återkomsten.

12.07.2018 kl. 21:18

 

jag planerar den redan. lika snabbt upp som ner. jag ger mig själv två veckor till och sen ska jag till vasa igen. omringa mig av fina vänner, hålla mig nykter men ändå dansa till alla låtar som är så typiska att man kallar dem ollislåtar. hoppas att min komma-över-idioten-låt ska spelas "you can't get to me, you're just another sucker and i won't waste another second with you. i rather use that time on me and for what really matters". kanske jag tar fler hål i öronen, kanske jag tar en tatuering. jag ska vara okej då i alla fall, någorlunda. jag ska vara stark om jag ser dig, ha kontrollen, visa att jag mår bra och klarar mig utan dig – visa att du inte kan sänka mig.

 

ibland, speciellt de senaste dagarna, har jag tänkt att jag vill ge upp helt. välkomna självdestruktiviteten. hej igen depression, hej igen diagnoser och låsta rum. ligga på golv med ångest, skita i allt, skita i ansvar. dricka morgon, dag, kväll. testa droger. dricka mig stupfull, spy, ramla. ge min stackars hud nya ärr. vill att du ska se hur dina ord och handlingar skadar. skulle du komma och hälsa på om jag låg på sjukhuset? skulle du komma på min begravning? skulle du ångra dig då? eller skulle du känna dig full av makt, vara nöjd över att du åstadkommit ärren på min arm utan att ha dragit kniven själv?

 

men då igen vill jag visa dig det motsatta. jag vill inte ge dig makten, vill inte att du ska känna att du har någon inverkan på mig längre. jag mår bra, jag lever, jag dansar, jag går vidare och jag behöver inte dig. dina komplimanger når inte mig, jag behöver inte dem. dina förolämpningar når inte mig, dra åt helvete A – mitt liv är så mycket bättre utan dig och det är jag också. jag är mer än tillräcklig.

 

jag sökte kärlek, värme, närhet, bekräftelse och tröst på fel ställe i så många år. jag gav dig allt men du gav mig aldrig det jag behövde, det jag förtjänade. det ser jag nu, när orden fortsätter hoppa upp på min skärm. plötsligt öser det kärlek över mig och från alla andra håll utom ditt. jag tar emot varje ord, försöker pränta in det i mitt huvud och hjärta. jag är älskad, se så vackra människor jag lever kring. vänner, familj, bekanta och okända. ett meddelande jag fick var så fint att jag nu tar mig friheten att fritt citera delar av det: ”jag ska vara ärlig och säga att jag var lite rädd för dig i början. du var så vacker och modig att jag blev knäsvag. men rädslan försvann snabbt. jag insåg att bakom de där intensiva ögonen finns en av de finaste själarna jag mött. din emotionella intelligens är så fantastisk. du får mig att känna mig så trygg och älskad. du bryr dig på ett äkta sätt och jag känner mig lyckligt lottad att ha dig som vän. jag vet att sättet du känner världen på är så intensiv att det blir för mycket ibland och jag hoppas att den är snäll mot dig. du är stark. inte bara för att du står för dina värderingar utan mest för att du kan visa din sårbarhet och för att du känner så starkt.” de här orden satte sig hårt i min själ, det är den finaste gåva jag någonsin mottagit. vännen, jag vet du läser det här, hoppas det var okej att jag citerade och tack igen för att jag fick ta del av såna fina ord. alla ni som stöttat mig gör skillnad och jag uppskattar varje liten handling om så bara att ni trycker iväg ett hjärta, sitter på en brygga med mig eller tittar en film med mig. det här har varit min bränsle i den här kampen och anledningen till att jag nu är uppe på benen så snabbt igen.

 

när jag låg och dog satte sig en vän till mig i bilen sin, helt spontant, och körde de hundra kilometrarna det tar från vasa till kristinestad. hon blev min vän via smärtan han utsatte mig för. exakt två år sen nu, en kväll på baren, då han sårade och skadade mig och hon – en gammal vän till honom - valde mig. hon tog mig hem, sov bredvid mig, vaktade mig så att jag inte skulle skära mig eller ta livet av mig. nästa dag gör hon mat till mig och plötsligt är vi vänner. jag vet inte hur hon har orkat dessa år: orkat se mig gå tillbaka, stanna och såras om och om igen. jag tänkte på det när hon nu två år senare kommer till mig av exakt samma anledning. men jag fick en anledning att stiga upp, städa rummet, borsta tänderna, klä på mig. jag började prata, jag rörde på min stela kropp och kom ut i solen och den friska luften. sedan hon var här har jag inte gråtit en tår. klart det har varit tungt, mardrömmarna om honom spökar varje natt men jag är tillbaka. det kommer vara jobbigt, det kommer vara förjävligt men jag är tillbaka på jobbet, jag lever igen, jag tar ansvar för mig själv och mitt mående. de fysiska smärtorna i kroppen släppte vartefter och nu är de borta. du vet vem du är, det här är till dig, jag älskar dig och jag hoppas att jag kan lova dig att det här var sista gången du behövde se mig sårad och förstörd på grund av honom. eller nej vet ni - det här inlägget är till er alla, min armé av skyddsänglar. är du osäker på om jag menar just dig nu så kan jag garantera att jag menar just dig.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Så rörande text! Det är viktigt att omge sig med människor som bryr sig
La Dolce Musica16.07.18 kl. 10:59
verkligen <3
16.07.18 18:15

 

en tjugo år gammal finlandssvensk gäri som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer