hem.

24.08.2018 kl. 08:45

 

ett hem. enligt ordbok är ett hem en plats. men under min livstid har hem varit många olika platser, människor men även en känsla. jag tror att man kan åka vart som helst i världen, till ett ställe man aldrig varit till, och det kan plötsligt kännas som hemma. är inte känslan viktigare då än själva platsen, är det inte känslan som definierar ordet hem mer än platsen då? jag har länge, länge varit kluven till ordet hem.

 

hem för mig har varit kristinestad, min barndomsstad. hem har varit vasa, vart jag flyttade som sextonåring och frigjorde mig själv. hem har varit i famnen på gamla pojkvänner eller i deras pojkrum hemma hos föräldrarna. hem har varit i sällskap av människor som fått mig att må bra. hem har varit på vänners soffor och golv. hem har varit vid havet. för mig blev allt lättare när jag släppte alla krav kring vad ett hem ska vara, accepterade det som en känsla och något som du väljer själv. när en man håller kär lämnar efter sig fler och fler av sina egodelar i din lägenhet, när du köper hem mjölk fast du inte själv dricker mjölk, när du kopierar upp en extranyckel till honom, när han plötsligt råkar säga att han kommer hem snart men inte menar hemhem - utan hem till dig. eller barer med dansgolv som du tagit oändligt med klibbiga steg över. du vet vilka drinkar som går att beställas fast de inte är uppskrivna, vilka låtar som alltid spelas, vem du kan förväntas möta där, att vid en tidpunkt på natten tar pappershanddukarna på toan plötsligt slut. alltid. hem kan vara en matbutik var du inte behöver leta efter någonting för du vet var allt har sin plats. hem kan vara i en berättelse, en favoritbok du läser om och om igen. ett hem kan också ha varit ett ställe du inte vill acceptera som ditt hem, ett ställe du hatar ända in i benmärgen. det har jag gjort, en gång i tiden. men jag tror jag släppt det nu, den här sommaren.

 

nu är hemma här, i åbo, i min lägenhet, i min säng bland mina egenvalda ikealakan. men jag har inte varit hemma på länge. jag besökte åbo en gång under sommaren, för en och en halv månad sen. stöpslarna har varit urdragna, och hälften av min garderob och alla mina växter har bott i kristinestad hos mina föräldrar, med mig. men igår tog jag och mamma mitt pick och pack och började köra ner till åbo. jag hade längtat efter att komma hem. hade längtat efter min egna säng, efter doften, efter tystnad, efter rutiner. och efter storstaden, där jag kan vara självständig, där allt lever. gå vart jag vill när som helst. inte bli så himla påmind om att jag är den enda utan körkort, att jag inte slipper för att köpa choklad när som helst eftersom att närmaste affär ligger sex kilometer bort och man går inte sex kilometer för choklad bara sådär. alternativen. inte alltid samma ställe man sitter och dricker på, samma ställe man äter på. men. trots att jag längtat så kunde man igår på morgonen, några timmar innan avfärd, inte se några tecken på att jag var påväg att flytta hem. jag stresspackade, kände mig ostadig, hur gick tre månader så snabbt? väl i åbo drömmer jag om mina arbetskollegor från sommaren, kollar mig yrvaket runt om i rummet och sängen efter våra katter solveig och doris för jag var så säker att jag hörde nåt, kände nån stryka sig mot min fot. men så kommer jag ihåg, de bor ju inte här. sitter på toaletten och tänker att såhär tyst var det aldrig i mina föräldrars hus. saknar nästan ljudet, människorna, katterna, rörelse och liv runtomkring. här finns ingen kaffe färdigkokad på morgonen, det måste jag koka själv med pulvret som säkert tappat smak då det stått ensam och orörd i en burk under sommaren. inte ens dofterna känns bekanta, inte ens sängen känns som min egen. när jag lade nyckeln i dörren till lägenheten var jag nästan säker på att den inte skulle gå att öppna, att jag inbillat mig att det här var min lägenhet. eller att jag skulle se andra människor leva sitt liv där inne. det kändes inte som mitt, känns inte som mitt. det är som att jag inkräktat hos främlingar.

 

jag undrar när jag gick över gränsen till att mina föräldrars hus i kristinestad skulle kännas mer hemma än min egen lägenhet med mina egna saker i åbo. jag undrar när jag kommer gå tillbaka över gränsen, hur länge det tar tills det här stället känns hemma igen. när dofterna, lugnet, tystnaden, rutinerna och självständigheten är min att äga igen. när mitt hem är mitt hem igen.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

en tjugo år gammal finlandssvensk gäri som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer