lösryckta julitankar om nuet och framtiden, om små samhällen och att växa upp.

25.07.2018 kl. 09:54

 

äter min frukost på terassen mest varje morgon, så länge inte katterna lämnat kadaver där. en dag låg en halv harunge där, tassen en bit längre bort. undrar hur något så sött och litet kan ta livet av något annat så sött och litet. mamma, lillelillebror och jag vägrar flytta på högen flugorna frossar i, så det blir mittenbarnet som får ta spaden och flytta bort det döda.

 

har tänkt ett tag att jag så gärna vill ha en morgonrock att dra på mig direkt jag vaknar på morgonen, att koka kaffe i på morgonen och att koka te i på kvällarna innan jag går och lägger mig. det känns vuxet med morgonrockar på något sätt. i början av sommaren frågade mamma om jag vill ha hennes gamla, den är naturvit och mjuk. självklart ville jag ha den, och jag försökte tänka efter om jag någon gång sagt till henne att jag skulle vilja ha en morgonrock men kommer inte ihåg. nu hänger den i rummet som är mitt över sommaren, jag har inte använt den ännu.

 

planerar in amsterdamresor. kanske jag skulle få in london på samma gång. undrar om jag det här året kommer klara av att ta den där kursen i finska jag hoppade av, om jag kommer orka lägga i ansökan om utbytesstudier tills nästa skolår. försöker på samma gång att inte tänka för långt fram, en dag i taget ska vara mitt mantra. kvällsskift idag och imorgon och sedan kommer evelina hit och vi kör tillsammans upp till vasa på fredag. jag ska umgås med fina människor, ladda ner instagram igen och fira med dans på favoritbaren. vi börjar där, resten kommer sen.

 

folk som inte lyssnar stör mig. såna som inte vill lyssna, inte vill ta till sig och ändra åsikt. men jag vet att jag också är en sådan och jag försvarar mig med att mina åsikter är dem goda och rätta och att jag självklart inte tänker ta till mig och förstå rasistiska åsikter medan jag förväntar mig att andra ska ta till sig mina antirasistiska åsikter. då har jag börjat tänka att de kanske tänker precis som jag, att det är deras åsikter som är dom goda och rätta. jag försöker vara förstående, men vet inte om jag kan ännu. jag blir så arg och vill ibland tänka att världen är så svart och vit, att det är vi mot dom andra. dom goda mot de onda. vänster mot högern. men det är inte så simpelt, eller hur?

 

jag får låna mammas nya cykel över sommaren för att slippa till arbetet, sex kilometer dit och sex kilometer hem. men sitsen är så otroligt obekväm, den ger mig blåmärken på röven. och jag kan aldrig bestämma mig för om treans växel eller fyrans är bättre.

 

i mitt skåp finns en mörkblå denimkjol med kopparfärgade knappar. minns inte när jag köpte den men jag älskar den. den har dock inte passat mig på ett tag nu, just nu går den inte alls att använda. jag vet att jag borde sälja den precis som med dom andra kläderna som inte passar mig längre, men en liten del av mig vill fortsätta gömma den längst bak i skåpet och tänker att den får vara där tills jag passar in i den igen. jag hatar den lite för det. hatar mig själv för det.

 

brist på kommunikation. det har småstäder. det är ingen självklarhet att du ska hitta någon som vill ta en kaffe när du behöver umgänge. inga meddelanden så som ”vem kommer ut ikväll? det är förfest hos oss” eller ”vi sitter vid vattnet och dricker skumppa, kom med senare om du känner för det”. jag behöver sådant. det finns inget härligare än den där säkerheten att det finns människor att umgås med. spontaniteten. meddelandena som bjuder in men inte tvingar, inte planerar - du får välja själv. småstäder har tydligen inte avocadon i alla matbutiker heller. sinnesjukt.

 


sommaren 2001, med kusin på villan

 

att bli vuxen asså. för mig är det att uppskatta naturens närvaro, att få komma bort lite. en måndag och en natt i en stuga, få se hur simpelt man faktiskt kan leva, följa stigar till toaletten och längs med dem växer blåbär och ljung och över dem vandrar myror. luften känns ren och behaglig, jag låter fötterna sprattla i vattnet medan jag röker min morgontobak på bryggan. att bli vuxen, det handlar också om att släppa hatet till staden jag växt upp i. jag känner hur obehaget långsamt släppt den här sommaren. jag tror det handlar om att skilja på det som faktiskt inte hör ihop. staden är fin även om inte samhället är det, människor är fina även om inte alla är det. jag väljer själv vad jag vill ta del av, och jag uppskattar det. också att få jobba på ett av de finare ställena i kristinestad hjälper, att varje dag jobba med utsikt över vattnet. och mina arbetskamrater, som jag börjat tycka om och trivas med så väl. och det viktigaste, jag vet att det inte är förevigt. det här är mitt hem men inte på samma sätt mera, staden kommer alltid vara tillfällig utan att jag ska behöva skämmas för att säga jag växte upp i den.

 

när jag var yngre förstod jag aldrig det här med att åka bort bara en liten bit, hyra en stuga, en kort roadtrip. jag tänkte att det var allt eller inget, mallorca eller så stannar man hemma. vad ska vi göra där då? inget? jaha, då vill jag inte komma med. idag ångrar jag alla helger jag inte åkte med till sommarstugan. idag har vi inte kvar den längre, men jag längtar efter kvällar vid vattnet, myggor man stör sig på och vattenkanistrarna som ska bäras upp för trappan. för nu förstår jag det här med att komma bort ett par dagar, fast man inte gör något speciellt, bara ett litet miljöombyte. jag tänker att jag inte ska tacka nej igen till att få komma bort lite.

 

när jag ligger i sängen lägger jag plötsligt märke till min reflektion i mobilskärmen. möter min egen blick men tänker att det här var blicken du mötte så många morgnar. hur många egentligen? jag kommer ihåg den första, men sen? var det trehundra gånger vi vaknade upp bredvid varann? sexhundra? flera? hur många gånger mötte vi varandras sömndruckna ögon på dessa fyra år? jag kommer alltid komma ihåg ditt lugna ansikte när du sov, vet hur dina andetag i sömnen låter, hur du alltid svarade mig fastän du sov men ändå aldrig märkte när jag pillade på dig, när jag räknade dina leverfläckar. det går fyra stycken som en måne längs med ditt ena öga och ögonbryn. du tog många bilder och videor på mig när jag sov, har du kvar dem, undrar jag? eller kommer du ihåg lika väl som mig utan bilder? är bilden av en sovande natalie fastetsad på din hornhinna också, precis som bilden av dig är fastetsad på min? vet du vad jag gjort och kommer du någonsin förlåta mig?

 

men, du ville ju aldrig hålla min hand.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

 

en tjugo år gammal finlandssvensk gäri som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Instagram: @natalieantonias

Tumblr: rosaprovincialis

Pinterest: natalieantonias

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer