funderingar och råd från en ung och dum till en annan ung och dum.

15.02.2019 kl. 12:02

 

hej jag lever, om någon mot förmodan skulle bry sig. skoja. förutom om det att jag lever, för det gör jag ju. mycket har hänt i livet sedan jag skrivit sist, faktum är att det känns som att jag lever ett helt annat liv än jag gjorde då. min terapeut säger att han aldrig sett mig le innan de sessioner vi haft nu hittills i år. blev lite arg när han sa så för jag kände mig utpekad, vilket i och för sig är en ganska löjlig reaktion. men jag kämpar på, känns som att jag faktiskt kommer nån vart på mental-hälsa-fronten, efter många månaders väntan fick jag äntligen psykiatertid och jag förväntar mig svar på precis allt med mitt känsloliv. på momangen. nej, mina förväntningar är inte för höga eller orealistiska. låt mig bli besviken i fred, tack.

 

sandra beijer skrev på sin blogg för ett tag sen ”har alltid haft en svaghet för att göra livet mera filmiskt” och jag känner lite samma. jag drömmer och övertänker och önskar och ingenting når någonsin upp till mina förväntningar för att mina förväntningar är för höga och fulla av detaljer – är det en sak som inte stämmer så blir jag besviken. är jag påväg på fest så föreställer jag mig hur jag ska klä mig, vad jag ska dricka, bilder jag ska ta, diskussioner jag ska ha och låtar jag ska dansa till. men plötsligt byter någon spellista och jag dansar aldrig till de där låtarna. kvällen är förstörd med andra ord. känner mig patetisk som är såhär, som låter så mycket utom min kontroll ändå styra mig. som romantiserar karaktärer i böcker och filmer som lever simpla liv i husvagnar och sunkiga lägenheter. karaktärer som inte har något att förlora och därför kan leva dessa liv, och karaktärer som har allt att förlora men inte vill se det och ändå tänker leva sitt rebelliv. dom dricker för mycket, knarkar vad som helst, hånglar med alla och knullar vem som helst. vännerna är inte riktiga vänner men dom är coola med starka personligheter, dom är högljudda och står ut. jag romantiserar allt. människor, ställen, karaktärer, livets undergång eller det finaste och mest fantastiska av alla liv. jag romantiserar allt jag inte har, allt jag inte är. mitt ideal är allt förutom jag och mitt liv.

 

bildkälla

 

jag vet inte vad jag vill säga eller vad det här riktigt är för något sorts inlägg. jag skriver väl bara av mig, skriver det jag vill skriva, skriver det fingrarna skriver. egentligen, vem är det som skriver? hur mycket av det står mina fingrar för, hur mycket mitt huvud, mitt hjärta, mina känslor och jag?

folk säger att det är vår om två veckor men jag känner inte av det. min själ kräver det men det känns ingenstans. det har varit många kalla dagar men också lagom kalla dagar, nästan varma, vilket också lett till att det är isigt – överallt, hela tiden. jag har halkat tre gånger i år nu, mina armar och ben är fulla av blåmärken. min hud ser ut som hos ett sommarbarn och min klumpiga sida hjälper inte till. gångerna det känns som att hjärtat ska stanna för jag tappat fästet i en sekund kan jag inte ens räkna. jag hatar det. jag vågar knappt hämta posten, jag vågar inte gå någonstans. saknar promenader. jag tippar fram och ingen av mina skors bottnar kan hålla mig på fötterna. lite så känner jag med livet också. kan inte hålla mig på fötterna, inte hålla mig stadig, kontrollerad, har inte koll alls. allt går så snabbt. mamma fyllde år för några dagar sen, det hade jag helt missat. kollar upp vad annat jag missat, tydligen min morbrors födelsedag också. herregud jag är sämst. allt går så fort, för fort och jag hinner inte andas och jag hinner inte leva ett liv jag vill leva på samma gång som jag gör allt det jag måste göra.

jag känner att det hos många finns en tanke om att när folk flyttar iväg ser man vilka som är ens riktiga vänner, vilka som hör av sig och bryr sig och försöker styra upp saker. jag hoppas verkligen att det inte är så, att ingen tänker så om mig - alltså att jag inte skulle vara en god vän, att jag inte bryr mig och inte vill ses. det finns så många jag vill se, men ändå slutar det med att jag inte hör av mig till någon alls, inte styr upp något alls - inte ens med dem jag har i samma stad, nästan på samma gata. jag har länge varit sådan och uppskattar därför många av de vänskapsrelationer jag har idag d.v.s. vänner jag känt sedan jag var sju år gammal, sedan högstadiet, gymnasiet och som det ibland kan gå månader, till och med år, utan att man ses och ändå är det precis som om ingen tid gått när man väl ses. jag hoppas och tror att i mina relationer så vet båda parterna att vi oavsett hur mycket tid det går ändå är vänner, ändå älskar varandra. jag kan missa födelsedagar, jag kanske inte hör av mig på månader, jag kan föreslå en kaffe en gång i året - det betyder inte att jag inte skulle bry mig. det här kanske bara är min åsikt, kanske alla faktiskt tycker att jag är skit som inte ”försöker”, inte visar att jag är här och bryr mig. men ärligt så känns det väldigt toxiskt att gå runt och säga att det är så man hittar ens riktiga vänner. jag tror inte det är så, jag tror att dom riktiga är just dom där som du vet alltid är där, oavsett tiden som gått. om någon "yngre" läser det här, någon som snart ska flytta hemifrån för första gången, flytta bort från vänner och familj – snälla kom ihåg att vänskap inte längre är som i högstadiet när man sågs varje dag och visste allt som pågick i den andras liv så fort det hände. det kan kännas jobbigt att du träffat någon varje dag i flera år och nu ska ni ses några gånger i året, men tiden går bara fortare och fortare förbi och om ni ändå är vänner trots andra, nya omständigheter – då tror jag att du hittat en äkta en.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

 

en tjugoett år gammal finlandssvensk filur som lever livet i åbo var hon studerar litteraturvetenskap. gillar att dansa på bord, sörpla kaffe, kattmys, lakrits, skrattgropar och doften av böcker. använder den här platsen mest i terapeutiskt syfte. och jo förresten, namnet var natalie. välkommen hit.

 

Follow

Kategorier

Senaste kommentarer