappt känner, folk jag känt en gång i tiden men inte längre och nära vänner lämnar ännu ord och hjärtan i min inkorg. för varje bokstav blir allt mera äkta för mig men även lättare att hantera, lättare att sätta bakom sig. om han skulle läsa det jag skriver så skulle han inte vara chockerad, allt det jag skriver har han hört från mig förut. jag har gått på repeat i timmar medan tårarna fallit för att han vägrar förstå. du överdriver, sluta gråta, du är galen, sluta vara så jävla känslig. så sa han. jag låtsades aldrig som att allting var okej, han visste, han vet. han brukade själv "skämta" och säga att han var en kvinnohatare som psykiskt misshandlade mig, "hur kan du vara med en sån som jag?". jag vet inte hur jag kunde. eller rättare sagt kunde jag inte, därför blev det som det blev nu. jag var i alla fall rädd för en likadan reaktion nu, att folk skulle säga att jag är känslig och överdriver. men orden, ord som att han är vidrig och torterat mig och att jag förtjänar så mycket bättre - de har fått mig att inse att jag inte överdriver, alla mina ord och reaktioner har varit en stor underdrift. min text om honom är inte samling av allt han gjort, det är en kort text med utdrag av det som kommit till mitt minne först. det finns så mycket oberättat som inte ens måste berättas, för folk förstår. folk förstår bättre än jag själv gjorde.

 

ibland saknar jag någonting ändå, saknar honom men ändå inte honom. mitt hjärta hoppar över ett slag när jag råkar höra en låt han gillade, när jag känner doften av hans deodorant eller parfym, när jag ser någon vars nacke liknar din eller händer som liknar dina. men det kan också vara rädsla jag känner. en rädsla för att han, du, ska vara där var jag är.

 

många vet och hoppas att jag ska finna någon som ger mig kärlek och behandlar mig rätt, jag vet också att det finns en sådan människa därute för mig och jag hoppas jag kommer träffa hen. men inte just nu. jag kan inte alls tänka i sådana banor. jag vill vara själv, vill vara runt vänner. egentligen vet jag inte om det är min vilja eller bara det att jag inte klarar av det just nu. sex äcklar mig, men kanske det bara är mig själv jag äcklas av. jag är trött på att vara utnyttjad, "knullbar", inte duga till någonting annat - och till sist dög jag inte ens till det. så som sagt, jag måste bearbeta, måste bygga upp mig själv igen. men en dag så ska det här ha lämnat mig starkare än jag var innan, en dag ska jag låta någon komma in i mitt liv igen. det kan vara om några månader, om år, men bara inte just nu. ”två steg i från målet nu så tror jag tar ett steg bak för jag är inte riktigt där än”. det är precis som att jag faller och ja, jag kommer skylla allt på dig.

 

men livet rullar på vet ni.

 


 

jag drunknar i jobb men jag trivs helt okej. nästa helg kommer alla andra i staden festa men jag kommer jobba trettio timmar, kommer stå på andra sidan baren och få ont i fingrarna av alla kapsyler. jag kommer tjäna lika mycket den helgen som jag tjänade under hela maj månad. och det kanske inte gör så mycket ändå för den här helgen är jag ledig och därför sätter jag mig på bussen till vasa imorgon var jag ska under en helg fira hela fyra stycken vänners födelsedagar.

och jag grät nästan av lycka under asking alexandrias spelning på provinssi festival förra torsdagen, jag var full som bara den och jag, mina kläder och allting inuti min väska var genomblött. jag sa till alla andra som också bar gul regnrock vilken fin jacka de hade. åt en avocado och halloumiburgare som var så god att jag ignorerade tomaten som skymtade mellan bröden, tänkte att jag nog inte får en allergisk reaktion om jag låtsas att jag aldrig sett den. däremot kan jag inte låtsas som det regnar med ohyran som tagit sig tillbaka på min monstera, och nu även attackerat min avocadoplanta. det är inte okej för min del alls.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

en tjugo år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow