efterskalv.

10.09.2018 kl. 17:44

 

efterskalv kallar jag inlägget jag nu i veckor skjutit upp att skriva. efterskalv kallar jag det för att det är det jag hoppas att det här är. för jag mår inte bra nu, inte alls, du måste skärpa dig säger en vän förräns jag själv inser det. i trettio minuter gråter jag i luren när hon försöker säga som det är, att jag inte är värdelös så som jag tror, som han fått mig att tro.

 

jag skämdes för att skriva de här orden, för att vara så ärlig. men ändå fortsätter jag låta orden klä av mig naken av någon anledning. för att jag får någonting ut av det, för att jag vill krossa tabut kring att vara sårbar, söndrig och må helt jävla satans piss kanske. i somras gjorde jag ett val när jag skrev det jag skrev, när jag var ärlig. det går inte att ta tillbaka, det går inte att gå tillbaka och det var väl precis det jag ville att inte skulle gå. då var det också mera berättigat att må skit, såren var färska och öppna. ingen ifrågasatte det. men nu börjar den tiden rinna ut, tycker jag, kanske andra också. det finns väl ändå en gräns för hur länge man får må skit över någonting, och jag antar att jag borde ha gått över den nu. men det har jag inte, och därför skäms jag för att skriva. därför säger jag att det bara är ett efterskalv, för jag vill det ska vara det och jag hoppas att det ska vara det.

 

jag tittar på bilder av oss, honom, men ibland också videor för att jag måste se och höra honom för att förstå han är påriktigt, vi var påriktigt och en gång var vi båda kära. mitt hjärta brister när jag ser oss kära, när jag ser honom dra mig intill honom, när han ber mig titta in i kameran och visa hur fin jag är, när han säger att jag är hans. vad hände med oss? vad hände med mig? vad hände med han? jag undrar vad hans vänner tänker om mig, vad hans mamma tänker om mig idag. eller egentligen tänker jag mest: vad tänker de om honom? jag kollar igenom hans spotifylistor och lyssnar på låtarna han lägger till. jag undrar om han tänker på mig. jag skäms för att jag undrar, jag skäms för att jag saknar. undrar om han saknar mig. undrar om eller när han han hittar någon ny, undrar hur hon kommer vara, undrar om han kommer behandla henne bra eller om han kommer skada henne också. jag tänker att ingen någonsin ska få veta om att jag har dessa tankar. man ska inte sakna någon som förstörde en, man ska inte sakna någon man hängt ut för allt dåligt han gjort, man ska inte sakna någon man egentligen hatar och som också hatar en tillbaka. vad i hela helvete är det ens jag saknar, vad finns att sakna??

 

jag mådde faktiskt okej där ett tag. jag var redo att förlåta, jag var över det, jag var på toppen. men sen kom det jag kallar efterskalv. jag föll tillbaka, hans ord ekar i mitt huvud för varje steg jag tar. de dåliga tankarna och dagarna blev normen, och någon gång hände det att jag kände mig lycklig och tänkte en god tanke om mig själv. någon gång händer det att jag tänker att jag är fin, inte alls fet, klok, en bra vän, någon som förtjänar kärlek, någon vars läppar någon vill kyssa - antingen för en kväll eller för resten av livet. någon som är värdefull. det är sinnessjukt att jag inte tror det längre, att jag tror mer på något som en endaste människa sa än kramarna och alla fina ord. en liten människa på denna jord, bara en, uppskattade och respekterade inte mig. bara en sa och gjorde allt det där hemska mot mig. det är sinnessjukt att jag tror mera på honom än på alla andra, att en människas ord är sanningen medan alla andras bortförklaras med att "de känner mig inte lika bra som han gjorde. de ser inte mitt riktiga, hemska, äckliga jag". för det skulle ju han säga, "dom känner inte dig som jag gör".

 

men jag inser nu, för att jag vill inse, att det räcker nu. jag kan. jag har motivationen till att vända på livet, börja må bättre. jag har anmält mig till samtalsterapi, jag rör på mig mera för jag vet jag mår bättre då, jag försöker trappa ner på alkoholen igen, jag äter bättre och jag försöker, åh jag försöker, tänka att jag är bra. jag är åtminstone helt okej. jag måste krossa min sanning om mig själv, hans sanning, och omvända den till alla andras sanning. den faktiska sanningen. jag måste förfan inse, jag måste förfan skärpa mig.

 

det är bara ett efterskalv. jag kommer bli bra igen. och jag ber till gudarna att jag inte bara säger det för jag vill det ska vara sant, utan för att det faktiskt är det.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:
Det känns som att jag kunde ha skrivit exakt dessa ord förra hösten, vintern, våren. Du vet. Jag tänkte också exakt sådär. Jag hade så svårt o släppa att några få människor eller bara en kunde förstöra för en så. Vars ord kunde ta sig in i ens tankar hela tiden. Jag försökte tvinga fram min självkärlek och jag försökte låtsas att det var bra och jag kallade allt som var tungt för efterskalv, och fast jag inte trodde på det, så till slut var det sant. Och jag vill att du ska veta att det är okej, det är okej att falla tillbaka, uppleva efterskalv, för det betyder inte att du går bakåt. Universum bara testar en. Påminner en om att man måste fortsätta kämpa för att till slut komma till den punkten när det är fine, när man är över det. Och ååh jag relaterar så till dina tankar om att tiden för att vara ledsen är över och man känner att man använt upp samtalstid för det och inte har rätt att fortsätta prata om det med folk. Man borde vara över det nu. Men kom ihåg det här: alla människor kommer över saker olika snabbt. Du är inte dålig på något sätt bara för att det tar länge, längre än du hade tänkt. Huvudsaken är att du kommer dit till slut. Och det kommer du göra. Det är inga lätta saker när folk sviker, förändras, behandlar en illa, suger ut livet ur en. Det tar tid. Men du kommer komma ur det här och vara så stark. Så JA du kommer bli bra. JA det är bara ett efterskalv. Och även fast det inte är, säg det ändå! säg det för att du vill att det ska vara sant, för till slut blir det sant. All kärlek Nata. Allt kommer att bli så sjukt jävla bra!
Anna B13.09.18 kl. 13:42
åh anna, tack för dina ord, så himla fint asså! du e stark, vi e starka. kramar å kärlek till dig - tkr om dig massor, åså ses vi nästa helg <3
15.09.18 09:46
Du skriver så kraftfullt och det skär i hjärtat när ja läser detta för ja förstår precis hur du känner. Det du säger om att det inte får ta länge, det är inte länge sen sommaren. Det har inte gått lång tid fast du eller någon annan tycker det. Du är så stark som kan skriva om sådant här, så modig som berättar hur du känner, för det är fan inte enkelt. Hoppas du vet att det är okej att inte vara okej, att tiden läker såren och när såren är läkta så kommer du minnas men du kommer vara starkare. Starkare och inse hur okej det faktiskt var för dig att känna så här. För det är okej och det gör dig inte svag.
R.E17.09.18 kl. 00:53
åh men tack du fina främling, blir så glad och så rätt som du skriver! <3
18.09.18 13:17

 

en tjugo år gammal finlandssvensk tjej som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer