spöken.

06.08.2018 kl. 09:24

 

jag känner mig som en lögnare, bedragare, när jag skriver om hur stark jag är. hur bra det går, hur mycket bättre jag mår. ibland känns det sant men andra dagar, som idag, känns det väldigt långtifrån sanningen - när hjärnspökena tittar fram. när ska jag sluta skriva? när kommer orden ta slut? jag antar att jag i så många år var tyst, hemligheterna mellan oss slängdes i högar, lådor och skåp som till sist blev så fulla att man inte kunde stänga dörrarna. det räckte inte med ett inlägg, det här är nu min terapi och mitt sätt att hantera och gå vidare, att skriva och skriva och skriva och skriva. eller så blir det här det sista.

 

det finns mycket som jag inte hanterat i text ännu, men jag orkar bara inte. jag orkar inte tänka på sommaren tvåtusensexton. jag orkar inte tänka på henne, hon som var mycket mindre och nättare än mig, sa du, mycket skönare att skeda med i små sängar. din mamma berättade om när hon var där en morgon med dig, så ung. jag orkar inte tänka på hur du knuffade omkull mig, hur dina vänner skrek på dig, hur du skrek på mig. blåmärkena på mina handleder då du hållit för hårt. jag orkar inte tänka på hur jag trots det här skickade och frågade om du var okej och om du sluppit hem säkert, och som svar skickar du en videosnutt. en skakig hand filmar tavlan jag målat åt dig som ligger på marken, glaset har krossats. ett brev jag lade timmar på att formulera åt dig tänder du eld på med din tändare. precis som tröjan jag köpt åt dig i julklapp. den fattar inte eld så du slänger den i skräpet. dagen efter ber jag din mamma att gå och hämta tröjan, att jag kan ta den om du inte vill ha den mera.

 

men det här känns inte relevant just nu. allt det gamla. vad som däremot känns relevant är orden din vän sa. en månad sen nu när jag såg dig på baren och gick fram men din vän kommer emellan, säger "alltså natalie varför måste du komma här och sprida din negativa energi när vi är ute och bara vill ha kul". negativ. jag är negativ? det ordet var så absurt att höra i den stunden. jag skadades fysiskt och psykiskt av en människa jag älskade i så lång tid, och jag är negativ för att jag som full känner behovet av att prata med honom? jag är negativ för att jag inte kan komma över det, lämna det bakom mig och låta honom dansa och festa och ha kul ifred?

 

jag ångrar ofta hur det gick den kvällen. önskar att jag inte skulle ha sagt något, önskar att jag skulle ha sagt något annat. hanterat det annorlunda. jag tänker ofta att jag vill råka på honom igen, få en ny chans att säga något definitivt och vettigt. något avslutande. i huvudet spelar jag upp olika repliker. scener. försöker föreställa mig känslan när jag ser dig. du ser på mig. du säger något först. jag ser dig. jag säger något, du svarar. du blir ställd, men du svarar snällt. eller det närmast sanningen: jag får inte ens chansen att säga något. du går bort direkt du ser mig komma mot ditt håll, du ropar åt mig direkt jag öppnat munnen. säger att du inte vill höra, ber mig att lämna dig ifred. eller skickar din vän på mig, natalie sluta vara så jävla negativ

 

men. jag är inte bara ett offer. jag vill inte bara vara ett offer, jag vill inte att alla ska tycka synd om mig och se något söndrigt när de ser mig. jag är mer än ett offer. jag är också skyldig på mina sätt. jag beskyddade mig själv, i självförsvar bet jag honom en gång i armen - allt vad jag kunde. det lämnade färggranna märken efter mina tänder i din hud i veckor. jag skrev fula ord, jag ropade fula ord. jag vågade inte gå lika långt som du, vågade inte uttnyttja dina svaga sidor på samma sätt som du gjorde mot mig. men allt annat, det fulaste och mest sårande orden jag kunde komma på riktade jag mot dig som mitt vapen. jag tror dock aldrig att jag faktiskt sårade dig. varje gång jag sa att jag inte vill se dig mera, att jag inte vill vara med dig, att jag inte älskar dig mera så skrattade du. du sa att jag kommer ändå alltid tillbaka. du sa att du kunde misshandla mig hur mycket som helst men jag skulle ändå stanna, jag skulle ändå älska dig. du kände mig för väl. i augusti för tre år sedan sa jag första gången att jag älskade dig. några dagar senare sa du att du tror du älskar mig också. men gjorde du det faktiskt någonsin?

 

det är sant det du sa. jag är sjuk, jag är galen. eller rättare sagt, mina tankar är sjuka. jag tänker att du blev tillsammans med mig bara för jag dög till att ligga med, jag var bra nog då, jag var smal nog då. men sen blev jag mullig och du ville inte mera, jag blev oattraktiv och något asexuellt för dig. ovärdig. jag tänker att alla som är smala får en partner, fastän de är fula på insidan och också på utsidan ibland. varje gång jag ser någon mullig, eller någon större än mig, gå med sin partner så blir jag glad. kanske jag också kan bli älskad som hen, hen är ju inte heller smal, hen är till och med större än mig. så tänker jag, och jag skäms över mina sjuka tankar.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

en tjugo år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer