"make sure you don’t start seeing yourself through the eyes of those who don’t value you. know your worth even if they don’t."

09.07.2018 kl. 10:25

 

...well, too late for that now.



det är dåligt den här gången. riktigt, riktigt dåligt. min kropp gör ont, allt gör ont. ångesten trycker på, jag har blåmärken över kroppen och har slagit mig i bakhuvudet. jag är sjukanmäld från jobbet, jag skulle inte på något sätt ha klarat av att vara där nu. le, prata, stå på benen, prestera, låtsas som inget. jag har gråtit enda sedan jag pratade med honom, sedan han hånade mig och skrattade åt mig och gick iväg från mig klockan tre på natten igår. de släppte inte in mig till baren mera, sa att jag knappt kan stå på benen och är för full. jag stod utanför och grät tills dom stängde, fick en lång kram. grät medan jag staplade hem, tänkte på att dränka mig medan jag gick över bron. somnade, sov i två timmar och fortsatte gråta när jag vaknade. grät på vägen till bussen, grät på bussen, grät hela dagen här hemma, gråter nu. sköljer ner mina p-piller tillsammans med ångestdämp och burana.



jag trodde att det var över, att jag var fri att arbeta med mig själv och komma över allt det jag fick utstå på grund av honom. men det var det inte, så länge han känner ett sådant starkt hat mot mig kommer det nog aldrig vara över. så länge han känner behovet av att såra mig, förgöra mig. jag trodde det var över men nu ser jag inget slut på smärtan.



jag kommer inte ens ihåg vad han sa. om han knuffade mig. om han är anledningen till något annat än såren inombords, anledningen till smärtan någon annanstans än i mitt hjärta. men även fast jag inte kommer ihåg så gör min kropp tydligen det, för jag är så söndrig. lika bra att jag inte kommer ihåg, jag vill inte komma ihåg. det är ingen skillnad vem som började, ingen skillnad om han skadade mig fysiskt, psykiskt eller både och. skadan är skedd och jag vet inte när eller om jag kommer återhämta mig.

 

det tar ont att jag var ensam då när det hände. att han hade någon som försvarade honom, hur kan någon vilja beskydda honom efter allt han gjort? hur kan hans hjärta vara så kallt att han behandlar en annan människa på det sätt han behandlar mig? det känns så orättvist hur mycket tid jag lägger på honom, hur han förstör hela mitt liv medan han inte ägnar mig en sekund, en tanke, en enda liten känsla. jag gissar inte, jag vet att han inte bryr sig och att han inte tänker på mig. jag hade människor vid min sida, människor som stöttade och vars ord fick mig att tänka att det är han det är fel på, inte mig. fastän deras röster var så många fler så var hans högre, han behövde bara någon minut och plötsligt var hans ord sanningen. sanningen är nu att jag är ett skämt, jag är löjlig, jag är ful, jag är otillräcklig, jag är sjuk i huvudet, jag överdriver, jag är inte värd kärlek, jag kan inte älskas och jag kommer aldrig bli älskad för den jag är. för jag är jobbig, irriterande, en dålig människa. jag är så outhärdlig att till och med den som en gång påstod sig älska mig nu kan tortera mig på det här sättet, kan få mig att vilja dra rakhyvlar genom min hud, kan få mig att vilja avsluta mitt eget liv. för att jag inte orkar mera. för att jag inte orkar må såhär, känna mig såhär. för att jag alltid kommer vara jag och därför också alltid må och leva såhär. han har fått mig att tro det här, att det aldrig kommer ett slut på smärtan och att jag aldrig kommer få känna lycka och kärlek.

 

jag kommer ta en paus från sociala medier, så mycket vet jag just nu. kanske börja gå i terapi, kanske börja medicinera oftare. så fort jag hittar orken, viljan och livslusten ska jag försöka ta mig tillbaka till var jag var innan lördagen. fortsätta därifrån, inte starta om. men just nu måste jag kämpa med att stiga upp ur sängen, att orka borsta tänderna, lära mig andas, att lära mig kontrollera tårarna och känslorna så att jag kan leva någorlunda normalt igen. jobba, träffa vänner, försöka styra bort mina tankar från allt det onda. hoppas att jag kommer klara av att studera i höst, bo ensam och ta hand om mig själv. jag kommer sluta dricka för stunden, för mängderna jag dricker är på grund av honom och dagen efter mår jag ännu värre. för att jag inte kan kontrollera mig själv när jag dricker, och om jag skulle se honom igen vill jag kunna agera ordentligt - gå iväg eller säga åt honom att gå iväg. jag kommer inte besöka vasa igen den här månaden, för varje gång jag varit där det här året så har han sårat mig. det är ingen skillnad hur lite eller mycket kontakt vi har, jag kan vara blockerad överallt av honom och ute ur hans liv men han lyckas ändå. men jag hoppas att jag vågar åka dit igen nån dag, för den staden var min frizon. dit jag åkte när jag behövde komma bort. jag kommer fortsätta skriva här när jag känner för det, för det hjälper mig. och jag kommer fortsätta ta emot stöd och fina ord, försöka att tro på att de orden är sanningen igen.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
Jag önskar all lycka och kärlek till dig Natalie, för det är du verkligen värd! Du är värd allt det fina som kommer emot i livet. Allting blir bra tillslut, det tar sin tid. Om jag skulle kunna ge dig en kram skulle jag göra det, men ger dig nu en stor virtual styrkekram.
Fina du, du kommer klara av det här, jag tror på dig❤️
Anonymous09.07.18 kl. 18:04
Jag vet inte vem du är men dina ord är viktiga för mig ändå, så tack. Kramar till dig <3
10.07.18 12:47

 

en tjugo år gammal finlandssvensk gäri som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer