vatten.

09.12.2018 kl. 20:39

 

jag tycker inte om att duscha. jag tycker inte om att mitt hår blir blött, hur det klistrar sig mot nacke och kinder. och det tar så himla länge innan det torkar, någon hårfön har jag inte heller. och kylan då man stänger av det varma vattnet. hatar den. intensivt. jag försöker alltid vara snabb i duschen men ibland, någon gång när livet och kroppen känns tung som sten - då sätter jag mig under det varma vattnet. barndomsminnen väcks till liv. jag kommer ihåg den exakta känslan, nostalgin rinner tillsammans med vattnet nerför kroppen. då jag var liten och stod under det varma rinnande vattnet många minuter, någon timma kanske - då ropade pappa men jag inte ville gå ut, ville inte lämna värmen och säkerheten. jag älskade att duscha, att bara stå där. jag älskade vattnet. jag dök, simmade långt, simmade snabbt, hoppade från höga hopptorn, låtsades att jag var en sjöjungfru. vattnet var mitt hem. men någon gång vände det. idag behövde jag det dock. bara sitta där under det rinnande vattnet, hoppades att det skulle få ångesten att också rinna av mig. jag kunde inte tåla tystnaden så lyssnade på musik som inte var alltför tärande på mitt sköra sinne. försökte tvätta av mig skammen, mina misslyckanden, hatet, yrseln och allt. tvätta bort mig själv. ville rinna ner i avloppet tillsammans med vattnet.

 

jag betraktade hur dropparna samlades på mina lår. bildade mönster. det såg ut som bränd, ärrad hud som av genomskinliga kristaller var gjorda. på kvällen ser man inte hur smutsigt vattnet i aura å är. då speglas bara lamporna på ytan och allt är vackert. kanske jag kan vara som aura å också. men egentligen vill jag vara den där som alltid doppar sig, med fin simdräkt eller mitt i natten naken springades ner för stranden till det kalla vattnet. men jag är ju inte den. jag är den som sitter och ser på, doppar fötterna och tänker "nej, aldrig".

 

vad gör jag egentligen. helvete. december är alltid en svår månad, en kall en, mörk, trött en. full av besvikelse. jag ligger efter, tappar fokus, gör dåliga val, undviker, isolerar mig. vill inte gå ut, vill inte visa upp mig. skäms för mycket, förtjänar inte saker, förtjänar inte människor. det finns så många underbara, vettiga, smarta, roliga och hårt arbetande människor i mitt liv - men jag är inte dem, de står där borta och jag här. jag kommer aldrig kunna prestera på samma nivå som dem. låt det bara rinna av dig, rinna av dig som vatten. istället absorberar jag det, gör det till en del av mig själv. varje litet felsteg, varje litet misslyckande, varje fel blick, ord och ton riktad till mig. dem alla blir jag.

 

jag är alltid uttorkad. det säger mamma femtio procent av gångerna jag öser min hypokondri över henne. jag försöker dricka vatten, men jag dricker inte nära på så mycket som jag behöver. tycker inte om att dricka vatten. undrar om det ens hjälper så mycket. kan det månne kompenseras med allt det andra min kropp absorberat, allt det jag inte kan låta rinna av mig?

 

bildkälla

Kommentarer (0)
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

en tjugoett år gammal finlandssvensk filur som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. använder den här platsen mest i terapeutiskt syfte. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow